Munkens röst i valet

Tankarna om munkhjärtat spinner vidare: Snart är det val. Vi förväntas sitta kvar vid TV:n eller låta radion stå på när det ska ”debatteras”. Folk ska kasta sarkasmer och floskler på varann – och det förväntas vi använda som grund för vad vi ska rösta på!

Jag är uppvuxen med animerade/aggressiva diskussioner. Trots det, eller just därför, hör jag till dem som går ut till gänget i köket när samtalsklimatet börjar handla om att vinna eller försvinna. Förresten, det handlar bara om att vinna, för ingen ger sig någonsin i en sån diskussion. Ingen tar någonsin till sig ett argument att begrunda, och de som lyssnar får inget med sig hem att fundera på.

Sveriges radio P1, min huspredikant i nöd och lust, eller för den delen Smålandsposten: Hör min bön: Hitta några modiga politiska människor (inte nödvändigtvis politiker) som vågar möta varandra och använda sin mun och båda sina öron. Och som har en antydan till munkhjärta.

Jag tänker mig ett samtal om exempelvis kvoterad föräldraförsäkring:

Motståndare: Jag vill tro att människor är kapabla att avgöra själva hur de vill vara föräldralediga, föräldrar emellan.
Förespråkare: Ja, så tror jag det skulle fungera – i ett mer jämställt samhälle. Som det är nu tror jag att könsroller och tradition styr föräldrarnas val och det missgynnar deras balans i relationen och barnens kontakt med båda sina föräldrar.
Motståndare: Jo, vi tycker ju att det där med att barnen ska ha god kontakt med båda sina föräldrar är jätteviktigt, men vi tycker ändå att enskilda familjers möjlighet att styra sina liv väger väldigt tungt. Kanske har du rätt i att kvoterad föräldraförsäkring skulle snabba på jämställdheten, men vi tycker inte det är värt den styrning av enskilda som blir ett av verktygen.
Förespråkare: I valet mellan fördröjd jämställdhet och fritt val för enskilda verkar vi helt enkelt vikta olika. Det är intressant. Samtidigt verkar vi vara mer för friare former på en del andra områden. Hur ser ni till exempel på adoption för homosexuella?

En sån diskussion skulle jag lyssna andäktigt på. Jag skulle känna mig som en person som anses kapabel att tänka själv, och samtalet skulle ge mig något att fundera över. Hur värderar jag jämställdhet på lång sikt jämfört med valfrihet på kort sikt? Hur många kloka familjer med originella livsval skulle jag behöva träffa för att ändra ståndpunkt när det gäller kvoterad föräldraförsäkring?

På flera håll har jag hört begreppskedjan debatt-diskussion-dialog definieras som samtal med syfte att vinna, övertyga respektive förstå. I vilket sammanhang är chansen störst att deltagarna tar till sig något nytt och/eller låter samtalet få konsekvenser för deras handlande? Samtalstypen där de får tänka själva förstås, och inte får åsikter nerkörda i halsen.

Fast det är klart, det går väl inte. I botten ligger ju en strid om makt och politiska poster. Och visst – hellre öppen strid än försåtligt manipulerande dolt i dialog. Något annat vore väl för mycket att vänta sig av det politiska konglomeratet. Eller borde jag göra det jag önskar att de gjorde av mig: vänta mig mycket?