Med högt ställda mål

I senaste bokcirkelboken - Igelkottens elegans av Muriel Barbery - finns ganska många vikta små hörn med finurligheter som jag vill kunna hitta tillbaka till. Men det som jag fastnat för mest är en beskrivning av en av karaktärerna, en välbeställd japan som flyttar in i huset där huvudpersonen, portvakten René, bor. Japanen beskrivs som å ena sidan "ungdomligt energisk och uppriktig" och å andra sidan "gammelmansklokt uppmärksam och välvillig". Vilka fantastiska egenskaper i skön förening - sådan vill jag också bli! Tror att jag har hittat ett nytt litet (hm...) strävansmål i livet.

Jag gillar olika!

Det här inlägget handlar INTE om valkaoset, som jag så snyggt missade genom att vara offline i Spanien och helt glömma bort att valet var över - kom på det på TISDAGEN och skämdes! Fast jag hade i alla fall gjort min medborgerliga plikt och röstat, så långt som möjligt ifrån det där partiet som just nu får för mycket uppmärksamhet på många håll. Därför ska jag inte skriva om det.

Nä, jag tänkte återvända till temat barn, som jag har snöat in på den senaste tiden, eftersom mitt liv kretsar väldigt mycket kring det just nu. Eller rättare sagt: det kretsar väldigt mycket kring en viss liten åttamånaderskille, som går sin egen väg genom livet med bestämda steg. En sak som är väldigt bra med att få många barn är att man undan för undan blir mindre tvärsäker på världen och i stället mer ödmjuk inför allas olikheter.

Jag har aldrig känt igen mig när människor omkring mig pratat om hur osäker man är som förstagångsmamma. Den gången var jag 21 och tvärsäker! Det mesta gick som på räls, barnet var väldigt lugnt och lättskött (förutom en period med mycket nattvaknande som vi stoppade med två dagars femminutersmetod). Barn nummer två visade ha ett helt annat temperament, det märkte vi redan efter några dagar (och det har hållit i sig!), och mycket av det jag tagit för självklart ställdes på ända. Så kom gullunge nummer tre, som visade sig vara ytterligare en liten individ med andra preferenser och egenheter. En sådan till synes enkel sak som att äta annan mat än bröstmjölk visade sig vara en utmaning värdig en triathlonmästare, men ett par dagar innan jag skulle börja jobba heltid och vara borta nio-tio timmar per dag insåg hon att det fanns något annat än bröst här i världen.

Och så dök fyran - den efterlängtade lillebrodern - upp. I början lurade han oss alla att tro att han var en liten kopia av barn nummer ett, som åt och sov mest hela tiden. Men skenet bedrog, och fram kom temperament och många egensinniga idéer om saker och ting. Plötsligt framstod treans matvägran som rena barnleken; nu äter han äntligen, efter tre månaders hård kamp. Och nätterna ska vi inte tala om; det vet ni om ni har följt tidigare blogginlägg (men nu har jag inlett operation Adam Sover, och hittills går det ganska bra, får se om det håller).

Summa sumarum: nytt barn = nya utmaningar och nya insikter. Jag erkänner villigt att jag nog ibland slagit mig lite för mitt inre bröst och tyckt att många föräldrar oroat sig/krånglat/pjoskat med sina barn i onödan, och rodnar lite över mina egna förnumstiga tankar och bristande förmåga att se olikheterna:

- "Vadå, inte somna själv - det är ju bara att ge dem en napp och en gosefilt..." (OK, men med ett barn som vägrar såväl napp som tumme och bara vägrar somna utan ett bröst i munnen?)

- "Att resa med en baby är ju inte ett dugg jobbigare än att vara hemma med den..." (OK, men med ett barn där mat- och sovklockan fungerar ännu sämre än vanligt på resande fot, som avskyr att sitta fastspänd i bilar och flygplan, som inte alls tycker det är kul att leka på stranden, annat än om han får doppa hela ansiktet och slicka i sig mängder med sand som gör honom så dålig i magen att jag tappar räkningen på alla blöjor vi byter?)

- "Vad fånigt att anpassa sig så efter ett barns sovtider att man virar in telefonluren/inte kan gå på fest och så vidare..." (OK, men med ett barn som vaknar för minsta lilla pip, trots att man har gjort allt för att vänja det vid att sova i ljudrika miljöer?)

Om jag har sårat någon med tanklösa kommentarer (hoppas att det oftast har stannat vid tankar och kanske en och annan suck inför min man), så ber jag härmed så hemskt mycket om ursäkt. Min släng av tvärsäkerhetssjukan har definitivt fått sin bot i och med detta mitt fjärde och sista lilla barn. Så nyttigt för mig.

Chutney - en nygammal smak på tillvaron

Just nu går mina föräldraledigheter i snabbrepris - ledig med familjens senaste tillskott, mellanpudelvalpen Chutney. Den största faktorn på plussidan är att vara ledig när andra arbetar. Det finns något skolkbusigt över det, även om jag den här gången faktiskt väljer att ha lite jobbkoll via datorn, allt för att inte högarna ska ha vuxit till när jag kommer åter och fortfarande måste räkna med en hel del hundjour. I den egna bubblan som ensam (människa) hemma finns emellanåt en stilla frid. Den kan när som helst slå om i rastlöshet och ett tvivel på om jag verkligen finns på riktigt, nu när ingen ser mig. Och nu när jag inte GÖR särskilt mycket.

Också det är en parallell till föräldraledigheten: man avgör inte själv hur länge man gör något. Ett utmärkt sätt att sabotera sin dag är att föresätta sig att slutföra det man påbörjat. Första morgonen när resten av familjen åkt till skolan tog jag fram cykeln och verktygslådan för att byta slang med pyspunka. Insåg snabbt att det var ett alldeles för långvarigt och odelbart projekt, dessutom utomhus där valpen inte känner sig hemma än och saknar varmt vilställe. Tacka min mamma-erfarenhet för att den insikten kom innan cykeln var sönderskruvad, jag inoljad och hunden i upplösningstillstånd! Jag skruvade tillbaka den enda lossvridna muttern, ställde undan cykeln och hittade på något annat.

"Är det såhär det ska vara nu?" Tanken kommer när valpen kissar på golvet mitt i natten eller ylar hjärteknipande under sina första ensamstunder. Egentligen en helt irrationell tanke när man har med en växande varelse att göra: Hur det än blir, så inte sjutton blir det likadant som det är nu. Det undrar jag om någon kunde ha bankat in i ens huvud då när barnen var pyttesmå: "Det ändrar sig hela tiden. Ät din elefant i små tuggor, en i taget. Tänk inte längre än möjligen till nästa tugga." Medveten närvaro i bäbisland, det kan nog lätta vardagen för nyblivna föräldrar, åtminstone när den obarmhärtiga sömnbristen inte är i tjänst.

Ett nytt inslag i den här "föräldra"-situationen är att de starka känslorna inte finns där. Visst är han söt, det lilla pyret, charmig och sällskaplig, varm och go. Men jag kan krasst konstatera: han hade inte funnits i vårt hem om inte barnen hade velat ha hund. Nu har vi vridit och vänt på detta intresse som aldrig vill ge med sig, våra möjligheter att ordna det bra för en hund, och för oss, och tanken att vi alla fyra kanske kommer att uppskatta honom lika mycket, fast på olika sätt, i förlängningen. Barnen får ta ett stort ansvar, men det är vi vuxna som tagit beslutet och får stå för prognosen att deras intresse kommer att hålla i sig, och för konsekvenserna om prognosen visar sig slå fel.

Såna svala, intellektuella resonemang var det aldrig fråga om med barnen. På sätt och vis kom de när det var som minst lämpligt, mitt i ett husbygge, till en helhet som kunde kostat oss föräldrar både hälsan och varann. Men mina känslor var med från första ögonblicket. Så är det inte för alla barnaföräldrar har jag insett. Och varför skulle omvälvande händelser och starka känslor alltid lyckas gå i takt? Så är det inte alltid med förlust och sorg heller, det känner jag bättre till. Om nu föräldrar lyckas med hjältedådet att ta hand om obegripliga små knyten med icke förhandlingsbara krav medan de inväntar sina känslor för dem, då är jag inte särskilt orolig när det gäller mig och hunden, som just nu lustmördar sin rosa pipleksak på köksgolvet intill mig.

En stund över, och fler kan det bli!

En stund över - som jag dessutom lyckas definiera som just det: en stund över, som inte måste användas till något särskilt. Sol, vita moln och små blå himlasnuttar har dykt upp efter en riktigt ogästvänlig förmiddag med regn och blåst. Just då, på förmiddagen, målade vi husets söderfasad, lyckligtvis med en färg som mår bäst av att torka sakta. En sån här dag behöver man knappast tänka på att återfukta väggen med vattendimma från trädgårdsslangen - alltid något! När Mannen och jag går in efter lunch är också vi väl återfuktade, på gränsen till russinfingrar, genererade i 8-gradig omgivning. Bestämmer mig för att inte gå ut mer idag om jag inte har lust.

Vi är ett bra arbetsteam, vi två. Lugnt och metodiskt matar vi på, lyssnar på P1 tills vi ledsnar på valköret, sen blir det musik, lite småprat emellanåt, hjälpsamma händer när något ska skickas eller tas emot. Det här har vi tränat på i tolv år nu, sedan vi började bygga huset vi nu bor i. Familjelivet är rätt harmoniskt just nu, och även när det inte är det så är det... hoppfullt. Tidigare inlägg beskriver hur vi kämpat med arbetsfördelningen här hemma. I somras fick jag en kompass att gå efter, i form av en bild av hur jag vill ha det: I det här hemmet bor fyra personer tillsammans. Vi bestämmer lite olika mycket och har delvis olika ansvarsområden, till både omfattning och innehåll, ungefär som i en arbetsgrupp (och jag råkar händelsevis vara en av cheferna…). Poängen är att vi bidrar allihop! Ansvar och befogenheter; av var och en efter förmåga...

Mina barn om några år är tonåringar som tar ansvar för det här hushållet, som kan en del av sysslorna och som emellanåt servar oss lite extra - kanske när vi har gäster - precis som vi gärna hjälper dem med diskon, skjutsar och sånt. Dubbelriktat utbyte, precis som mellan mig och Mannen. När de är beredda att plocka upp eller hämta något åt mig, då är jag beredd att göra detsamma åt dem utan ”småsnåla” påpekanden. Ditåt är vi på väg! Med en så tydlig bild i huvudet är jag svårstoppad, och det verkar barnen känna på sig. Nog gnölas det, görs omtag och hålls rättarting, men riktningen är det ingen idé att försöka rucka på.

Våga tro att det löser sig 4

Nu sitter jag här i min säng i den mysiga lilla lägenheten i Barcelona, med tre minuters promenad till stranden, och bara känner i kropp, huvud och hjärta att den sista halva pusselbiten i mitt "Våga-tro-att-det-löser-sig"-pussel kommer att infinna sig inom kort. Anledningen är boken Somna utan gråt (av Elizabeth Pantley) som min omtänksamma svärmor stack i handen på mig häromsistens. Boken talar precis till mig. Pantley är fyrabarnsmor liksom jag, och precis som jag själv har hon haft två barn (de mittersta) som lärt sig att sova själva hela natten och två barn (äldst och yngst) som inte gjort det. Nästan lite kusligt lika.

Boken bekräftar mitt inneboende motstånd mot att köra den hårda "femminuters-" eller "skrikmetoden" med babyn, den där man helt enkelt låter ungen skrika tills den somnar av utmattning (och som jag utsatte min äldsta för, tack och lov bara i ett par nätter, men vem vet vilka trauman det har bidragit till hos henne). Pantley har tagit del av såväl forskning som föräldrakontakter, och allt pekar på att barn inte alls mår bra av att få skrika sig till sömns, att det sättet är ett enda stort svek. Samtidigt konstateras att det som oftast presenteras som det enda alternativet - att helt enkelt härda ut tills barnet är så stort så att det lär sig somna ändå - inte är det enda. Det går faktiskt att lära barn somna utan gråt, och som förälder har man rätt till sin sömn också. En win-win alltså.

Jag har inte ens kommit till kapitlet där själva metoden (eller snarare metoderna, för det finns olika lösningar för olika barn och situationer) presenteras, men jag kan ändå redan känna en stark tillit till att det kommer att fungera för oss också. Och det måste väl vara en utmärkt start. Om det funkar (även om det tar tid) kommer jag inte bara att rapportera om det här på bloggen och köpa ett ex av boken till alla mammor med nattsuddarbarn, utan även knacka på hos Barnavårdscentralen och föreslå att man där delar ut boken på bred front. Tror nog att man snabbt som ögat sparar in den kostnaden för Landstinget genom att betydligt färre hålögda mammor hamnar på psykakuten på grund av sömnbrist.

Våga tro att det löser sig 3

Ibland vänder livet upp och ner på sig - från gott till ont eller tvärtom - på väldigt kort tid. Det är bara 11 dagar sedan jag bloggade om svårigheten att släppa oron och känna tillit till att det som just då tyngde mig skulle lösa sig på bästa sätt. Och nu har redan två och ett halvt av de tre problem jag upplevde gjort det.

Min mamma har inte bara blivit beviljad äldreboende, utan också erbjudits en plats och flyttat dit. Det har varit och är tungt, både praktiskt och känslomässigt, i synnerhet som det gick så fort, men det kommer att bli bra och jag vet att vi har gjort rätt. Jobbekymren verkar också ha löst sig, och jag kommer att återvända till universitetsvärlden efter jul ungefär på samma sätt som jag hade önskat mig - på bara sextio procent (vilket ger utrymme för en skrivardag i veckan och kortare arbetsdagar de andra fyra) och huvudsakligen med uppgifter som ger mer energi än de tar.

Återstår att få den lille terroristen att sova hela nätterna utan amning. Där är vi inte än, men igår klarade han sig i alla fall hemma utan mig och mina bröst i sex timmar - rekord! Och i morgon byter hela familjen Smålandsregn och vardag mot välförtjänt sol och värme varvat med kultur och nöjen. Barcelona, here we come! (Nätterna får vi ta itu med när vi kommer hem...)

Stänga av eller tänka om?

Empati är oerhört viktigt och positivt, och något som man börjar jobba med redan på dagis. Vid varje utvecklingssamtal diskuteras om ens barn visar empatisk förmåga. I blodiga deckare peppras vi med bilder av vad som kan hända hos personer som saknar empati. Mitt problem just nu är i stället att det känns som om empatin höll på att tugga sönder mig inifrån.

Igår flyttade min mammma till ett vårdboende för dementa. Det gick väldigt snabbt, och precis som när någon har dött så har det praktiska tagit överhanden under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött i kropp och huvud av flytten hela tiden, men nu när det mesta är klart kommer hjärtat ikapp. Det sitter en stor tung klump där över att lämna min mamma på ett ställe där det mesta är främmande och ibland skrämmande.

Eftersom jag är van att jobba med mina tankar, och exempelvis försöka att välja glädje så ofta som möjligt, inser jag att tankearbete är något jag måste ägna mig åt i det här läget också, även om det är väldigt svårt när det är så mycket känslor involverade. Skönast skulle förstås vara att bara kunna trycka på en knapp och stänga av, men jag försöker i stället påminna mig själv om att...

... mamma är i trygga händer hos kompetent, erfaren och omtänksam personal i stället för ensam, orolig och förvirrad i sin egen lägenhet. Det kommer att vara jobbigt en tid, men hon kommer att vänja sig - och jag också.

... jag har gjort allt som står i min makt för att ge henne en bra start genom att inreda hennes nya lägenhet med möbler och tavlor hon tycker om, mängder med kort på barn och barnbarn, blommor från hennes kolonilott, och genom att följa henne dit och hälsa på henne varje dag i början. Sedan måste jag våga släppa taget och inte ta på mig totalansvaret för hennes välbefinnande.

... (kanske viktigast av allt) hon inte mår ett dugg bättre av att jag själv mår dåligt, har skuldkänslor och grubblar över om vi gjort rätt.

Vad sägs om en... fotbollsbok?

På prototypen till min nästa uppfinning - förvillande lik ett blad ur en anteckningsbok - har jag noteringarna från dagens boktips: Spela på bästa fot av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Handlar om Sundhages coachning av USA:s damfotbollslag fram till OS-guld i Kina 2008. Fullt läsbar för den som helt saknar fotbollsintresse - bara en sån sak!

Titeln antyder vad det handlar om: att leda med fokus på positiva exempel, tilltro och glädje. Dagboksberättat av Pia, kommenterat av ledarskapsmentorn Elisabeth. Båda med befriande enkelt språk. Några av punkterna jag skrev upp:

• Vi är varandras miljö, vi gör varandra bra.


• Visualisering: Pia beskriver en framtid när folk pratar om USA-damernas starka anfallsspel. Bild av en genomförd förändring.


• Att våga vänta in dem man leder, stöttar eller ska försöka influera - lägga paketet i deras knä och låta dem öppna när de är mogna för det.


• Istället för att kritisera: kommentera en företeelse neutralt och ställ öppna frågor: "jag ser att du gör såhär, hur ser du på det?".


• Seriös och lekfull - det ideala mentala tillståndet enligt amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey


• "Jag har en förmåga att välja lycka." - Pia Sundhage om sig själv


• "Det bästa med en förlustmatch är nästa match."


• Att inte förstå för fort


• Pias allra viktigaste lärdom - vikten av att tro på laget, och visa det

En annan läsare plockar säkert andra russin ur denna kaka. Rekommenderas!

Våga tro att det löser sig 2

När man har utvecklat så många strategier för att hantera alla möjliga och omöjliga aspekter av livet och tiden som jag har borde man väl alltid vara på topp, eller? Nä, så är det förstås inte. Just nu är mitt liv ganska fullt av motgångar, och strategierna ställs i allra högsta grad på prov.

• Minstingen, som nu är sju och en halv månad, vill fortfarande helst inte äta annat än bröstmjölk. Vi har kämpat sedan midsommar, med alla sorters mat, men den lille busen är expert på att vända sig bort, stänga munnen eller - när han väl äter - sätta i halsen och kräkas upp alla mödosamt ikämpade skedar. Som kompensation för det han inte får i sig dagtid äter han i stället tre-fyra gånger varje natt. Inte för att det tar så lång tid, och jag somnar oftast om snabbt, men det börjar ändå fresta på att aldrig få sova mer än ett par timmar i sträck. Jag är ju 41 den här gången, inte 21...
• Beslutet om att min mammas rätt till äldreboende har blivit beviljat dröjer, och därmed erbjudandet om en plats och själva flytten. Samtidigt fungerar det allt sämre därhemma, och läget börjar bli ohållbart.
• Vårens återinträde i yrkesarbetarnas skara rycker närmre, men det som jag sett fram emot som en lugn tillbakagång med arbetsuppgifter av just det slag som passar mig ser nu i stället ut att bli något helt annat.

Det gäller att verkligen ta i ända nerifrån tårna för att våga tro att det löser sig - och kombinera med affirmationer och visualisering. Återkommer med rapport.