Patti säger: Gör något nytt!

Det var ju inte alls cyklande jag hade tänkt skriva om när jag satte mig vid datorn efter den litterära salongens sammanträde för någon vecka sedan, utan boken vi hade läst och pratade om. Patti Smiths Just Kids valdes lägligt, dagen före nyheten att Patti Smith utsetts till Polarprisvinnare.

Jag satte högst betyg av oss alla den här gången, 4 -, och det gjorde mig nöjd. Dels för att jag inte fastnade i att läsa boken extra kritiskt för att just jag hade valt den, dels eftersom boken inte var den sorten jag brukar falla för. Jag som gillar rom-coms, lyckliga slut, innerliga och inifrånbyggda personporträtt föll för en bok nästan helt utan känslobeskrivningar, med ett rakt och kärvt språk och en ännu rakare tidslinje som berättarteknisk ledstång.

Den där enkelspåriga kronologin blev en av bokens finesser för mig, andra tyckte istället att den förde tankarna till mellanstadiets skoluppsatser om sommarlovet. På radio hörde jag någon säga att tidningar berättar historien framlänges, medan historieböckerna går från andra hållet. Den här boken börjar från början och slutar i slutet, utan förnumstiga ”och-som-vi-alla-vet-blev-ju”-blinkningar till läsaren – och det trots att både vi och författaren vet en hel del om hur det faktiskt slutade.

I mina ögon har den här boken en tydlig sensmoral: Framgång står inte stämplad i pannan på alla som så småningom når dit. Vad tror ni att en Idol- eller Talang-jury hade sagt om den besökt det trånga rummet på Chelsea Hotel, där Patti Smith och Robert Mapplethorp sitter i sängen och klipper bilder till collage, skriver dikter och trär pärlhalsband med flugfiskefjädrar och dödskallepärlor? Hur sannolikt är: ”Klart att du blir en av epokens viktigaste rockpoeter och du en världsberömd fotograf, det syns ju lång väg.”

Det andra som slår mig är hur oerhört moderna de var, Patti och Robert (boken handlar lika mycket om dem båda och om deras konstnärskap). Att vara androgyn i sin framtoning, homo- eller bisexuell, sammanboende ogift, till synes ointresserad av allt som kan förknippas med ett Svensson-liv – det går väl an nu, men här handlar det om människor födda på 1940-talet i allt annat än avant garde-familjer, bland de första kullarna som fick tillfälle att slå en liten lov in i ungdomskulturen på vägen mellan barn- och vuxenliv. Den moderna känslan förstärks av bokens foton av huvudpersonerna: De skulle båda kunna vandra Växjös, Stockholms eller New Yorks gator fram idag och betraktas som intressanta, stilsäkra och åtråvärda.

Just det får mig att tänka på att boken har sitt fokus på sent 1960-tal–tidigt 1970-tal. Den tidsperioden har verkligen något särskilt som inte bleknar i första taget. Kanske har min bror berett vägen för den insikten, han som började digga Stones som åtta-tioåring i början på 1980-talet och som har gråtit äkta salta tårar över att aldrig någonsin få uppleva Woodstock-festivalen. Han gav mig en bakgrundsdos av Sympathy for the Devil, Crosby, Stills, Nash & Young och allt det där. Patti Smith romantiserar inte, men om nutidens mantran är ”upplev” och ”var lycklig” så var nog den tidens, i hennes kretsar, ”vad du än gör, gör något nytt”.