Balans i energidepåerna 2

Den senaste veckan har jag till 100 procent känt livet i mig, som Madicken så vackert uttrycker det en skön valborgsmässoaftonsmorgon. Efter de mörka månaderna då jag större delen av dygnet kämpade för psykisk överlevnad, njuter jag obeskrivligt av att känna igen mig själv igen. Och den Maria jag känner igen är en energisk, effektiv fyrtiotvååring som ofta har ett skratt eller åtminstone ett leende i ögonen.

I euforin som uppstår när livsandarna återvänder infinner sig också en risk att låta den nyfunna energin dra iväg med mig alltför långt, så att jag tappar bort mig själv. Här gäller det att ta det varligt och se till att få till balans i energidepåerna. Och jag tror att jag hittat mitt universalrecept. Jag klarar faktiskt av mycket, väldigt mycket till och med, men jag måste ge mig själv återhämtning, och det får inte dröja för länge innan den kommer. Det var det jag missade den där gången för tio år sedan, när jag var på väg utför stupet första gången. Tunnelseendet satt djupt och jag insåg inte att jag emellanåt måste andas, såväl fysiskt som själsligt.

Idag vet jag att en vecka då jag skjutsat barn till och från skola, dagis och aktiviteter, kört ved, skottat snö, tapetserat, packat weekendväskor för vår stora familj - vid sidan om allt annat vardagshärj - behöver balanseras upp med en stor portion vila. Och i fredags kväll satt jag där, lugn i själen i svärmors soffa med en kopp te och senaste numret av underbart inspirerande tidningen Leva. Helgen fortsatte i samma anda, med bouillabaisse, djupa samtal och mycket kärlek i sällskap med min älskade. Både kropp och själ har fått sitt och jag är redo att ta itu med en ny intensiv vecka.