Nästan och munkhjärtat

Nej, jag älskar inte heller alla jag möter, eller alltid mig själv. Inte sällan himlar jag med mina inre ögon åt att de inte begriper bättre, eller åt att jag kunde säga nåt så korkat. Men munkhjärtat som jag önskat mig sedan i våras och bad särskilt om inför den långa sommarresan har tagit plats och vuxit. Mindre mäta, väga, synas och mer möta, lyssna, dela. Vara där. Tänk vad mycket mer man får med sig då!

Något liknande upplever jag på jobbet. Det har alltid funnits en tunn strimma av prestige på min professionella palett. Mest har den varit till nytta; tagit mig i kragen för att hävda min rätt, fått mig att ta steget fram och synas. Jag tror sällan att den drabbat någon oskyldig. Den var för svag för ett liv inom akademin, men stark nog att hålla mig kvar där lite väl länge. Å andra sidan till nytta när jag etablerade mig i en ny miljö. Men nu undrar jag om den har lämnat mig. På semester eller permanent avflyttad? Kommer jag att sakna den eller har den spelat ut sin roll? Vi får se. Jag vet bara att när jag nu funderar över vart jag är på väg väcker yttre prestation och VIP-faktor inte det där lilla magpirret som det gjort förut. Jag är hellre välgrundad än flyger högt. Det behöver inte betyda att jag måste byta roll, men kanske förändra sättet jag spelar den.