Fram för det fantastiska!

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Den här dikten, eller de här raderna, skrev jag i någon av vågorna av sorg och bearbetning efter min mammas död. Ganska långt efter min mammas död, för först då var jag redo, eller snarare då och då var jag redo för lite i taget.

Jag kommer att tänka på det jag skrivit när jag läser Kay Pollaks bok Att välja Glädje. Emellanåt finner jag mig tillrätta med sättet som boken är skriven på, lite fragmentariskt, med gott om halvhalter. Han inleder bok 3 såhär:

Vi är alla födda fullständigt gudomliga.
Någonstans på vägen har en del av oss förlorat vår tro på det.

Han berättar om hur förbundskapten inför det bejublade VM -94 klippte ihop och visade en film där varje spelare fanns med i några av sina riktigt stora ögonblick på fotbollsplanen. Och vi vet ju hur det gick (för unga eller extremt sportfrånvända: det gick fantastiskt bra, brons till lilla Sverige). Kay fortsätter:

Det är bra för självförtroendet att se sig själv i en vacker och fantastisk version. De flesta av oss har inte en coach som så välvilligt samlar in all vår storhet och låter oss med jämna mellanrum se på den. Vi får hitta på andra sätt.

Inte nog med att många av oss saknar coach, det är inte ovanligt att vi istället har en sträng domare som gör lååånga filmsekvenser av alla mindre fantastiska ögonblick och prestationer vi är del av. När han är på sitt mest diaboliska humör laddar han vår inre projektor med en och samma situation, där han tycker att vi inte gjort som vi skulle, och trycker på repeatknappen så att vi verkligen ska få det upptryckt i ansiktet på oss att vi gjort FEL. Och hur mycket "bättre" blir vi av det?

Det jag ville åt i min lilla dikt var nog barnets självklara insikt om sitt eget värde, och sin roll som centrum i sitt eget universum. Utåtblickande och kontaktsökande, men med en tydlig känsla för var den egna tyngdpunkten finns.

När jag börjar kantra hittar jag ofta igen min tyngdpunkt här på Livstid, och förstås tillsammans med familj och vänner. Det hjälper mig att tänka att det faktiskt är kontraproduktivt att låta domaren behålla fjärrkontrollen, det är inte ens duktigt att plåga sig så! Det senare biter ibland till och med på den snipiga damen inom mig. Okej då, säger hon, fram med rekordrullarna så hämtar jag chipsen.