Livstids julkalender: Du är som du ska!

På yogapasset häromveckan: Vår ledare berättar om hur hon varit på en föreläsning och hört fel. Raderna ur Tomas Tranströmers dikt, som jag bloggade om för längesen:

"Du blir aldrig färdig och det är som det ska…"

Detta att alltid utvecklas, vara i rörelse. Som en naturlig del av livet. Men i stället för "DET är som DET ska" hörde yogaläraren "DU är som DU ska". Och raderna fick en helt annan innebörd. Utveckling och rörelse, javisst. Men också: "Du duger precis som du är!". På en och samma gång. Så genialiskt.

Den raden blir ett nytt mantra i mitt liv. Lära nytt, förändras, utvecklas. Och samtidigt acceptera mig precis sådan som jag är.

Du blir aldrig färdig OCH du är som du ska!

Projekterande i kärlekens famn

Ho, ye thoughtful, strong and gorgeous ladies. So many ideas, goals and strategies! Whatever you do the coming year – flood it with love for yourself! Work with your habits and possible flaws only because you love the divine person they are part of – and love that person because she has those flaws, not in spite of her having them. Love is the stream capable of carrying your project the whole way through, and much further. Lots of love and luck to you both!

Så vackert och klokt skriver hon, Sara, en av mitt livs största inspirationskällor, som en kommentar till min och äldsta dotterns nystartade gemensamma projektblogg. Det hon pekar på är helt centralt: acceptans, tolerans och - i synnerhet - kärlek är viktiga ingredienser i ett projekt som det jag nyligen gav mig i kast med - och som Sara själv inte känner är något som skulle passa henne just nu. Annars finns alltid en risk att man hamnar i prestationsångest, en projektingrediens som vi definitivt kan klara oss utan. Något som gör min del av projektet lite annorlunda jämfört med Gretchen Rubins Happiness Project är att jag inte egentligen är ute efter att prova en massa nytt för att ta reda på vad som kan göra mig lyckligare. Jag är redan lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag har slutat jaga och hittat lyckan precis här omkring mig. Målet med mitt projekt är  helt enkelt huvudsakligen att skapa mer plats i livet för sådant som jag verkligen tycker om att göra. 

Med det perspektivet som utgångspunkt är det lätt för mig att känna att mitt projekt är genomsyrat av kärlek, från början till slut. Det av mina "ledord" (för mitt liv i allmänhet och projektet i synnerhet) som jag valde att sätta först på min lista lyder Give love, respect and attention to yourself and people around you. Hela kärnan och idén med projektet är alltså att ge kärlek och respekt åt mig själv genom att fokusera på sådant som får mig att må bra och som är bra för mig. Ett exempel: jag älskade verkligen mina dagliga kvällsmeditationer för tre år sedan, och jag har längtat så efter att hitta tillbaka till rutinen. Men med ett liv så fyllt av aktiviteter och människor omkring mig som behöver mig som mitt, är det ibland svårt att ta sig tid för allt jag tycker om att göra. Jag har försökt, lite halvhjärtat, i flera månader, men så fort jag integrerade meditationen i mitt projekt blev det så mycket enklare att prioritera den. 

Att få dokumentera och reflektera i skrift över vad som händer i projektet, här på Livstid och på engelska i projektbloggen Memento Vivere, är ett annat sätt för mig att prioritera något som gör mig vild av lycka, så återigen ger jag kärlek till mig själv. Tack till dig för att du tålmodigt läser det jag skriver!

Vilken smakstart!

Igår var det första augusti och jag drog igång mitt nya projekt med tolv olika fokusmånader. Första månaden satsar jag på Mind & Soul och vill hitta tillbaka till min dagliga rutin med kvällsmeditation, komma igång lite stilla (utan några höga kvantitativa krav) med yoga och reiki som jag sysslat med tidigare, och även försöka jobba lite mer fokuserat med mindfulness - att vara mer närvarande i nuet.

Projektet kunde inte ha fått en bättre start än den fick. Först en riktigt närvarande liten promenad till brevlådan, där jag verkligen kände gruset under sandalerna, hörde suset i trädkronorna och morgonkvittret från fåglarna. Sedan - på väg till jobbet - blev det Sommarprogram jag kommit fram till (i år lyssnar jag rakt igenom alla, ett efter ett!) helt oplanerat ett program med Björn Lindeblad, som med lågmäld stämma beskrev sin livsresa från framgångsrik finansvalp till skogsmunk i Thailand till meditationslärare i Falsterbo. Meditation och mindfulness (som han föredrar att kalla varsevarande) i kubik. Precis den introduktion jag behövde för att komma i rätt stämning.

Särskilt fastnade jag för ett citat som Björn hämtat från någon av sina mästare under åren som munk:


Du får veta vad du behöver veta när du behöver veta det, inte förr, och bara om du är helt närvarande.

Det påminde mig om en viktig aspekt av mindfulness, som jag ska tänka lite extra på under den kommande månaden - tålamod och acceptans inför sådant du inte kan förändra (den gamla kära Sinnesrobönen). Några aktuella exempel:

• att inte bli irriterad över ett långsamt fordon på vägen när jag ändå inte komma förbi det
• att inte gräma mig över oförutsedda och otrevliga utgifter (som fakturorna från elbolaget och på den nya vedklyvsmotorn som blev följden av en avgrävd elkabel i samband med vårt altanbygge)

Frid!


PS. En annan smakstart är den jag har fått på min nya jobbtillvaro. Min snälla chef (alltså jag själv) tycker att jag får jobba när jag vill, var jag vill och (i stort sett) med vad jag vill. Just idag sitter jag alltså på mitt favoritfik i stan och bloggar på arbetstid. 

De vackraste orden

De senaste veckorna har jag varit låg, lägre än på länge. Sjuka och gnälliga barn. En rad inställda trevliga sociala aktiviteter. Sömnbrist. Resultat: en ovanligt grinig mamma. Kanske känns det extra tungt just för att jag så ofta mår så bra annars numera. Lite välmåendeknarkare har jag nog blivit. Det är bara att ta ett djupt andetag och acceptera att ibland är livet inte någon Bullerbydröm, hur många söta ungar man än har begåvats med. Och sen sakta men säkert sega sig uppåt med hjälp av diverse klätterrep. Svettiga träningspass och fina samtal i vår Livstidscirkel. En lång kram tillsammans med mannen jag älskar men ibland inte ser när jag tjurar ihop. Ett plötsligt kvillrande tvååringsskratt mittemellan gnällstunderna.

Och så hittar jag listan med ”De vackraste orden jag vet” som jag samlat på mig i mitt ex av vår bok Älskade lista. Det är ju en av finesserna med att samla på glädjeämnen när livet leker – då har man en burk att gräva i när det känns mer som kolgruva än lekstuga. Orden jag skrivit ner får mig att klättra flera pinnhål på stegen på bara några sekunder:

Längtansrymd – Bodil Jönssons ord för det där som många av oss nog skulle må bra av att ge oss lite mer utrymme för i en tid med högt tempo och snabb tillfredsställelse av många av våra behov

Mundekulla – ordet som är lika vackert som platsen det beskriver, kurs- och retreatgården där Sara och jag har fått äran att arrangera årets upplaga av det traditionstyngda samtalscirkellägret Circle Way Camp i juli

Sommarmorgon – ett ord som nästan känns som om det kommer från ett främmande språk när vinterkylan nyper i kinderna eller snöslasket smaskar runt kängorna, men som jag börjar ana möjligheterna till en dag då februarisolen inte bara ger ljus utan även lite värme på mina bleka kinder

Pilgrimsvandring – ordet för äventyret jag vet att jag ska ge mig ut på en gång när Bullerbyungarna blivit lite större och kan vara ifrån sin mamma (och jag från dem) tillräckligt länge för att jag ska hinna vandra alla åttio milen till Santiago de Compostela

Andningsgunga – ett nytt ord för citat och foton att vila i, upphittat på bloggen Punctum Saliens, och som när jag ser det genast gör min mentala luft lättare att andas, och förflyttar min fysiska andning från bröstet ner till ankaret i magen

Kreativitet – ett ord som beskriver den underbara känslan när inspiration och flow plötsligt finns där, idéerna flödar och pennan (eller tangentbordet) börjar glöda

Frihet – ordet som kan betyda så olika saker för olika människor i olika sammanhang, men som just nu för mig pekar på den framtid jag har valt ut åt mig, där jag äntligen har satt mig själv i mitt yrkesmässiga förarsäte

Det finns fler ord på min lista, men dem spar jag tills nästa gång jag tappar greppet om livsglädjen.

Feng shui på visit

Plötsligt händer det: Hyllorna i lekhörnan som jag har slängt surmulna blickar på i flera år blir det jag allra helst vill ta itu med – och jag gör det! Sorterar, dammar, rensar och slänger. Leksakerna är så utdaterade att de inte ens blir magiska när barnen ser att de är på väg ur huset. Det är befriande, det ger mig lättare andetag och en känsla av att vara kapabel. Att det dessutom ger fem tomma hyllplan för värdefull vardagsförvaring – det blir en mindre bieffekt jämfört med min känsla av tillfredsställelse.

Det är inte ovanligt att jag får ett litet feng shui-ryck såhär under en ledighet, när tiden är mindre uppstyckad än annars. Ibland, eller nästan varje gång, tror jag att det är början på ett nytt liv, där jag tar ledningen i kampen mot tingen, rensar och upplever den själsliga tillfredsställelsen av det. Tänk så praktiskt – att få sin själ renad av att göra sånt som kan klassas som nyttigt, istället för att sitta i röran och knappra på en dator. Sån ska jag bli!

Så tror jag inte den här gången. Visst ger det frid i själen att rensa bland tingen. Men det tycks som att min själ får ut ännu mer av andra saker: att prata med familj och vänner, blogga, läsa, Livstida med Maria. Att jag har ett rikt inre liv som jag delar med andra hellre än jag packar skänkeskartonger, det kan väl ändå inte vara något att sätta på bekymmersidan i ekvationen över livet? Om jag väntar tillräckligt länge kommer den ju, lusten att rensa. Eller om jag av någon anledning får anledning att sätta igång. Gläds nu åt det som blev gjort, gör inga stora planer att besvikas över och invänta med tillförsikt nästa rensarryck.

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Livstid julkalender: Medveten Luciadag

Jag börjar lite sakta acceptera att jag är väldigt mycket av en göra-människa, snarare än en bara vara-människa, och att det inte är en egenskap jag till varje pris måste jobba bort. Jag har nämligen slipat ner det lutherska göra nyttigheter-draget så pass att jag numera ganska ofta plockar lika stora delar av dagens aktiviteter från lustlistan som från pliktlistan. Att däremot pilla mig i naveln eller titta ut genom fönstret någon längre stund är helt enkelt inte min grej. En stunds meditation emellanåt, javisst, men min hjärna verkar - som jag konstaterat tidigare - inte vara gjord för totalfrånkoppling av tankeverksamhet.

En dag på året då jag ändå är väldigt bra på varande är Luciadagen. Det börjar redan på morgonen, antingen med Luciamorgon på TV eller dito på dagis (som i år). Njutning på hög nivå med levande ljus i håret (eller batteridrivna luciakronor) och mer eller mindre vacker sång (beroende på om det är TV-tärnorna eller dagisbarnen som framför den...). Senare, på kvällen, en av årets absoluta höjdpunkter: Katedralskolans luciatåg i Växjö domkyrka, som jag bevistat varje år sedan 1984 (då jag själv var en av tärnorna). En stund av andtappning och fullständig närvaro - något annat är skvatt omöjligt!

På tal om medveten närvaro (mindfulness) läser jag i senaste numret av Landstinget Kronobergs trivsamma lilla tidning Det goda livet om hur den nationella sjukvårdsrådgivningssajten 1177 inspirerats av just mitt landstings arbete med bland annat detta område. Är du nyfiken på att lära mer om mindfulness, hitta ljudfiler med övningar m.m., kika in här! Goder morgon/afton - båd herre och fru!

Fokus på det möjliga

Jag läser i tidningen Leva (nr 11/10) om kloka Alexandra Pascalidou som vägrade lyssna på det dåliga mammasamvetet och drog - utan familjen men med två goda vänner - till Elizabeth Gilberts paradis på Bali (vem blir inte sugen på den turen efter att ha sett filmen Eat Pray Love, baserad på vår första bokcirkelbok?). Tanken var att stanna upp mitt i 40-årskrisen, njuta av nuet och fundera på framtiden tillsammans. Sara och jag åker inte till Bali (just nu), men vi tänker emellanåt högt i samma banor här på bloggen.

Särskilt ett par rader pratar mig rakt in i hjärtat: "Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga." Precis! Har ingen lust och ork att sträva efter ouppnåeliga mål, utan i stället ta mig i örat så att en del av det där som finns inom någotsånär räckhåll blir verklighet. Såhär har min jobbaffirmation utvecklats under mitt timeout-år härhemma: "Jag jobbar mindre, friare och mera meningsfullt". Steg ett är redan taget: Jag har har begärt tjänstledigt för att bara jobba 60% i vår. Steg två-tre-fyra: Nu SKA jag starta det där företaget! Nu SKA jag skriva bok av annat slag än läromedel (också)! Nu SKA jag börja utveckla studiecirklar på tema stresshantering och välbefinnande! Fokus på det möjliga.

När good enough blir en boja

För ganska länge sedan blev jag kompis med uttrycket good enough, ett av inneorden i den stora floran av artiklar och böcker med fokus på personlig utveckling som dykt upp de senaste tiotalet åren. Jag har nog haft ganska stor nytta av att tänka i sådana banor, prestationsprinsessa som jag är, och begreppet har använts flitigt här på bloggen. Men nu har jag - utifrån flera oberoende händelser - kommit att inse att good enough ibland kan stjälpa mer än hjälpa.

Första gången: Jag pratar med min terapeut när det är som svårast med mamma och baby. Hon säger: "Maria, jag vet att du gillar good enough, men ibland orkar man inte ens vara good enough! Ibland är livet så eländigt att måste man få vara skitdålig."

Andra gången: Vid vår bokcirkelträff samtalar vi om senaste boken Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, och de flesta enas om att skildringen av det totala relationshaveriet är välbeskrivet. Haveriet handlar inte bara om föräldrarnas relation till varandra utan också om deras (och i synnerhet den kvinnliga huvudpersonens) relation till barnen, hennes känsla av att vara en totalt misslyckad förälder. Hon kan baka bullar, men hon vet inte hur hon ska hantera sina barn, hur hon ska tala med dem. Allt blir fel - nästan hela tiden. Långt ifrån good enough.

Jag erkänner mig skyldig till att i värsta fall ha spätt på dåliga föräldrasamveten genom blogginlägg som good enough mothering. För där handlar det om att jag - trots att jag ser mina tillkortakommanden - ändå känner att jag är i grunden bra. Hur känns det när man inte har några sådana känslor överhuvudtaget? När man upplever sig själv som totalt misslyckad som (exempelvis) förälder? Skam. Skuld. Tabu.

När jag tänker i de här banorna känner jag en sorts befrielse. Att våga säga rent ut att jag är INTE good enough. Jag misslyckas, inte hela tiden, men ibland, och ganska ofta under de senaste jobbiga månaderna. Ibland skäller jag på mina barn mycket mer än jag kramar dem. Ibland tapetserar jag eller hänger på Facebook mycket mer än jag spelar fia. Ibland har jag inte alls orken och tålamodet att vara en sån där skön, glad, lugn fyrabarnsmamma som leker och har intressanta samtal med mina barn om liv och död och allt däremellan. Så, nu är det sagt. Och det är OK. Jag har ett existensberättigande, jag duger ändå. Det handlar helt enkelt om acceptans.

Flygstopp

Tittar på Rapport och undrar hur vulkanmoln och flygkaos kommer att påverka folksjälen. Det drabbar få fattiga, men desto fler som är vana att måsta en massa saker. Ingen finns att skälla på. Kan det mitt i alla sabbade planer spridas en inshallah-stämning?

Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvudet och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...

Våga misslyckas 2

Häromdagen försjönk jag i självkritik på bloggen - på temat självkritik! Som Sara så klokt konstaterade: "Kanske kan man jobba på att acceptera misslyckandet i att inte vara så bra på att acceptera misslyckanden. Se på sig med kärlek och tänka att mycket är jag bra på men inte just det." Ja, det var ju det där om att sluta dubbelstraffa sig själv...

En annan klok vän påminde mig om att det är svårt att förena behovet av kickar och utmaningar med att inte utsätta sig för risken för misslyckande, och det är ju så sant. Något liknande sa min personalkonsulent till mig när jag för något år sedan kom och suckade över akademins inskränkta, granskande, kritiserande atmosfär: "Men Maria, det hjälper ju inte om du byter bana. Du skulle aldrig stå ut med ett jobb utan utmaningar, och då kommer du alltid att sticka ut hakan och bli ifrågasatt!"

Tänk vad mycket visdom det finns precis runt hörnet - just som Stefan Einhorn säger!

Nyförvärvad livsvisdom

Vad härligt det är att läsa Saras sprudlande livsbejakande inlägg Formidabelt!, inte minst som jag själv har levt i ett nästan konstant tillstånd av "flow" den här hösten och så innerligt önskar människor i min närhet detsamma. Efter denna långa period av hög energinivå och många glädjekickar är det kanske inte mer än mänskligt att nu - när jag går in i de sista månaderna av min graviditet och höstmörkret tränger sig på - är lite tröttare och lite mer sårbar än tidigare. De senaste veckorna har också kännetecknats av mer frekvent återkommande och tyngre motgångar än höstens första halva.

Det handlar om min identitet som forskare och känslan av att det jag gör inte accepteras och värdesätts. Det handlar också om att i olika utbildningssammanhang få kritik för sådant som jag inte själv bär skulden för - men där jag ändå får stå till svars och agera måltavla.

Visst kan det kännas tungt emellanåt, men på två områden märker jag ändå att jag har tillägnat mig lite livsvisdom. För det första har jag blivit bättre på att inte skuldbelägga mig själv i alla sammanhang, utan att faktiskt kunna se igenom systemet och upptäcka att det är det som ofta hindrar mig från att prestera maximalt. Här kommer också "good enough" in som ett praktiskt tankeverktyg - att jag helt enkelt gör så gott jag kan utifrån givna förutsättningar och om det inte duger är det inte per automatik mitt fel. För det andra har jag utvecklat en större tolerans för mina "lågvattendagar" och lärt mig se dem som en naturlig del av livet snarare än som översta steget på källartrappan ner till helvetet, eller som Bodil Jönsson uttrycker det: "Stilla dig, det går över!".

Sedan har jag förstås stor nytta av att jag blivit en sådan hängiven samlare av orsaker till vardagsglädje. Som en god vän kommenterade en av mina ovanligt griniga statusrader på Facebook: "Ta det lugnt och njut av vad du finner i din omgivning!". Och visst finns glädjeämnena i överflöd där: i det sovande barnet i sängen bredvid mig och det andra i rummet intill, i lättnaden över att äldsta dottern äntligen har hittat en väg ut ur mörkret, i babykorgen i taket som nu hänger redo att ta emot ännu en liten familjemedlem, i alla andra nära och kära som finns där och stöttar upp mig i motvind och gläds med mig i medvind. Tack alla för att ni finns!

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.

En bubbla i Münster

Ensam på hotell i vackra men hittills okända Münster. Checkade in efter några dagars jobbkurs med Europatema. Kursledaren var nog bara omtänksam när han gav mig sitt nummer om jag skulle vilja ha sällskap till middagen. Eller så var han som flera av männen på kursen, oförstående till hur jag kunde vilja vara kvar här alldeles ensam. ”Donta you missa your childrene?” undrade den unge italienaren.

Oavsett kursledarens bevekelsegrunder fick han äta sin middag på egen hand. Så fort jag kommit till hotellet och accepterat rummet som mitt eget krypin inträdde jag i bubblan, eller parentesen om man så vill. Stundtals är jag alldeles euforisk därinne. Jag ser ut, andra ser in. Bubblan håller för samtal hem och kontakter med ”perfect strangers” – som kyparen eller svensexakillen, som utspökad säljer gelébjörnar på uteserveringen där jag sitter. Men den skulle spricka som ett troll i solsken av en middag med nån som aktiverar all min avläsningsradar och som dessutom producerar en oerhörd svada.

Jag har duschat, sminkat mig och valt kläder med omsorg. Men jag drabbas inte av självmedvetenhet och funderar på var jag ska göra av händerna eller blicken medan jag väntar på min öl och min norska lax. Jag sitter där för min egen skull. I min bubbla råder ett annat tempo än där utanför, nån slags ultrarapid.

Så skönt att bubblan faktiskt fanns här, att jag visste så väl vad jag kunde och behövde när jag arrangerade den här parentesen. Idag hoppas jag på fint väder, cykeltur och picknick i det gröna, som tyskarna tydligen gör på första maj. Och så ska jag träna på att acceptera det som kommer till mig, precis som vännerna Maria och Angela är inne på. För att emellanåt få en stund innanför bubblans sköra väggar får jag låta hinnan spricka när trycket kräver det, utan att kämpa emot.

Om acceptans - närvaro mitt i vardagen

Jag läser just nu för andra gången Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som handlar om acceptans. Kåver inleder sin bok med att konstatera att många förknippar ordet med något negativt, som passivitet och underkastelse - gärna utifrån ett politiskt, religiöst, filosofiskt eller feministiskt perspektiv - och inte tycker att det passar in i vår tids strävan efter ständig utveckling och förändring.

Men Anna Kåver lägger något annat i begreppet acceptans, nämligen att komma till ro med verkligheten och inte ständigt kämpa emot dess något mindre behagliga sidor. Det kan exempelvis handla om att acceptera sina tankar, sina känslor eller oundvikliga förändringar i tillvaron. Acceptans är en av de viktiga hörnstenarna i träningen i att vara medvetet närvarande.

Jag märker att jag har nytta av att tillämpa acceptanstänkandet i min vardag. I stället för att kämpa emot, ondgöra mig och hela tiden längta någon annanstans i vardagliga, småtråkiga situationer, försöker jag "acceptera läget", bara observera och inte döma, t.ex.

- när jag svettas under ett inte alltför spännande spinningpass
- när jag på min joggingrunda springer förbi samma kottar och stenar för hundrade gången
- när jag vattnar alla miljarder växter i mitt stora hus
- när jag plockar i och ur diskmaskinen för tredje gången samma dag
- när mina envetna tankar än en gång stör uppmärksamheten under min meditationsstund
- när jag känner mig sådär lite vardagssur utan någon egentlig anledning

Förvånad konstaterar jag att livet faktiskt ofta blir lite mindre tråkigt, ibland till och med lite mer intressant när jag försöker tänka på det här sättet i stället för att hela tiden längta bort och framåt tills tråkeriet är över. Världen blir liksom lite mer levande - här och nu.

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...