Till dig!

Texten/talet till Mannen på vår jubileumsfest häromveckan:

Vi börjar från början. För 20 år sedan: kortklippt hår, stort leende, yvig på dansgolvet, men med blicken på annat håll, svår att få riktig kontakt med. Senare fick jag veta att marknaden på det där skidhotellet i Alperna var uppdelad mellan dig och din kumpan, han som jag hela tiden tyckte var lite i vägen... Lite senare samma år: en kompis som hade råkat somna i samma säng som jag. Det var väl egentligen bara ett misstag, eller? Kanske inte, kanske… jättepassion!

Fem år senare, bara fem år kan man tycka nu: Stilig brudgum med det långa håret i hästsvans med svart fluga i hårsnodden, som komplement till den vita som satt fram i halsen. Redan då var vi inne på vår tredje gemensamma bostad. Nu bor vi i vår fjärde.

Tio år sedan: mitt i perioden ett hus och två barn på tre år. Ett högt spel för att förverkliga drömmarna, allt på en gång förstås. En skapande, expansiv men ytterst kritisk tid. Lika mycket tur som skicklighet att vi tog oss igenom den tillsammans.

Och nu är vi här med en värdefull kappsäck av minnen: blåsippsbackar, familjerådgivning, fjällturer, husjobb, stunder framför brasan, jobbpusslande, barn, barn – och nu också hund! En söndag i september, då vi inte tänker på att det faktiskt är exakt tio år sedan vi flyttade hit till detta hus, går vi ut hela familjen och plockar svamp. Vi samtalar godmodigt alla fyra medan vi rensar den, hjälps åt med maten, äter.

På kvällen när barnen somnat, en stund bara för oss. Och vi möts, som så många gånger. Inte himlastormande, men med den där vardagliga värmen som man är beredd att dö för den dag man inte längre kan ta den för given. Just då föds en tanke, en formulering inom mig. Jag känner hur den rör sig upp genom mitt medvetande som en sävlig bubbla i ett glas mineralvatten. Men jag väljer att spara den till nu, till den här stunden. Jag tänker: Jag älskar dig hur länge som helst.

Vi har upplevt en hel del tillsammans. Snart har vi hållit ihop halva våra liv. Vi har haft fasta roller i perioder och sedan bytt. Nu känns det som att vi turas om att föra och följa varann och det som händer omkring oss. Vi har byggt ett hus och en familj och är byggstenar i en vänkrets, eller flera, som ibland sammanstrålar. Vi har så mycket kvar att göra och uppleva tillsammans du och jag, med våra barn, i vår familj och med våra släktingar och vänner.

För varje år blir jag mer och mer mig själv tillsammans med dig. Det känns som att också du vet mer och mer vad du behöver. Och samtidigt upplever jag att vi blir alltmer samstämda. Hur går det ihop? Vi vet våra egna och varandras begränsningar: min jobbcoachning, den skaffar jag mig på annat håll, och de snabbaste skridsko- och skidskejtarturerna tar du i annat sällskap.

Jag älskar dig hur länge som helst. Jag är där jag vill vara. Du har lyft och burit mig lika många gånger som jag har lyft och burit dig, och det är betydligt fler än de gånger vi har gjort varann besvikna. Som min nya husgud Pia Sundhage säger: Vi gör varandra bra, och det gäller alla oss som sitter här inne. Vi kan göra varandra och de allra flesta vi möter bra, om bara viljan och modet finns där. Tack till dig och tack alla ni som är vårt sammanhang. Skål!