På cykelvägen hem mot midsommarhelgen, jag, Mannen och fina H. Jag har
skrivit tidigare om det braiga med en hemväg som är tillräckligt lång, som har en mitt. Den här gången hinner vi med att äta svällande smultron, alldeles vid vägkanten men säkert nyttigare än det mesta som finns i mataffären. Vi hinner stanna och titta ut över två sjöar från sundet emellan dem. Och vi hinner resonera oss igenom de flesta av H:s olika framidsscenarion, från arkitekt eller ingenjör till hotelldirektör. Allt är möjligt och jag undrar när det är man börjar säga ”Nja, det där är ju rätt svårt. Det går nog inte.” Hur länge är det okej att drömma, fläska på det ena efter det andra? Jag har förstått att en del tycker att 42-åringar har passerat den gränsen.
H, däremot, kan ju först bli arkitekt så hon kan rita hotellet som hon ska driva, och när hon drivit det några år kan hon bli hotellprovare som åker runt och bor på alla hotell och äter deras goda mat. Fast då blir det ju lite mycket resande, hon som har tittat ut exakt vilken lägenhet hon ska bo i här i Växjö.
Jag kommer att tänka på en berättelse från en kvinna som fått ett barn med Downs syndrom. Den varma föräldralyckan, men med en sorgkant för allt det som inte blev, det som hon kanske aldrig hade föreställt sig medvetet men som hon nu ändå hade förlorat. Det som hon inte ens kan få sig till att fantisera om på cykelvägen hem. Förlorade fantasier kostar sorg, det ser man så mycket lättare när barn är inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar