En eufemism räddar min sinnesfrid

I min relation till hemmet finns inslag av skav mellan olika principer och önskningar - kognitiv dissonans, ni vet. Å ena sidan vill jag gärna ha ett hem som jag själv och andra tycker är fint, å andra sidan lägger jag inte den tid som krävs för att nå dit, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det finns så mycket annat som är viktigare.

En kollega berättar om byn hon bor i: ”Det är så trevligt att alla här anstränger sig för att hålla fint omkring sig. De som åker genom byn tycker säkert att det är idylliskt.” Då tänker jag på de begagnade takpannorna som ligger under plåtar längs vår uppfart. Och vårt hittills åtta år långa provisorium till förråd och vedbod. Idyll är inte rätt ord och dissonansen gnisslar i mig.

Men då dyker rätt ord upp för mig: bohemiskt. Mitt hem är inte rörigt, oordnat eller skitigt, inte idylliskt heller, utan bohemiskt. Äntligen ett begrepp som rymmer vedbodskonstruktioner av hakiställning och presenning, ett halvfärdigt glasrum och en vacker tehuva upphängd på väggen.

Det sägs att klassisk musik får korna att mjölka bättre, men vad är det jämfört med vad rätt ord kan göra för en människa? I fortsättningen ska jag förklara för nya gäster att mitt hem kanske kommer att vara lite mer bohemiskt än vanligt när de kommer. De serveras i förbifarten en etikett som de i bästa fall tar till sig. Samtidigt affirmerar jag mig själv successivt ut ur mitt inre ställningskrig mellan skrotnicke och pedanttant.