Mera mirakel

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.