Stänga av eller tänka om?

Empati är oerhört viktigt och positivt, och något som man börjar jobba med redan på dagis. Vid varje utvecklingssamtal diskuteras om ens barn visar empatisk förmåga. I blodiga deckare peppras vi med bilder av vad som kan hända hos personer som saknar empati. Mitt problem just nu är i stället att det känns som om empatin höll på att tugga sönder mig inifrån.

Igår flyttade min mammma till ett vårdboende för dementa. Det gick väldigt snabbt, och precis som när någon har dött så har det praktiska tagit överhanden under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött i kropp och huvud av flytten hela tiden, men nu när det mesta är klart kommer hjärtat ikapp. Det sitter en stor tung klump där över att lämna min mamma på ett ställe där det mesta är främmande och ibland skrämmande.

Eftersom jag är van att jobba med mina tankar, och exempelvis försöka att välja glädje så ofta som möjligt, inser jag att tankearbete är något jag måste ägna mig åt i det här läget också, även om det är väldigt svårt när det är så mycket känslor involverade. Skönast skulle förstås vara att bara kunna trycka på en knapp och stänga av, men jag försöker i stället påminna mig själv om att...

... mamma är i trygga händer hos kompetent, erfaren och omtänksam personal i stället för ensam, orolig och förvirrad i sin egen lägenhet. Det kommer att vara jobbigt en tid, men hon kommer att vänja sig - och jag också.

... jag har gjort allt som står i min makt för att ge henne en bra start genom att inreda hennes nya lägenhet med möbler och tavlor hon tycker om, mängder med kort på barn och barnbarn, blommor från hennes kolonilott, och genom att följa henne dit och hälsa på henne varje dag i början. Sedan måste jag våga släppa taget och inte ta på mig totalansvaret för hennes välbefinnande.

... (kanske viktigast av allt) hon inte mår ett dugg bättre av att jag själv mår dåligt, har skuldkänslor och grubblar över om vi gjort rätt.