Just nu går mina föräldraledigheter i snabbrepris - ledig med familjens senaste tillskott, mellanpudelvalpen Chutney. Den största faktorn på plussidan är att vara ledig när andra arbetar. Det finns något skolkbusigt över det, även om jag den här gången faktiskt väljer att ha lite jobbkoll via datorn, allt för att inte högarna ska ha vuxit till när jag kommer åter och fortfarande måste räkna med en hel del hundjour. I den egna bubblan som ensam (människa) hemma finns emellanåt en stilla frid. Den kan när som helst slå om i rastlöshet och ett tvivel på om jag verkligen finns på riktigt, nu när ingen ser mig. Och nu när jag inte GÖR särskilt mycket.
Också det är en parallell till föräldraledigheten: man avgör inte själv hur länge man gör något. Ett utmärkt sätt att sabotera sin dag är att föresätta sig att slutföra det man påbörjat. Första morgonen när resten av familjen åkt till skolan tog jag fram cykeln och verktygslådan för att byta slang med pyspunka. Insåg snabbt att det var ett alldeles för långvarigt och odelbart projekt, dessutom utomhus där valpen inte känner sig hemma än och saknar varmt vilställe. Tacka min mamma-erfarenhet för att den insikten kom innan cykeln var sönderskruvad, jag inoljad och hunden i upplösningstillstånd! Jag skruvade tillbaka den enda lossvridna muttern, ställde undan cykeln och hittade på något annat.
"Är det
såhär det ska vara nu?" Tanken kommer när valpen kissar på golvet mitt i natten eller ylar hjärteknipande under sina första ensamstunder. Egentligen en helt irrationell tanke när man har med en växande varelse att göra: Hur det än blir, så inte sjutton blir det likadant som det är nu. Det undrar jag om någon kunde ha bankat in i ens huvud då när barnen var pyttesmå: "Det ändrar sig hela tiden. Ät din elefant i små tuggor, en i taget. Tänk inte längre än möjligen till nästa tugga." Medveten närvaro i bäbisland, det kan nog lätta vardagen för nyblivna föräldrar, åtminstone när den obarmhärtiga sömnbristen inte är i tjänst.
Ett nytt inslag i den här "föräldra"-situationen är att de starka känslorna inte finns där. Visst är han söt, det lilla pyret, charmig och sällskaplig, varm och go. Men jag kan krasst konstatera: han hade inte funnits i vårt hem om inte barnen hade velat ha hund. Nu har vi vridit och vänt på detta intresse som aldrig vill ge med sig, våra möjligheter att ordna det bra för en hund, och för oss, och tanken att vi alla fyra
kanske kommer att uppskatta honom lika mycket, fast på olika sätt, i förlängningen. Barnen får ta ett stort ansvar, men det är vi vuxna som tagit beslutet och får stå för prognosen att deras intresse kommer att hålla i sig, och för konsekvenserna om prognosen visar sig slå fel.
Såna svala, intellektuella resonemang var det aldrig fråga om med barnen. På sätt och vis kom de när det var som minst lämpligt, mitt i ett husbygge, till en helhet som kunde kostat oss föräldrar både hälsan och varann. Men mina känslor var med från första ögonblicket. Så är det inte för alla barnaföräldrar har jag insett. Och varför skulle omvälvande händelser och starka känslor alltid lyckas gå i takt? Så är det inte alltid med förlust och sorg heller, det känner jag bättre till. Om nu föräldrar lyckas med hjältedådet att ta hand om obegripliga små knyten med icke förhandlingsbara krav medan de inväntar sina känslor för dem, då är jag inte särskilt orolig när det gäller mig och hunden, som just nu lustmördar sin rosa pipleksak på köksgolvet intill mig.
… verkar ännu inte finnas i sinnevärlden. För vem har sett en bok om good enough-mattande? Nej, nej, på hundfronten är devisen ”gör rätt alltid och från början annars förvandlas din rara lilla valp till ett livsfarligt monster som du inte kan visa för folk eller ha i möblerade rum”. Begreppet good enough är en favorit för oss på Livstid och hängde från början ihop med moderskap, i begreppet good-enough-mothering, som myntades av den engelske barnläkaren, psykiatrikern med mera Donald Winnicott. Just med mammandet tycker jag att det har gått rätt bra, men med mattandet är det värre. 
