Det handlar om min identitet som forskare och känslan av att det jag gör inte accepteras och värdesätts. Det handlar också om att i olika utbildningssammanhang få kritik för sådant som jag inte själv bär skulden för - men där jag ändå får stå till svars och agera måltavla.
Visst kan det kännas tungt emellanåt, men på två områden märker jag ändå att jag har tillägnat mig lite livsvisdom. För det första har jag blivit bättre på att inte skuldbelägga mig själv i alla sammanhang, utan att faktiskt kunna se igenom systemet och upptäcka att det är det som ofta hindrar mig från att prestera maximalt. Här kommer också "good enough" in som ett praktiskt tankeverktyg - att jag helt enkelt gör så gott jag kan utifrån givna förutsättningar och om det inte duger är det inte per automatik mitt fel. För det andra har jag utvecklat en större tolerans för mina "lågvattendagar" och lärt mig se dem som en naturlig del av livet snarare än som översta steget på källartrappan ner till helvetet, eller som Bodil Jönsson uttrycker det: "Stilla dig, det går över!".
Sedan har jag förstås stor nytta av att jag blivit en sådan hängiven samlare av orsaker till vardagsglädje. Som en god vän kommenterade en av mina ovanligt griniga statusrader på Facebook: "Ta det lugnt och njut av vad du finner i din omgivning!". Och visst finns glädjeämnena i överflöd där: i det sovande barnet i sängen bredvid mig och det andra i rummet intill, i lättnaden över att äldsta dottern äntligen har hittat en väg ut ur mörkret, i babykorgen i taket som nu hänger redo att ta emot ännu en liten familjemedlem, i alla andra nära och kära som finns där och stöttar upp mig i motvind och gläds med mig i medvind. Tack alla för att ni finns!

2 kommentarer:
bra tips om att acceptera sina låga dagar
Så gott att vara på plussidan i din livsekvation!
Skicka en kommentar