Novembergrått - men äkta!

Den här senhösten har varit och är tung på något diffust sätt. Inga sjuka anhöriga, brustna relationer eller andra reella bekymmer, men ändå: tung. För mycket. Det där med att valptiden är som att ha bebis trodde jag handlade om att torka valpkiss, inte om att ständigt ha uppmärksamheten på två ställen: där man själv är och där valpen är. Sån split vision tar på krafterna.

Samtidigt tror jag denne Pudelfrasse Afrokrullet Chutney bidrar stort till att ”de andra barnen” växer och visar sina allra bästa sidor. En dotter per dag går upp extra tidigt för att ge sig ut i novemberslask eller dito kyla för bus och rastning. Ansvaret för läxorna har i höst landat på den det vederbör. Vi frågar ibland vad de har på gång och hjälper till när det behövs, men resten sköter de själva. Till och med gympahanddukarna hamnar på torkplatsen i badrummet innan de blivit kapabla att kravla dit själva. Respect, tjejerna!

Mannen har haft en hektisk tid på jobbet med små arbetsuppgifter som helt oväntat svällt upp och invaderat hela veckor. Han har denna höst slirat betänkligt på marginalerna för sina krafter, vilket gjort att jag tagit mer av trafikledaransvaret i hemmet. Själv är jag nog lite rådvill jobbmässigt. Gräv där du står är mitt temporära valspråk, men utan styrfart och visioner står en sån som jag lätt på näsan i novembermörkret.

Vad som är så bra (utöver barnens insatser) är Att Vi Pratar Om Det! Till skillnad från exempelvis paret i Ur vulkanens mun, en bok jag nämnt tidigare. Emellanåt kan vi verkligen nå känslan av att we’re in this together istället för hur kan du vara så dum att du… . Mannen och jag beskriver nästan roat våra stressymptom. Som när han kämpade en dyrbar arbetstimme med en omöjlig utskrift – för att till slut upptäcka att han skrivit antal exemplar i fältet för valda sidor, och eftersom det sidnumret inte fanns kom heller ingen utskrift ut. Eller när jag utöver fenomenet att glömma göra vissa saker avancerar till att glömma att jag faktiskt gjort dem, och alltså lägger energi på att göra dem igen.

Jag hör barnen fråga med reellt intresse – inte skuldtyngt eller smörande – om Mannens envisa förkylning är bättre. De markerar när de tycker vi blir för tjuriga i våra tillsägelser och jag talar om när jag är trött och ledsen. Det kanske inte är en idyll precis just nu, men det som rör sig det rör sig på ytan och inte dolt under den. Det får mig att känna mig lugn. Och tack vare den där eländiga raraste valpens morgonvanor har jag hittat tillfälle att skriva av mig före klockan åtta en lördagmorgon. Brasan brinner, tidningen är inhämtad. Julkortslandskapet utanför träder fram allt eftersom det ljusnar. Inget bokat hela helgen. Kanske en idyll ändå – med touch av diskbänksrealism.