Lugna gatan vindlar vidare

Ett märkligt - eller kanske helt naturligt - sammanträffande. Tre dagar efter mitt inlägg om Lugna gatan dyker den upp igen, nu som rubrik i nyhetschefs Johan Perssons spalt i Smålandsposten. Texten är ett försvar för den nya, grundligt utskällda bussfilen mellan stadsdelen Teleborg och centrala Växjö.
Jag vågar inte lita fullt ut på Smålandspostens länkar, så här kommer Johans rader:

"Härom morgonen åkte jag Teleborgsvägen in mot centrum i rusningstrafik. En ovanligt behaglig upplevelse.

Rallyracet bort till Norrtullsrondellen för att vinna fyra sekunder var nedlagt. Eftersom det bara fanns en fil för bilarna gled vi fram i en jämn fin ström i sisådär 45 kilometer i timmen. Alla respekterade bussfilen. Igen gasade, knuffades och trängdes för att komma före, men vi kom fram ändå.

Någon dag tidigare hade jag kommit med bussen samma väg. Smidigt var det att vi som åkte kollektivt i en egen fil för ovanlighetens skull kunde glida förbi alla bilister som snällt fick vänta för rött. En belöning för att vi bidrog mindre till utsläpp, buller och trängsel."
(Smålandsposten 2013-06-20)

Det får mig att tänka tanken klart som jag började på vid Cykelfestivalen häromveckan: bland mycket annat så är våra livstempon nu också en säkerhetsrisk i trafiken. De får trafikanter att göra okloka saker, ta risker och lägga energi på att vara arga på varann.

Tack Johan för det parallelltänkandet. Toppar med en vägskylt som borde tas upp i Trafikverkets utbud. Tack Jonna på Skaparladan för den!

Liten herre nr 2

Så liten är han kanske inte, mannen som sitter på Sundets brygga i sin medhavda fällstol med fiskespöt bredvid sig och det gröna paraplyet i handen, uppfällt men vinklat åt sidan så att inte en droppe av det fina duggregnet undgår honom. Jag cyklar i god tid till ett morgontåg, bara en sån sak. Extremt god tid ska det visa sig, men det vet jag inte än. Benen rör sig som en motor utanför mig själv, väljer sin optimala marschfart och trampar på. Jag är passagerarn som njuter mellanrummet och det kravfria höstvädret – allt enligt önskemålen från lille herrn nr 1.

Det är som om han vore utsänd för min skull, mannen på bryggan. För att visa exakt hur lugnt man kan ta det en torsdagsmorgon och exakt hur länge man kan vänta med att höja handen till svarshälsning. Han gör det just innan jag måste släppa honom med blicken för att inte cykla i diket.

Inga beslut att fatta på hela cykelturen, inga avvägningar att göra, inga signaler att läsa av. När jag kommer in till stationen står den där, min nya favoritgatlykta – lutar men lyser ändå. Till fem sekunder efter att jag har tagit bilden. Då slocknar den samtidigt som sina mer uniforma kompisar. Ungefär samtidigt kommer beskedet i högtalarna: tåget är 35 minuter försenat! Minst, kan man tillägga som rutinerad uttolkare av tågtrafiksutrop.

Dags att skifta mentalt tillstånd: Inom tre minuter har jag ur mitt minne fiskat upp vem som hade bokat en bil till Kalmar på jobbet, fått håll på honom per telefon och därigenom lift, bytt om från cykeltröja till civil klädsel och ringt ett samtal till för att rädda biljetten som var ombokningsbar fram till avgångstid. Jag tror jag fick den sinnesnärvaron av mannen med fällstolen. Han är nog också beredd när det nappar. 

Menuett på två hjul

Cyklar min gamla jobbväg till stadsdelen Teleborg. Mestadels grusväg som sedan övergår i cykelbana när jag närmar mig civilisationen.

Ännu-mer-än-jag-cykelfantast-Mannen har berättat för mig om sofistikerade stadspinglan som började cykla som experiment. Snart upptäckte hon en helt annan lyster i huden när hon såg sig i spegeln, redan före morgonsminkningen. En sån skönhetsbehandling får jag idag av den lätta augustidimmans lite tyngre kusiner, de små osynliga dropparna som inte kan kallas regn men som känns när de landar. Varsam peeling och återfuktning i ett och samma fullständigt miljöanpassade paket.

Denna morgon möter jag inte en enda bil men möter och passerar desto fler cyklister. Vi sveper fram i våra olika stilar och hastigheter med siktet inställt på våra olika mål. Oftast nästan ljudlöst, ett stilla vinande och något enstaka metallklink. Några hälsar på varandra när de möts. Värdigt och vänligt känns det. Som en stillsam menuett. Klungan av trygga cykelbanebarn på väg till skolan äger hela bredden, makar sig omständligt och fnissande när vi enstaka plingar för omkörning, sväller sen ut igen på ett ögonblick och återupptar sina samtal.

När jag parkerat cykeln når jag ytterdörren samtidigt med en annan kvinna. Vi turas om att hålla upp de båda dörrarna för varann. "Det såg så härligt ut när du kom cyklande.", säger hon innan vi skiljs åt. Jag skulle vilja berätta om allt det här, men hinner bara le och svara: "Det var just vad det var. Härligt."

Smultron och fantasi

På cykelvägen hem mot midsommarhelgen, jag, Mannen och fina H. Jag har skrivit tidigare om det braiga med en hemväg som är tillräckligt lång, som har en mitt. Den här gången hinner vi med att äta svällande smultron, alldeles vid vägkanten men säkert nyttigare än det mesta som finns i mataffären. Vi hinner stanna och titta ut över två sjöar från sundet emellan dem. Och vi hinner resonera oss igenom de flesta av H:s olika framidsscenarion, från arkitekt eller ingenjör till hotelldirektör. Allt är möjligt och jag undrar när det är man börjar säga ”Nja, det där är ju rätt svårt. Det går nog inte.” Hur länge är det okej att drömma, fläska på det ena efter det andra? Jag har förstått att en del tycker att 42-åringar har passerat den gränsen.

H, däremot, kan ju först bli arkitekt så hon kan rita hotellet som hon ska driva, och när hon drivit det några år kan hon bli hotellprovare som åker runt och bor på alla hotell och äter deras goda mat. Fast då blir det ju lite mycket resande, hon som har tittat ut exakt vilken lägenhet hon ska bo i här i Växjö.

Jag kommer att tänka på en berättelse från en kvinna som fått ett barn med Downs syndrom. Den varma föräldralyckan, men med en sorgkant för allt det som inte blev, det som hon kanske aldrig hade föreställt sig medvetet men som hon nu ändå hade förlorat. Det som hon inte ens kan få sig till att fantisera om på cykelvägen hem. Förlorade fantasier kostar sorg, det ser man så mycket lättare när barn är inblandade.

Våga cykla - om du vill

Hemma från kvällens litterära salong efter en cykeltur i den ljusa klockan-elva-skymningen, längs sjö och genom vackraste bokskog. Vid såna tillfällen undrar jag hur någon kan se ett flitigt cyklande som en uppoffring. Och: hur kommer det sig att hela samhället accepterar att en så stor andel av befolkningen – särskilt kvinnor, som ju enligt alla studier lever betydligt farligare i sina hem – låter rädslan för att vistas ensam utomhus efter klockan 19 bli en självklarhet som får styra livet; bort från miljövänligt naturmöte med inbyggd vardagsmotion och filosofistund som cyklande eller promenerande kan vara och är för många av oss, till ett okritiskt accepterande av att det är klart att jag tar bilen, att jag måste ta bilen.

Vore inte den rädslan lika självklart att satsa resurser på som att bearbeta fördomar om främlingar och upplysa om rökningens skadeverkningar. Jag kan inte komma på en enda samhällsinstans som jobbar på att försöka slå hål på den förgivettagenheten. En ny innebörd för begreppet Reclaim the street kanske? Och den här gången med samma intresse som Polisen. Dess uppdrag är ju faktiskt inte bara att minska brottsligheten utan också att öka tryggheten…

Vägen hem

Fluffigaste grädden på godaste moset: cykeltur hem i mörka augustikvällen efter litterära salongens senaste sammankomst. Augustimåne med lite kvar att växa i lyser på dismolnen alldeles nära och på ängsdimman här hos mig. Efter avtaget från storvägen möter jag ingen, varken bil eller vildsvin. Min väg och min måne. Och ändå alla andras.

Surrealism i snö

Cyklar hem genom ett surrealistiskt vinterlandskap i skymning. Nästan som reklam, som Stefan Sundström sjunger, eller nästan som John Bauer. Surrealistiskt också att jag cyklar, och att det går bra. Önskar att jag haft mobilkamera med blixt, då hade jag visat er synen som mötte mig i cykelstället: en fullständigt snöhöljd cykel som såg ut att vara lika förenad med underlaget och lika användbar för transport som en 200-årig häststaty på sockel. Mitt gapskratt när jag såg den dämpades av snödrivorna omkring. En stackars okänd kollega blev uppmanad att beundra åsynen innan jag sopade fram cykeln och gav mig av.

Den här vintern kommer vi att prata om i åratal, kanske decennier, och påminna våra barn om. Det är ungefär som med vår relativa skönhet och ungdom – varför vänta med att uppskatta och njuta av dem tills vi ser dem på bild om många år?

Innan jag påbörjade cykelturen ringde jag hem till min trafik- och väglagsrådgivare. Han befann sig då med äldsta dottern uppe på vedbodtaket, skottandes i förebyggande syfte (ni som följt den här bloggen vet lite om status på mina uthus). Inget surrealistiskt med det, kan man tycka, ända tills man får höra att Mannen har belönat sig själv och dottern med varsin semla för arbetet – i förväg!!! Den ordningsföljden är fullständigt surrealistisk för just denne man. Kanske ett uttryck för hans förmåga att fånga snöflingan, denna förunderliga vinter 2010.

Kort - men kärnfullt?

Cykelturerna till och från jobbet fortsätter att överraska. Istället för vindlande resonemang gick hela hemresan idag åt till en fånig ordlek:

Hellre en spritiuell virtuos än virtuell spiritus.

Jaha. Det kanske är dags för helg?

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.

Jag cyklar!

Efter en svajig vecka med gallkänningar, allmän matthet och dålig aptit (!) verkar kroppen vara på gång igen. När jag cyklar in till jobbet lämnar den ett styrkebesked, som sportjournalisten skulle uttrycka det. Kroppen vill cykla!

Det är bra det. Bilen i hushållet befinner sig nämligen på andra äventyr 40 mil bort. Det finns ingen anledning att fundera på om jag ska cykla de åtta kilometrarna till jobbet eller inte. Det är bara en fråga om hur lång tid det ska ta, hur behagligt det ska vara och hur blött det möjligen ska kunna bli (känns främmande denna heta vecka men åskvarningar har utfärdats).

Den här cykelturen blev en puff framåt, in i den nya dagen.