Maria mediterar - igen

Ni som följt Livstid ett tag kanske minns att jag förra våren bjöd in läsarna till mitt rum för sinnesro, där jag satte igång projekt meditation - och faktiskt fick riktigt bra snurr på projekthjulet, även om jag var tvungen att släppa alla tankar på hur man bör göra, för att i stället göra på mitt sätt. Under senare delen av graviditeten fick jag för svårt att fokusera (och sitta skönt) för att det skulle kännas meningsfullt, och jag ersatte därför meditationsstunderna med sköna bad till avslappnings-CD, promenader och annat. Sedan min son föddes har det känts som fullt tillräcklig meditation att bara vara medvetet närvarande tillsammans med honom.

Men i takt med att jag kommit igång med fysisk träning igen återvänder också lusten till lite mer fokuserad mental sådan, och idag var det dags igen. Eftersom kvällen var sådär underbart försommarljum valde jag att förlägga premiären utomhus, till fågelsång och ett och annat myggsurr. Precis som vanligt var det svårt att styra bort tankarna, men jag fick ändå en skön liten stund efter att alla barn kommit i säng och mina inbillade måsten var avklarade. Nu gäller det bara att minnas min devis om att det där med att inte ha tid är en illusion. Jag måste helt enkelt prioritera in mina små meditationstillfällen och prioritera bort en och annan tvätthög eller diskmaskin. Choosing what matters...

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...

Jag städar ut julen och rensar i själen

Jag ÄLSKAR julen - att vara ledig tillsammans med alla de människor som ger mig mest energi, man, barn, syster, syskonbarn, mamma och svärmor - och alla våra härliga (och bitvis småknäppa) familjetraditioner - de urgamla julbonaderna från mammas barndomshem, granris på köksgolvet på julafton och hämtpizza dan före dan. Julstress är ett begrepp som inte existerar i min värld - jag går i stället in i ett ljuvligt lugn dagarna före jul, och då har vi ändå prickat in mellandotterns födelsedag den 22:e... Därför är det alltid med visst vemod jag städar ut julen - jag segar ut på det så länge det går vartenda år. Å andra sidan är julutstädningen något som ger mig livsmod och en glimt om att vi faktiskt går mot ljus och vår. Samtidigt som jag plockar ner bonader och adventsstjärnor, eldar upp misteln och det torra tallriset, händer något inuti mig.

Den där vardagsstädningen (som i vårt hem ofta mer liknar månads- än veckostädning, enligt behovsprincipen...) är inte något jag älskar direkt. Men ibland - i synnerhet när det hunnit bli riktigt sunkigt - kan jag komma in den där härliga själsreningskänslan. Ännu tydligare framträder den när jag får röja. Garderober med kläder som skickas till Emmaus eller tippen beroende på skicket. Mammas överfyllda källare med gamla kvitton och barnavårdscentralsbroschyrer från 70-talet till pappersinsamlingen. Varje gång jag röjer, fyller påsar och lådor och kör iväg blir jag lättare inombords och luften blir lite mjukare att andas. Nu ska jag snart ta itu med garderoben där jag stuvade in en massa skräp när jag fixade i ordning mitt rum för sinnesro... Och enligt en annan av mina och Saras principer - den om att ta ut glädjen i förskott - börjar jag redan njuta lite smått av känslan!

Att hitta sitt livstempo

I min profil på bloggen har jag givit mig själv epitetet yrväder och så har jag nog uppfattats av många under mina 40 år här på jorden. Som barn var jag ivrig och konstant i farten, och så har det fortsatt. Ständigt tusen bollar i luften såväl på jobbet som hemma, ständigt på gång med nya projekt. Och större delen av tiden har jag trivts väldigt bra med det.

Nu har jag dock noterat att något verkar vara på väg att förändras. Jag får inte längre lika stora kickar av att alltid vara igång, jag längtar ofta till lugn och sinnesro. Mitt livstempo verkar helt enkelt ha börjat sakta in (mitt i livet!), vilket får konsekvenser. Jag måste (som jag varit inne på flera gånger tidigare) lära mig att dra ner på mina egna ambitioner. Jag måste också våga stå upp för min övertygelse gentemot omgivningens oskrivna lagar om att det är "fint" att jobba mycket eller nödvändigt att ha ett hem i toppskick (se också Saras betraktelse om det bohemiska hemmet och ofullständiga projekt).

Samtidigt kan det för somliga bokstavligen leda till döden att tvingas dra ner på ett högt tempo som man trivs med, t.ex. i samband med pensionering, vilket beskrivs i en bok jag just läser (Positiv energi av Judith Orloff). Det viktiga är att hitta det livstempo som passar en - utifrån personlighet och fas i livet. Enligt Orloff är några tecken på att man har hittat detta tempo att man upplever känslomässig balans, fysisk uthållighet, tålamod och passion. Helt och hållet där är jag nog inte än, men jag hoppas att jag är på god väg!

En plats att tanka sinnesro

Vi har ett gästrum i vårt stora hus som vi aldrig riktigt orkat göra något av. Visserligen plockade vi bort en heltäckningsmatta, tre lager plastmatta och ett lager tidningspapper från 1958 och slipade trägolvet som fanns under, men i övrigt har rummet stått där, lite ogästvänligt och lätt illaluktande av gamla tapeter och en stängd dörr.

Så någon gång i våras så fick jag ett av mina galna infall: jag ska göra någonting av det där gamla trista gästrummet, äntligen. Ut åkte skräp och fula möbler som bara råkat bli över och inte fått plats någon annanstans. Jag och barnen målade och tapetserade och rummet genomgick en lätt Askungen-förvandling och har nu blivit mitt mest älskade rum, fullt av vackra färger och stearinljus.

Idag använder jag (och stundtals äldsta dottern) rummet för avslappning och återhämtning, och ibland sover jag här när jag inte kan somna i min vanliga säng, eller behöver en sovmorgon. Här är min jobbfria zon och jag känner så fort jag kommer innanför dörren hur lugnet infinner sig och oro och stress rinner av mig. Att rummet blivit ett favoritrum för våra fyra katter (som turas om att ligga här) tycker jag ytterligare bekräftar mitt intryck av positiv energi.

Jag tror att man mår bra av att ha en plats, i hemmet eller någon annanstans, eller bara i tanken, dit man kan gå för återhämtning. En plats där man kan lämna alla jobbiga tankar bakom sig för en stund. Vart man går eller hur man återhämtar sig – genom meditation, yoga, en promenad, en avslappningsskiva, skön musik, ett varmt bad eller något helt annat – spelar ingen roll. Det viktiga är att man känner att det finns någonstans där man kan tanka sinnesro.