Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.

Tänka lite mindre, känna lite mer?

Då och då kommer vi lite på kant med orden, Sara och jag, trots att de, precis som Sara skrev om senast, också är våra käraste vänner och arbetsredskap. Vi bloggar, vi samtalar - med varandra, med familjen, med vännerna, i Livstidscirkeln - och vi använder dem i våra tankar, vårt ältande, vårt evinnerliga grubblande, som ger oss så mycket. Men just som Sara beskriver så kanske det ibland finns anledning att låta orden, skrivna eller tänkta, sätta sig i baksätet en stund, och låta något annat - känslorna eller ingentinget - ta plats bakom ratten. Meditation är ett bra sätt, och det finns fler.

I en terapiform som kallas Resan ligger fokus på att låta känslorna ta överhanden en stund, för att kunna släppa taget om gamla blockeringar och konflikter som - enligt förespråkarna - kan påverka såväl vår fysiska som vår mentala hälsa. Egentligen har jag nog aldrig någonsin mått så väl som jag gör just nu, både fysiskt och psykiskt, men jag funderar ändå på att göra en Resa, för vem har sagt att bra inte kan bli ännu bättre? Och ja, ja, ni som tycker att detta låter som världens flum har helt rätt - det är det! Tänk, jag är så glad att jag nu är så gammal att jag vågar tillåta mig att både vara en person som har doktorsexamen och femton år  i forskarvärlden (där bevisbarhet är A och O) och en som ibland bara behöver tro och vara nyfiken, inte bevisa. 

Och så, senaste bokcirkelrundan, där vi läst Tranströmer och jag blivit frustrerad över allt jag inte förstår, i stället för att bara känna utan att anstränga mig för att förstå. När jag gör så, kan jag plötsligt njuta av allt det vackra (ord, javisst, men mer känsla än innebörd). Just som en av mina husgudar, Bob Hansson, beskriver i ett av sina senaste Tankar för dagen, att poesi ska upplevas, inte förstås! 

Just idag är hela jag bara en enda stor känsla: Euforia - över livet, som är mitt och som jag älskar även en dag då det regnat småspik och som jag uteslutande ägnat åt nyttigheter, som att städa, laga mat och baka. Stillsam lördagslycka upplevde jag när jag gick till växthuset för att plocka basilika till lunchlaxens gräddfilssås och en vildare variant infann sig när hela familjen rockade loss i köket till Ebba Gröns 800 grader. Målet för sommaren: lite mindre tänka, lite mera känna!

Livstid - mitt eget Happiness Project

Det handlar om lycka. Inte igen, tänker väl du som har hängt här ett tag... Tröttnar hon aldrig? Nähä, jag gör inte det, för är det något jag fortsätter sträva efter här i livet så är det att må så gott och vara så lycklig som möjligt. Och uppenbarligen är jag inte ensam, eftersom en av mina favorittidningar, Leva PS!, fortsätter leverera nya forskningsrön och tankar på detta tema i så gott som varje nummer.

Jag har läst om hur den positiva psykologin har definierat om lyckobegreppet, så att man nu ofta talar om välmående i stället för lycka (ett mer hållbart begrepp i vardagen). Man pratar också om att det inte finns en universal lyckoformel, utan att olika människor blir lyckliga av olika saker, även om det finns vissa grundläggande komponenter som de flesta mår bra av - exempelvis goda relationer och en känsla av meningsfullhet i tillvaron.

Men just detta med olika individers idéer om vad som gör dem lyckliga - eller välmående - fångar mitt intresse, och passar bra in med den bok jag just läser: Gretchen Rubins The Happiness Project. Det som tilltalar mig är att Rubin beskriver just sitt lyckoprojekt, det hon har tagit till sig utifrån mängder av läst litteratur. I stället för att säga "Gör så här så blir du lycklig!", berättar hon insiktsfullt och med en god portion humor och självdistans om hur hon under ett år utforskar ett område per månad med syftet att bli lite lyckligare. Viktigt i sammanhanget: det handlar inte om att bli lycklig utan om att hon faktiskt redan är ganska lycklig och vill utforska och utöka känslan ytterligare. Och jag kan själv välja vad jag vill ta till mig av och kanske pröva för egen del om jag inte redan gjort det.

Rubin utforskar bland annat hur hon kan rensa i röran (som både jag för längesen och Sara nu häromdan bloggat om förut), ge mer kärlek i sin relation, satsa mer på nya och gamla vänner och prova nya aktiviteter. När hon emellanåt utvärderar hur det går (jag har inte läst klart än och därmed inte sett någon slutsummering), konstaterar hon att hon faktiskt märker positiva förändringar i sitt välbefinnande. Om du är nyfiken på Rubins projekt, kika in på hennes blogg.

När jag läser inser jag att jag också har ett eget pågående lyckoprojekt, där jag under flera års tid jobbat aktivt (om än långt ifrån så strukturerat som Rubin) med att öka mitt välmående - och det stavas LIVSTID. Här är några viktiga ingredienser i just min lyckoformel och ni som läser bloggen känner förstås igen er:

* Jag försöker uppmärksamma och njuta intensivt av alla små märkvärdiga och omärkvärdiga ögonblick som jag tidigare mycket oftare lät passera, och jag tar ut mer glädje inför särskilt trevliga händelser i förskott.

* Jag njuter också i efterhand genom att hylla ögonblicken på Facebook, med ett inlägg i bloggen eller en rad i min kvällsbok. Jag pratar med barnen om sådant vi gjort och vi sätter oss ibland med våra album för att minnas det som förevigats (ja, jag är en sån där dinosaurie som fortfarande beställer kort och sätter in dem - klokt, sa en proffsfotograf jag mötte häromsistens, om ett antal år kommer inga digitala bilder att vara tillgängliga längre när filformaten förändras...).

* Jag försöker ibland omdefiniera mina tankar i en mer positiv riktning, exempelvis när jag bygger om gräsklippningen till ett gympass eller när jag bestämmer mig för att i stället för att stressas över allt jag inte hunnit läsa och lyssna på, se det som en skattkista jag har kvar att ta del av. Yummie!

* Jag satsar aktivt på att lära känna nya människor eller tittar ibland bara för en kort stund in i tittskåpet hos någon jag inte visste mycket om (i ett IRL-möte eller via radio och TV). På det viset lär jag mig också mer om mig själv.

* Jag försöker ägna mycket tid åt det goda samtalet, med familj, gamla vänner och nya. Att så ofta som möjligt gå lite mer på djupet och inte fastna så mycket i det ytliga och det som kretsar kring det materiella, utan mer om tankar, känslor, drömmar och visioner.

* Jag gör så mycket jag kan för att få utlopp för min kreativitet - framförallt genom mitt skrivande, men också exempelvis tillsammans med barnen.

* Jag försöker läsa så mycket jag bara hinner (romaner och intressanta artiklar) och lyssna på bra radio (Sommar, Vinter och Tankar för dagen ligger i topp) när jag kör bil eller som ackompanjemang till vardagssysslorna.

* Jag strävar efter att våga visa mig som den jag är (hela varvet runt, de 360 graderna) - på jobbet, på Facebook, med vännerna. Det har tagit mig lång tid att känna den tryggheten, men nu tycker jag att jag har kommit långt. Jag ägnar så oändligt mycket mindre tid än förut åt att försöka passa in och vara så som jag tror att andra vill att jag ska vara.

* Jag stillar då och då mitt konstanta tankebrus genom en stunds avslappning eller meditation.

* Jag försöker så mycket jag kan att röra på mig och få frisk luft. Just den punkten har det varit lite dåligt med i höst, efter ett underbart utomhusår som föräldraledig 2010, men jag skriver det på min önskelista för det kommande året - den som jag för flera år sen bytte ut mina nyårslöften mot.

(Hoppsan, hm, nu blev det visst en lista igen...). Och ja, jag är lycklig, just här och nu. Inte alltid jublande glad (men oftare och mer intensivt än någonsin tidigare), ibland riktigt låg (men mer sällan och under kortare perioder). Framförallt mycket oftare allmänt nöjd och tillfreds, och med mer ork och energi i vardagen. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Vad gör just dig lycklig?

Livstids julkalender: Tro, hopp och kärlek...

... den nötta gamla treenigheten som säkert hälften av oss tjejer som växte upp på sjuttio- och åttiotalet hade en berlock med i ett halsband eller armband. Gulligt, tänkte jag väl då, men funderade aldrig närmare på vad orden egentligen står för.

Tills i söndags, när jag och min sexåring lärde oss Byssan Lull på riktigt, inte bara de där två mest kända verserna som jag har kunnat i eviga tider, utan alla fyra, även den om sjökistan som har trenne figurer: "Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda", sjunger han, Evert, min gamla och nu även barnens nya idol. Vi filosoferar lite kring orden och plötsligt utbrister sexåringen, där vi sakta vandrar hand i hand i duggregnet på kyrkogården för att tända ett ljus vid hennes morfars grav till första advent: "Om man har dom i sitt liv, då är man nog lycklig!"

Ja, lilla L, jag tror att du är inne på något viktigt där. Vi behöver någonting att tro på, och det behöver inte vara en gud, men något som ger trygghet, lugn och värme när det blåser omkring oss. Kopplat till tron behöver vi hopp, om att det småningom blir lättare att andas när den mentala luften känns tung, eller om att det ska kännas precis lika bra i morgon som det gör idag. Och så kärleken den röda, den som vi alldeles för ofta tar för given när vi har den. Varje dag måste jag påminna mig om att inte göra det!

Delad glädje = energi 2

På fredag är det Negativa Dagen på Facebook. Såhär lyder programförklaringen:

Är du trött på att höra om folks löprundor, gosiga bebisar/hundar/pojkvänner, fredagsmys i soffan med älsklingen och barhäng med bästa bästa vännerna? Då är denna dag något för dig. Vi tror, att tvärtemot vad vår motsats Positiva Dagen vill hävda, så är inte folks gnäll i statusrader det främsta problemet med facebook. Det främsta problemet är att vi blir så jäkla provocerade av våra vänners gulligullstatusar att vi snart överväger att gömma alla vänner som ens knystar om ett glas vin i soffan eller en kopp te framför brasan medan regnet öser ner utanför.

Ja, ja, jag fattar att det finns humor i detta, men samtidigt ligger det garanterat ett par nypor allvar bakom. Somliga provoceras av att höra om andras livstrivsel. Och det provocerar mig. Varför kan man inte glädjas och låta energin smitta av sig? Själv tycker jag det är en ynnest att få vara mednjutare på distans på den svettiga löprundan, med glaset vin i soffan eller koppen te framför brasan - oavsett om jag själv är på toppenhumör eller inte. Är jag själv låg kan en sådan statusrad snarare lyfta än sänka.

Självklart har vi alla rätt att må skit, rätt att gnälla av oss ibland (även på Facebook), men jag tror som Dalai Lama, det som är negativt är vi så bra på att älta ändå, så vi behöver inte anstränga oss för att lyfta fram det. Så, nej, jag tänker inte delta i Negativa dagen. Jag går på en högst välförtjänt semester, men eftersom jag ska ut och tälta och fortfarande inte har internet i mobilen kommer jag inte att kunna berätta om hur bra det känns på Facebook. Och tur är väl det, då behöver ju i alla fall ingen bli provocerad den här gången (det var säkert tillräckligt irriterande att jag njöt av varmt kvällsdopp och trädgårdspicknick idag)!

Vardagsmirakel

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.

Ovalfrihet och stängda lådor

En lördagskväll på en restaurang med panoramafönster mot havet och en mäktig, smått magisk upplevelse. Jag möter och samtalar länge med en kvinna som å ena sidan känns som en tvillingsyster - så många gemensammma eller liknande livserfarenheter och tankar. Språklärare-som-skriver-läromedel-ger-ut-egen-bok-har-småbarn-tonårsbarn-dement-mamma-bloggar-mediterar-tänker-positivt.

Samtidigt, hon, så oändligt mycket visare än jag. En kvinna som har haft och har det tuffare än de flesta, med en hjärtsjuk make som innebär ständig ovisshet och begränsning, och en fyraåring som nattkrånglat sen han föddes. Därtill ett krävande arbete. Samtidigt, en av de lyckligaste kvinnor jag mött, en kvinna med stjärneglans i ögonen, en kvinna som är tacksam för varje dag och som älskar - familjen och livet.

Flera lärdomar stoppade jag i fickan. Den första: när livet är så ovisst och begränsat som hennes finns inga val. Hon kan (nästan) aldrig resa bort. Hon kan (nästan) aldrig vara hemifrån på kvällarna. Hon måste gå upp gång på gång, natt efter natt. Hon har insett att grubblande och frustration inte hjälper, och att bristen på valmöjligheter skapar ett lugn. Acceptans och frihet.

Lärdom nummer två: en inre bild av en stor lådvägg. Alla öppna lådor suger energi (tänk: omaka strumpor och gamla kvitton på väg över kanten), så det gäller att se till att hålla alla stängda utom en. BARA JUST DEN du behöver tänka på JUST NU är öppen, ordentligt öppen, och där ligger hela din uppmärksamhet. Total medveten närvaro, totalt fokus. "Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det." (L. Winnerbäck)

Förnyat vänlighetsuppdrag

I Livstids-bloggens barndom skrev jag om vänlighet och gav mig själv i uppdrag att investera lite mer i mitt vänlighetskonto. När jag rannsakar mig själv inser jag att det väl har gått sådär. Nog har jag blivit bättre på medveten närvaro under åren, men när det gäller medveten vänlighet har det nog tyvärr inte hänt så hemskt mycket. Dags att ge mig själv ett förnyat uppdrag, för - som sagt - det kostar lite och räntan kan bli hög. Som med så mycket annat vi stöter och blöter på bloggen kan man hoppas på ringar på vattnet som resultat av små små medvetna smörgåskastningar.

Såhär ser uppdraget ut: Den närmaste veckan ska jag minst tre gånger om dagen åstadkomma en liten extra vänlighet - utöver de vanliga familjekramarna. Inga märkvärdigheter, le mot främmande människor, ge beröm eller en hjälpande hand kan räcka långt. Idag har jag...

• ... hälsat på min mamma på äldreboendet och bjudit på fika, samtal och solskenspromenad
• ... berättat för nya body combat-instruktören (i stället för att bara tänka det) hur himla bra hon är
• ... skickat SMS-kärlek till äldsta dottern

Kanske kan jag på det här viset jobba in ett beteende som kommer lite mer av sig självt. Och när jag tänker på att jag faktiskt kan ha gjort några människor glada idag klättrar jag återigen på välbefinnandebarometern, helt i enlighet med lyckoforskningens konstateranden om att vi mår bra av givande och vänlighet.

Recept på en formidabel fredag

Det är nåt särskilt med fredagar - sen får man säga vad man vill om att det är lika viktigt att trivas med alla vanliga vardagar (och bojkotta fredagsmys à la Paolo Roberto om man så önskar). Just det här året är fredagarna alldeles extra sköna för mig eftersom jag för första gången är ledig en dag i veckan för att skriva på min nya bok. Och nu i fredags hade jag helt enkelt the Mother of All Fridays. Sådär så att jag nästan måste nypa mig lite lätt emellanåt för att känna efter att jag verkligen är vaken och har det SÅ bra.

Här kommer mitt recept på en formidabel fredag:

1. Tag en vän som du tycker så mycket om att du blir glad bara av att tänka på henne, och sätt henne med en dator på andra sidan bordet där du själv sitter och skriver på din bok. Tillsätt en sprakande kakelugnsbrasa och varsin stor kopp rykande varmt och gott te och tillåt er att emellanåt titta upp från era respektive knappa-på-datorn-projekt för att ni bara inte kan låta bli att bolla några nya tankar med varandra.

2. Framåt lunchdags, medtag den goda vännen och åk till en trevlig thairestaurang för inhandling av stark och god mat som ni gemensamt fraktar hem till en tredje god vän där en fjärde dito ansluter. Ägna sedan resten av eftermiddagen åt maten, kreativa idéutbyten, feedback på varandras funderingar och plansmidande för det spännande nätverk som ni fyra gemensamt har skapat och som ger så mycket energi utifrån formeln 1+1=3. Lägg därtill ytterligare ett par koppar gott te, några italienska biscotti och lite mörk choklad för ännu mera njutning.

3. Efter tre timmars intensivt nätverkande, ta dig vidare ner till ditt favoritträningspass på gymmet (i mitt fall är det förstås Body Combat), svettas, kämpa, andas och drick vatten under en skön timme med bra musik i högtalarna. Njut av en snabb svalkande dusch efteråt.

4. På vägen hem, handla hela familjens älsklingsrätt, "kyckling med plock" (titulerad så av en av döttrarna). Ingenting att laga för veckoslutströtta familjen, bara att ställa fram på bordet: en nygrillad kyckling, nybakat bröd (från affären förstås), en god ost, nya favoritcrèmefraîchen med vitlök och parmesan samt diverse goda grönsaker och frukter.

5. Toppa så slutligen med ett avsnitt På Spåret som dagen till ära erbjuder två stora favoriter, Marcus Birro och Johanna Koljonen, rakt hem i TV-soffan, lite kärleksfullt mys i soffan med ullegullungarna och sedan en påse fredagsgodis att dela med Mannen när alla småttingar kommit i säng.

Och vips har jag förhöjt den allmänna vardagstillfredställelsen ett par rejäla snäpp på min lyckobarometer.

Lycka på väg

Bussen färdas genom ett disigt Skåne med skitiga snöfläckar. Och jag är lycklig, helt enligt definitionen jag lärde mig i lördags: många positiva tankar, få negativa, stor tillfredsställelse med livet och en känsla av mening. Tack!

Tanken på dem jag lämnade sovandes tidigt i morse värmer och gör ögonen lite fuktigare. Tanken på vart jag är på väg får mig att le. Det är knappast konferenshotellet i Ängelholm det handlar om då, utan att jag är på väg; på jobb- och tankefronten är det så det ska vara för mig har jag insett.

Livstid goes Pecha Kucha

Kan ni begripa att här ska jag vara med och prata den 17 februari! På pecha kucha-night i sällskap med glaskonstnären Bertil Vallien och gänget! Formen i sig är jättekul: pecha kucha är ett patenterat föredragsformat, designat med tanke på att arkitekter och formgivare aldrig frivilligt släpper en mick när de väl har fått den i handen: 20 bilder i 20 sekunder vardera, sen är det ovillkorligen slut.

Jag ska prata om kreativitet i vardagen, de där små valen som får en att känna sig medelklassigt wild and crazy eller kanske till och med - lycklig. Som Maria och jag blir av att blogga, göra bloggbok och kläcka idéer om allt vi ska göra sen...

Ses vi där?

Saxat ur Smålandsposten

Lördagens Må bra-bilaga från Smålandsposten får mig att ta fram bläckpennan för att göra understrykningar. Det händer inte ofta, sällan ens när jag i förväg bestämt mig för att "läsa aktivt", anteckna och stryka under; är texten bra sveps jag med och glömmer bort mig, är den dålig hittar man ju sällan något man vill stryka under. Men här hittar jag sånt jag både vill spara och dela med mig - tänk då så bra att ha ett bloggskafferi med skyltfönster att stoppa allting i!

Lina Mattebo intervjuar lyckoforskaren Arvid Erlandsson vid Lunds universitet. Han säger:
"inom lyckoforskningen säger man att det finns tre sätt att bli lyckligare på: att känna fler positiva känslor, att känna färre negativa känslor och att känna mer livstillfredsställelse"

Artikeln handlar också om att hjälpa andra, något som bevisligen gör människan lyckligare, men som inte är okomplicerat:
"Om man bara hjälper andra för att själv må bättre finns det en risk att man kommer att hjälpa en del offer för mycket och glömma bort andra, menar Arvid: - Efter tsunamin gav människor så mycket pengar att det till slut inte behövdes mer. Då undrade vissa hjälporganisationer om pengarna kunde användas vid en annan naturkatastrof i stället. Men då protesterade flera givare."

Och mer om det där med de stora skillnaderna i livsförutsättningar, något som upptar mig ganska mycket just nu:
"- Människor tycker överlag inte att det är okej att aktivt skada andra för att göra sig själva lyckligare. Däremot tycker de flesta att det är okej att man struntar i att hjälpa folk i större nöd, för att i stället spendera sina pengar på att marginellt öka sin egen lycka."
Något att fundera på!

Janna Li Holmberg skriver om stillhet, tystnad och en pilgrimsvandring mellan Ölands fyrar som Maria Bernstein gjorde. Så klurigt i all sin enkelhet att inte nödvändigtvis dra iväg till Spanien för att möta sig själv! Gillar särskilt slutrepliken, om hur småbarnsmamman Maria söker ro under älgjakten:
"Då sitter hon på pass i älgtornet i timtal och hoppas att ingen älg ska komma.
- Däruppe, i höjd med trätopparna, känner jag fullkomlig frid."
Jag har ingen bössa men fullt med älgtorn på nära håll - det där måste jag testa!

Och så får jag skratta lite också, när grannen Daniel Enestubbe läser schampoflaska på fullaste allvar. Jag håller med honom, i såna lägen saknar man KF:s gamla Blåvitt.

Lyckan revisited

Jag erkänner: jag är lite småförälskad i Hanna Hellquist, detta lilla värmländska yrväder som bjuder på sig själv och sin kärlek, värme, klokskap och också mycket fniss och galenskap, såväl på seriösa DN:s "På Stan-blogg" som i stundtals väldigt flamsiga Morgonpasset i P3. Nu senast kan vi följa Hannas jakt på lyckan (ett av våra återkommande teman) i Svt - kan man bli lycklig (eller åtminstone lite lyckligare) av pengar, delfiner, skratterapi eller positivt tänkande?

I första avsnittet hälsar Hanna på en miljadärska som växte upp i ett fattigt Polen och som nu - ett 34-miljoners-slott senare - betraktar sig själv som väldigt lycklig. Forskning visar det som de flesta av oss nog känner intuitivt, att pengar i sig inte skapar lycka (och jag skulle inte vilja bo i tantens slott), men visst är det skönt att slippa ha en klump i magen sista dagarna före barnbidraget (been there, done that) eller se hur livet brakar samman när värmepannan lägger ner. Lite lycklig kan man nog bli av (lagom mycket) pengar ändå, eller? Som miljadärskan säger: pengar ger trygghet och frihet.

Ett annat inslag i programmet handlar om lyckan i att ge (here we go again!) och jag kopplar direkt till en artikel i Leva (12/10) om hur godhet gör oss gladare och hur vi faktiskt kan träna oss lite godare (och därmed gladare) med små steg, som att säga något vänligt i morgonrusningen, överraska och uppmuntra vår omgivning. Vi får också en hel rad med länktips som kanske kan göra oss lite lite godare och världen lite lite bättre om vi anstränger oss en smula (se t.ex. www.kakbank.se, www.payitforwardfoundation.org eller www.nattvandring.se). Ett annat tips från TV-programmet är att betala ett fika, en tunnelbanebiljett eller liknande i förväg och som nästa kund får med hälsning från "Anonyma klubben". Inte så dumt tänkt!

Och så drar Hanna igång ett projekt i Gnesta, där tanken är att testa om det går att - à la förespråkarna för positivt tänkande - jobba sig fram till lite mer lycka med olika övningar, såsom att skriva en tacksamhetsdagbok varje kväll (det har jag gjort länge som ett sätt att highlighta mina vardagsglädjeämnen). I nästa program vänder vi på steken och möter Barbara Ehrenreich, som driver en motsatt linje - att den positiva-tänkandet-vågen svallat alldeles för högt och skapar mer helvete än himmel. Jag kommer att sitta bänkad, om inte framför TV:n på tisdag kväll så vid mitt älskade SVT Play (som just nu ger mig fredagens missade På Spåret som skön bakgrundsmatta till bloggandet och gör mig lite lycklig).

Livstids julkalender: Lyckans tid

Igår tema sorg, idag tema lycka. Dalar och berg och ibland lite raksträcka däremellan. Ofta hänger sorgen och lyckan ihop. Lyckan lyser med starkare ljus efter en period av sorg eller annan tyngd i hjärtetrakten.

Just nu är jag lycklig, väldigt lycklig efter slitsam och stundtals sorgefylld höst. Snart är det jul, alla barnen mår relativt bra. Mannen är sliten men ska snart vara pappaledig - ett helt år som med de andra. Själv ser jag fram emot intellektuell stimulans och fikarumsskvaller med kollegorna, och i år ska jag bara göra det i lite lagom portioner. Och så ska jag få skriva bok igen - en hel dag i veckan!

Jag måste påminna mig om att jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, riktiga kickar emellanåt, men framförallt väldigt mycket vardagsglädje i form av kloka och kärleksfulla vänner, träningspass att svettas på, ett badkar och ett eget litet rum att slappna av i, blogginlägg att skriva, sköna böcker att läsa (och diskutera i litterära salongen), spännande missade sommarprogram att lyssna på och dito TV-program att titta på. Igår kväll hade jag exempelvis tänkt se Bob Hanssons En monolog om lycka - baserat på svenska folkets inskickade texter - från Dramaten i SVT Play (denna fantastiska lilla uppfinning som jag inte förstår hur jag klarade mig utan innan den fanns). Om det var den tunga snön på ledningarna som kom emellan mig och Bob vet jag inte, men jag vågar mig ändå på att rekommendera programmet; så väl tycker jag mig känna Herr Hansson vid det här laget att han i alla fall sällan gör mig besviken.

Att uppskatta det självklara

Och så har det inträffat igen - vi tänker i princip samma tanke, Sara och jag. Den här gången var det hon som hann först i racet till tangentbordet. Själv får jag väl skylla på en liten parvel som alltsomoftast korsar min väg till datorn eller helt enkelt gör min hjärna för seg för att orka formulera ett inlägg. Sara har förresten uttryckt det så bra att mina ord egentligen är överflödiga när hon sjunger sin lovsång till det enkla, till glädjen i vardagen.

Ändå måste jag helt kort få ge mitt perspektiv utifrån där jag står precis just nu, mitt i det småländska novemberregnet och är LYCKLIG. Efter två av de tuffaste månaderna i mitt liv hittills - med mammabekymmer och babykrångel - har luften blivit lätt att andas igen. Mamman är inflyttad och börjar komma till ro. Det är tungt känslomässigt, men jag vet att hon har det så bra som det är möjligt och jag har insett att ansvaret inte längre är mitt. Babyn äter numera på dagen och sover hela natten, är glad större delen av tiden, och börjar även släppa lite på den senaste tidens extrema mammaseparationsångest.

Det som slår mig är att detta med babyn, som jag nu njuter så hejdlöst av, är sådant som jag med tidigare barn tagit för givet och inte reflekterat mycket över. Precis som med den vardagsglädje jag hittade efter att ha tillfrisknat från cancer måste jag än en gång lära mig att uppskatta det till synes självklara.

Vad är lycka?

Jag ställer mig själv frågan då och då under de senaste månaderna, när lyckopirr över den nya babyn varvas med oro, sorg och frustration över min mammas sjukdom - känslor som emellanåt tycker att de ska få snika sig in och äta av lyckoruset. Är lyckan de stora kickarna, euforin, ruset eller handlar den mer om en lugn och stillsam känsla av att ha ett mestadels gott liv? Och är den i det senare fallet mindre sårbar för de mörka stunderna? Kan lyckan se helt olika ut för olika personer? Hur ser den ut för mig?

Livsstilsmagasinen har inte sällan ordet lycka i omslagsrubrikerna och det är lätt att förledas att tro att det finns enkla recept. Men jag ser också en förändring, en problematisering, inte bara "gör såhär så blir du lycklig", utan exempelvis, som i Leva (4/10) funderingar kring om lyckojakten har gått för långt, blivit ett normaltillstånd som mer eller mindre ska kunna krävas av livet. Man försöker också reda ut vad själva begreppet står för, och noterar att det genom åren nog har skett en förskjutning från det konstanta och stillsamma till något mer flyktigt, ofta kopplat till framgång. Kanske går jag själv i motsatt riktning - från ett starkt behov av häftiga upplevelser till en förmåga att hitta lyckan i ett litet grönt blad, ett leende, ett skumbad, nya bokcirkelboken, en solnedgång? Är det därför jag trivs så mycket bättre hemma den här, fjärde, gången och inte känner igen mig i Gaias beskrivning av livet med liten baby?

Formidabelt!

Klockan 00:02 inatt tryckte jag på sändknappen. Iväg till en arm kursare for min mastiga inlämningsuppgift. Kursen jag har läst ovanpå allt annat den senaste månaden har varit värd varenda nedlagd timme (plus lika många till; tänker aldrig berätta för fröken hur många=få det faktiskt blev).

I morse var jag inte ens trött, skuttade upp som badbollen som kommit loss från under bryggan. Iväg på halvdagsutbildning om brott i nära relationer. Gläds över hur mänskliga värden och processer vävs in i rekommendationer och juridik. Fyller på min respekt för polisyrket och dem som lyckas jonglera alla bollar samtidigt: labila gärningsmän, lagstöd, brottsofferperspektiv, egen säkerhet, bemötande, bevisvärde... Ingen kan säga att det här sköttes bättre förr!

Cyklar hem i några av de sällsynta solminutrarna. Vägen hem, så vacker igen. Och där hemma är veden inhämtad, landet omgrävt, löven räfsade. Så att jag kan sitta här nu. Morgondagens kursredovisning går väl bra att förbereda mentalt vid spisen om en stund?

Det här är en dag då jag känner mig snygg i cykelhjälm(!) och funderar på om jag inte skulle läsa lite arabiska. Bara för de där mustiga h-ljuden som SR:s Cecilia Uddén sätter som små smäckar när hon talar. Och tänk att förstå vad gänget med mörkhåriga killar vid cykelstället säger, och kanske gnabbas lite vänskapligt med dem när jag passerar. Vad förvånade de skulle bli...

Ingen vidare ordning på tankarna idag, men ett formidabelt humör!

Ta mig inte för given - eller kanske ändå

Det händer att jag känner mig som en ogenerös petimeterförälder. När jag ber barnen komma ner från övervåningen för att plocka undan/avsluta/stänga av något som finns någon meter från mig men som de själva dragit igång. När jag kräver att de ska vara med och städa alldeles gratis. När jag är barsk mot dem och deras kompisar som låtit mjölk och fika stå framme i tre timmar. Allt detta gör jag verkligen inte konsekvent, men allt emellanåt. Jag köper inte att barnen tar mig för given som serviceinrättning, handduksupplockare, evighetspåminnare, fikafixare, klockavläsare, smulsamlare.

Men däremot: När barnen nonchalant grymtar ”Gonatt, mamma.” vid nattning. Att höra dem ta mig, min uppmärksamhet och kärlek så för given att det nästan är tråkigt, det har jag inga problem med. I det gonattet tar de också för givet en varm säng, en ostörd natts sömn och en morgondag där de får sina behov tillgodosedda. Tids nog, och redan nu, vet de ju om att allt det här inte är självklart, även om de nog rätt sällan tänker på det. Det tycker jag är som det ska vara.

Eller när den äldsta ägnar en hel middag åt att träna tonårstrul, lära oss allt som är ute (sammanfallande med det mesta vi gör/säger/har på oss) och i största allmänhet manifestera sin självständighet. När maten är uppäten ställer hon sig bredvid min stol med en uppfordrande min. För att förhandla upp sin veckopeng? För att tvinga mig att hjälpa henne sy om ett par brallor? Nej, inte alls: ”Mamma. Jag vill sitta i ditt knä.” Är jag en möbel? I så fall en älskande möbel. Så gärna!

En timme och nio minuter

På telefonens display igårkväll: 1 timme och 9 minuter. Så länge hade jag pratat med min far. Vi bor sex mil från varann, ses och hörs väldigt oregelbundet men jag tycker att vi har hittat vår alldeles egna relation. Han har lärt mig mycket om att se bakom rollbeteckningar och acceptera en person precis som han eller hon är.

Det här är en man som sällan gör saker av artighet och aldrig för att det så ska vara. Han kan visst hjälpa till om vi ber honom, men aldrig om vi tar honom för given. Han visar intresse för sina barnbarn, men tilldelar inte sig själv några särskilda förpliktelser som morfar. Han firar inte jul med oss och går över huvud taget bara på tillställningar som tilltalar honom och som ligger rätt i tid och geografi. Annars tackar han nej utan några påhittade ursäkter.

Jag skulle kunna gräma mig eller reta mig eller känna mig sårad över ett antal saker som han gör och inte gör utan att ta hänsyn till konventioner. Oftast klarar jag mig från det genom att använda min farmors knep; en separat fil för varje relation, med egna utgångspunkter och spelregler och så mycket närvaro som möjligt i själva mötena. Då kan jag se det som vår relation ger, istället för det som den inte ger.

För han är en ovanlig far också på andra sätt: Vi har grävt fram och rannsakat alla garderobsspöken jag kan komma på, först var för sig och så småningom tillsammans. Han har visat sina förtjänster som människa genom att erkänna sina brister som far, på ett sätt som har hjälpt mig väldigt på vägen vidare. Dörren till den sortens samtal finns alltid nära. Även om vi inte öppnar den så ofta är det en stor trygghet att veta var den finns. Ofta pratar vi istället om megabyte och pH-värden på telefon men ibland, som igår, halkar vi in på Livet. Då är vi två jämlikar som försöker förstå varann och varandras perspektiv.

Och som sagt, mycket lär jag mig förstå, men en enda sak har jag svårt att förlika mig med och acceptera: Att han inte tror sig kunna vara särskilt lycklig längre, eller bli lyckligare. Det kan jag inte hålla ifrån mig, lika lite som jag skulle kunna det om det var mina barn som sa det. Om jag pådyvlar dem några outtalade önskningar och prestationsskapande krav så är det nog det: att de ska bli så lyckliga som möjligt. Jag kommer när som helst att vara beredd att följa dem till terapeuten för att bidra till det och lära mig om min del i det som hindrar dem.

Men jag kan inte veta om någon annan har rätt i att det inte blir roligare än så här. Inte när jag har svårt nog att känna om jag, i mitt eget liv, begär det orimliga eller borde ha gjort något/brutit ihop/brutit upp/sökt hjälp för länge sen. Så här står jag, bredvid, och önskar att det fanns något jag kunde göra.

Det tredje ögat

När jag för första gången såg en webbkamera kände jag igen den. Det är ju en sån fast osynlig som är min hemliga extra kroppsdel, placerad på en extra tentakel någon halvmeter snett ut från ena axeln. Den betraktar mig och den närmaste omvärlden i närbild och plågar sedan min hjärna med den ena reprisen ultrarapidare än den andra.

Ibland byter den skepnad. Den lossnar och seglar iväg från mig, mjukas upp i konturerna till ett fluffigt litet moln fem meter upp i luften snett bakom mig.
Då sänder den andra slags bilder:
Ser du nu att du cyklar med bra rulle genom en bokskog över en bro där sjödimman lättar? Märker du att det enda som bekymrar dig är att du grälade på barnen i morse, för att de sjöng duett i badrummet istället för att skynda sig. Du grälade för att de sjöng!? Och minns du att du läste på tidningssidan du tände kakelugnen med? Annonsen från Ecpat på tvärtomspråk: ”Svenska småbarnsföräldrar vet hur jobbigt det kan vara när deras barn tvingas sälja sig till utländska turister.” Du är en lycklig människa just nu, det ser jag på pedalvevandet och hållningen; lycklig åt att låtsas bekymra dig över att du grälat på barnen.