Allt jag behöver... är inte guld och gröna skogar

Jag använder ju affirmationen Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo som någon sorts vision för hur jag vill leva mitt liv. Det här med tilliten till att allt löser sig på bästa sätt, som jag bloggade om senast. Man kan då lätt få tanken att allt jag behöver och allt som ska komma till mig är synnerligen behagliga saker. Guld och gröna skogar, liksom. Men i takt med ålder och (förhoppningsvis) lite ökad visdom, inser jag alltmer att så inte alls är fallet. Ibland är det jag behöver väldigt roliga saker - spännande uppdrag, skatteåterbäring, nya bekantskaper - men ibland behöver jag lära mig saker om livet och om mig själv, och då kan det som kommer vara obehagligt eller till och med smärtsamt.

De riktigt svåra saker jag har gått igenom (skilsmässa, cancer, nästanutbrändhet, barn med självskadebeteenden, förälder med demens) är naturligtvis stora tydliga exempel på den typen av läxor, och jag vet att det är klyschigt, men det mesta har det kommit något gott ur för min personliga utveckling. Precis som beskrivs i fotot här bredvid.

Men det behöver inte bara vara de där stora, omvälvande, fasansfulla sakerna som påminner mig om något viktigt. Ett exempel från den här sommaren: Under årets Circle Way-läger i Mundekulla fick jag träna mig ordentligt i att släppa på mitt kontrollbehov och inse att jag inte kan behaga alla 24-7. Så blir det på ett läger med nästan 70 deltagare, många viljor, flera andra organisatörer där vi inte hade tydliga roller sinsemellan, och en organisation som ligger långt från den strukturmuppsordning som Sara och jag är vana vid när vi själva har hand om allt.

Ett annat, mycket banalt litet exempel. Det är sen kväll. Jag behöver bokföra. Jag vill meditera. Försöker komma åt banken, men just i kväll är det tekniska problem med sidan. Sen inser jag att det bara är så att meditationen är vad jag behöver bäst den kvällen. Och så har jag fått hjälp med att förstå det. Irritation först, insikt och tacksamhet därefter.

Att jag alltsedan jag sade upp mig stundtals våndas över hur vi ska klara av det här familjeprojektet ekonomiskt försöker jag redan nu betrakta som en läxa jag behöver lära mig för att på allvar kunna vara tacksam och inte ta för givet den dagen verksamheten tagit fart. För det vet jag ju att den kommer att göra. Jag lär mig också hur lite jag behöver rent materiellt för att vara lycklig. Bo precis här där jag bor. Vara tillsammans med min familj och mina vänner. Kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det räcker väldigt långt.

 

Återbesök hos tilliten

Åh, vad jag älskar det där ordet, tillit, som jag återkommer till gång på gång här i bloggen, eftersom jag ständigt behöver påminnas. Precis som med ett annat favoritord, längtansrymd, tycker jag lika mycket om själva ordet som vad det står för. Tillit ligger så fint i munnen, samtidigt som det beskriver något oändligt vackert - att våga lita på att saker och ting blir precis som de ska.

Jag tänkte på ordet i somras, när jag stod i vattnet vid bryggan och gång på gång i mina armar tog emot treåringen, som handlöst kastade sig ner i vattnet, till mig. Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Dit vill jag ju så gärna också komma, och jag är en god bit på väg, även om jag har ett stycke kvar att vandra när det gäller att lita på att jag landar tryggt med det brygghopp jag gjorde vid årsskiftet. Vissa dagar går det lätt som en plätt, andra är det SVÅRT att inte vara otålig (räkningar måste ju betalas...), men jag övar så fort mina tankar inte är upptagna med något annat, och mer fokuserat under kvällens meditationsstund. Att om jag ställer in mina tankar på att det kommer att gå bra, så gör det det. Precis som minstingen tänker när han hoppar.

Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Att, som jag skrev om i våras, våga bejaka ovissheten.

Att bejaka ovissheten

Tillit. Ett ord som jag har bloggat om åtskilliga gånger. Att våga lita på att det ordnar sig när det har tjorvat ihop sig. Och jag har tyckt att jag hade fått grepp om det. Att jag slutat ägna mig åt förtida uttag på oroskontot. Att jag blivit bra på "Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo". Men som med så många andra former av utveckling tar det tid. Två steg fram och ett och ett halvt bak. Ibland går det kanonbra, ibland inte bra alls.

Som med ekonomin. Oftast är jag i flow och känner att det löser sig. Men så kommer månadsskiftena då räkningar ska betalas och det inte har kommit in många slantar på kontot. Då royaltyn från oktober snart är obarmhärtigt slut. Då det visar sig att jag redan fått betalt för saker som jag trodde att jag hade kvar att få ersättning för. Då maken bara får halvtid på universitet (som jag lämnat), där han vikarierar.

Som med bokslutet. Paniken när det inte stämmer i bokföringsprogrammet. Rädslan att göra fel. Vill ju inte luras, vill göra rätt för mig, men tänk om det ändå blir tokigt och någon skattmas dyker upp här hemma och gör utmätning (som med byrån hos familjen Nilsson i Madicken). Vill ta hjälp av någon, vet inte vem i hela friden jag ska vända mig till, som jag kan lita på och som inte skinnar mig.

Som med lillkillens dagisplats. En dag får vi plötsligt beskedet att den utlovade dagisplatsen på syskonavdelningen på ett riktigt dagis i samhället inte finns. Att han måste fortsätta på akutsmåbarnsdagiset utan utegård som han gått på i ett och ett halvt år, där de flesta barnen är betydligt yngre - och utan utsikter att det ska ordna sig inom överskådlig framtid. Beslutet om det nya dagisbygget är inte ens taget ännu; herregud han hinner ju börja gymnasiet innan det stället är på plats.

Men såklart löser sig alltihop - som alltid! Maken får en halvtid till på en skola. Jag får skatteåterbäringen från himmelriket (jo det kan hända!) och fler inbokade uppdrag i höst redan än jag har haft på hela våren. Redovisningskonsulten från himmelriket (jo det finns sådana!) uppenbarar sig plötsligt med ett språk som jag förstår och ett arvode som jag lätt kan acceptera. Och såklart får minstingen plats på ett riktigt dagis. Inte vilket dagis som helst heller, utan det där två av tre storasystrar gått och stortrivts. Åttaåringen blir dessutom överlycklig när hon inser att hon får träffa sin gamla älskade fröken Ann-Louise vid varje dagishämtning.

Som vanligt är det väl kanske fråga om att jag behöver bli bättre på att uppskatta det självklara, genom att jag blir sådär lättad över att det som jag har oroat mig över löser sig. Men jag skulle gärna slippa den där oron, åtminstone för det mesta. Och på ett underbart yogapass på temat lugn och ro (med andningsövningar, mjuka yogapositioner och mantrasång) fick jag syn på det jag nog behöver träna mer på: att, som elefantguden Ganesha i den hinduiska mytologin som vi fick höra berättas om idag, luta mig tillbaka och acceptera. Att bejaka ovissheten, att till och med välkomna den - livet blir ju faktiskt ännu mer spännande då.

Universum vill mig väl

Yoga, meditation, universum... Har de flummat iväg totalt nu, de där Livstidstjejerna? Jodå, nog seglar vi och våra tankar rätt högt bland molnen emellanåt. Samtidigt så står vi där så väldigt mycket med fötterna mitt i vardagsmyllan också, båda två. Det är vedklyvning, diskmaskiner och tvätthäng (båda), nedkissade små treårsbyxor (Maria), skjuts av tolvåring till fotbollsträning (Sara) och elvaåring till klättring (Maria) och allt det där andra som hör livet till.

Men i just det här inlägget vill jag flyga ganska högt igen och prata om Universum (eller Gud, eller Gudinnan, eller Allah) eller vad man nu vill kalla det där som jag känner så starkt finns där runt omkring mig (eller inom mig, vad vet jag). Något som är mer och större än bara min kropp, mina tankar och känslor. Det känns som att någon faktiskt bryr sig om den lilla människan och hennes strävan härnere, att någon ser att jag vill världen väl. Och belönar mig genom att behandla mig väl tillbaka.

Som när vi hittade vårt älskade hus på landet. Vi skulle ju aldrig åka på den där visningen eftersom den var på samma dag som min dotters åttaårskalas. Och så plötsligt kände jag att vi måste åka i alla fall. Var det bara en slump?

Som när jag fick cancer och det såg illa ut - med spridning till lymfsystemet. Och så råkade just min läkare ha börjat testa en teknik som normalt bara användes vid en annan cancerform, och han frågade om jag ville prova. Tekniken användes i tre stora städer och i vår lilla. Hade jag bott i ett annat landsting hade man inte gjort någon behandling alls efter operationen. Då hade jag förmodligen varit död inom ett år. Var det bara en slump?

Som att jag på den där konferensmiddagen råkade hamna just bredvid en förläggare som blev intresserad av min bokidé - vilken jag vågade kläcka ur mig eftersom jag druckit ett par glas vin. Det var början till den författarkarriär som jag nu är mitt inne i, min allra första yrkesdröm som barn. Var det bara en slump?

Som att jag de senaste månaderna har glömt/tappat min dyra mobiltelefon (utan säkerhetskod) tre gånger på ställen där den antingen lätt kunde blivit överkörd (senast framför bakhjulet under bilen) eller stulen. I samtliga tre fall har mobilen helt oskadd kommit tillbaka till mig (och nu har jag fixat säkerhetskoden - vågar inte utmana Universum ännu en gång...). Var det bara en slump?

Visst kan allt det här bortförklaras av den rationelle som tycker att det är viktigt att allt kan bevisas, men för mig räcker det så väl att bara våga tro. Och för varje dag känner jag starkare och starkare: Universum vill mig väl. Jag har kanske till och med en egen skyddsängel. Låt mig bara få vila i den förvissningen.

Allt jag behöver...

... kommer till mig, när jag är redo. En viktig komponent i min livsfilosofi. Därmed inte sagt att jag tror att jag kan sitta på ändan och vänta på inflygande sparvar utan att själv anstränga mig för att puttra i rätt riktning. Nej, vad det handlar om är att våga ha tillit till att saker löser sig på bästa sätt, om jag själv är öppen för vad som kan komma, inte låser fast mig i rädslor och trygghetstänk. Som när jag sa upp mig från jobbet för att satsa på det jag verkligen vill göra. Som när jag tackade nej till ett erbjudande för våren eftersom det inte kändes bra i magen och jag tror att något bättre väntar runt hörnet.

Så symboliskt då i gårdagens Wordfeud-match. Länge, länge hade jag väntat på bokstaven N för att kunna fylla på HJORDS med förledet REN och få många poäng med en tregångerordetruta. När jag till slut gav upp, släppte taget och lade mina RE i ett annat ord så fick jag (trots att det bara var några få bokstäver kvar) hela REN på en och samma gång. Det minnet ska jag bära med mig. Breathe, let go and have trust!

Livstids julkalender: Lite skak och mycket flow

Det här året har jag gjort precis som trapetsartisten som jag skrev om häromdagen: kastat mig ut och satt tillit till att jag tas emot väl på andra sidan. De flesta jag mött tycker nog att jag har gjort helt rätt som äntligen tagit den inre kompassen på allvar, men jag har också fått en del skeptiska kommentarer av typen "ja, jag vill inte ta ner dig på jorden men det kan ju bli svårare när du inte har anknytningen till universitetsvärlden längre..." och "jaja, men du kan ju alltid gå tillbaka om det inte funkar". Man säger liksom inte upp sig från en fast anställning som lektor om man inte har en annan fast tjänst att gå till.

Och visst har jag stunder när det känns lite läskigt, det jag har gjort. Visst finns det stunder då jag undrar om jag ska lyckas jobba in tillräckligt med pengar för att vi ska dra runt den här stora familjen. Att jag kanske borde ta tag i det där med marknadsföring snart... Men skakstunderna är ganska korta och ersätts snabbt av den underbara känslan av flow. Att allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo. Att jag är en kreativ person med massor av idéer, mycket kunskap och erfarenhet (en riktigt kapabel kvinna, för att använda ett Sara-uttryck), ett stort nätverk, många krokar utlagda och frön sådda. Att jag måste våga ge utrymme för skrivandet och Livstidsprojektet även om det är osäkert och bara ger inkomster på sikt - om några alls. Att det kommer att dyka upp uppdrag som jag inte har en aning om än. Och då måste jag ju våga lämna plats för dem utan att frenetiskt jaga försörjning.

Det tål att upprepas: Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo.

Livstids julkalender: Nu blir det Liv(stid) i luckan igen!

Den här hösten har blogginläggen på Livstid - till skillnad från höstregnet - inte direkt stått som spön i backen. Vi tycker ju så väldigt mycket om vårt filurande i bloggosfären, men ibland kommer livet liksom emellan. Sara har byggt och byggt på familjens nya carport och jag har haft min första intensiva termin som egenföretagare, med bland annat ett stort uppdrag för Högskoleverket och en bok att skriva på agendan. Egentligen tycker vi inte om att säga att vi inte har haft tid - tid har vi ju alla lika mycket av - men vi kan väl helt enkelt konstatera att Livstidsbloggandet inte har fått högsta prioritet på ett tag. Frågan var, skulle vi än en gång kunna ta oss tid att blogga varje dag fram till jul?

Men nu kommer den där härliga tiden, då åtminstone jag (Maria) har lite mer luft i systemet, och - som jag har bloggat om förut - hör jag inte till dem som stressar upp sig inför julfixandet. Jag älskar julen men tar den med väldigt mycket ro, så nog ska det gå att roffa åt sig några minuter här eller där för att knappa ner några filuringar. Jag har ganska länge levt utifrån devisen att Allt jag behöver kommer till mig, och häromsistens hände det igen. Precis sådär lagom inför julkalenderdags satt jag där som jag gör varje kväll, på min meditationskudde, med tända ljus och lugn musik i bakgrunden. Den här gången gick dock själva meditationsstunden fullkomligt åt pipsvängen. Eller inte, beroende på hur man ser det. Under de fem minuter jag lyckades sitta kvar på min lila kudde (jodå, allting i mitt mediationsrum är lila så att jag ska kunna låtsas i alla fall lite grann att jag befinner mig på ett ashram i Indien - fast det där med att allt skulle vara lila på ett sånt har jag säkert bara fått för mig...) fick jag nämligen besök av inte mindre än åtta blogginläggsskelett. De trippade förbi i min hjärna, ett efter ett, och jag fick ge upp meditationen för den kvällen och gå och skriva ner alla idéerna så att de inte skulle smyga ut lika ljudlöst som de smög in.

Så bered er på att under årets adventstid bland mycket annat få bekanta er med min mormor, tanketrampoliner, nya måndagstraditioner, komfortkostymer, musiklycka och kaosfamiljens plus och minus. Eller kanske det blir något helt annat som dyker upp och kräver plats? Sara tittar in då och då när hon behöver byta träning av byggmuskler mot träning av skrivmuskler. Hoppas att du vill hänga med på vår resa, och om du känner någon annan som du tycker borde ta sig några minuters daglig paus i pepparkaksbak, korvstoppning eller vad man nu ägnar sig åt fram till jul, får du gärna tipsa om oss!

PS! Om du är i Växjötrakten idag så finns Sara på plats och säljer våra böcker - Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet och Älskade Lista! Från måsten till lust - bokmärken och bokmärkeskartotek på Smålands museums Julmarknad mellan 11 och 16! Självklart går det bra att handla julklappar direkt från oss också, men vill du vara säker på leverans före jul så mejla oss senast 15/12 på hej@livstid.nu! Mer info hittar du under fliken Våra böcker m.m.

Omöjligt - faktum eller åsikt?

I många år har jag haft en liten vacker tavla på väggen i mitt arbetsrum med texten "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!". Kanske har den - utan att jag varit medveten om det - påverkat mig mer än jag tror. I alla fall har det onekligen hänt mycket spännande de senaste åren, sådant jag nog aldrig hade trott varit möjligt om någon frågat mig för tio år sedan.

Det kan upplevas som provocerande när man hör framgångsrika människor tala om att ta ansvar och göra allvar av sina drömmar. Ha, lätt för dem att säga, som säkert glidit på en räkmacka genom livet... Alla kan väl inte bli sådär framgångsrika! Eller, kan de det? Vad betyder det att vara framgångsrik - måste det innebära ett baconfett bankkonto, ett flashigt jobb och massor av vänner? Nej, för mig innebär framgång att få syssla med sådant som man mår bra av, som ger mycket mer energi än det tar. Det kan man göra i stillhet med ett "vanligt" liv och ett "vanligt" jobb - eller genom att hänga på löpsedlarna och mingla på Bindefeldtpartyn.

Jag inspireras av att läsa om eller lyssnat till människor som har tagit sig förbi hinder, genomlevt tunga år, och hittat fram till ett liv där de känner sig framgångsrika. Två exempel: Petra Mede, som fick sin balettkarriär spolierad av en ryggskada och var sjukskriven under lång tid, men som kravlade sig ur offerkoftan och hittade fram till en verksamhet där hon roar och inspirerar (och för den delen, också provocerar!) människor runtom i landet. Lyssna på hennes Sommar från 2010 här! Karin Nordlander, en av författarna till min senaste favoritbok Drömliv, som tog en minst sagt snårig omväg runt misshandelsförhållande, kraftig övervikt och kronisk sjukdom till sitt eget drömliv, och som nu hjälper andra människor att hitta sin inre kraft. Läs hennes blogg på tidskriften MåBra här!

Två citat på samma tema kom i min väg med bara någon dags mellanrum. Först ett från Olof Röhlander ("mental styrketränare"): "Omöjligt är inget faktum - det är en åsikt!" och så ett från Maxwell Malts (ur boken Coaching - att hjälpa ledare och medarbetare att lyckas av Morten Emil Berg): "Inom dig i detta ögonblick finns kraft att göra det som du aldrig trott var möjligt. Den kraften blir din i samma ögonblick som du kan ändra uppfattning". Nu går jag vidare i livet med tanken att ingenting är omöjligt. Om inte annat så kan siktet på det omöjliga göra att jag når den allra högsta graden av det möjliga. (Och ni skulle bara veta vad som trängs på min visionstavla...)

Fyra kloka på väg

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Å det är söndag morgon

... och det känns faktiskt helt okej. Kanske för att jag är uppe före alla andra, hör knastret från inte bara en utan två eldstäder. Efter en del spring har fått med mig yohurttallrik, yllesockar och dator till fåtöljen framför kaminen, där jag ser ut över åkrar och fler trän än det är folk på Stockholms central.

Inför det nya året känns det som att jag står och håller i dörrhandtaget in till en välbefolkad tillställning med massor av olika evenemang, där jag förväntas och vill vara aktiv i de flesta. På den här sidan dörren finns ännu inga krav, men när jag vaknade i morse gjorde jag det ändå med en oro i kroppen. Ekvationen som beskriver hur jobbet ska te sig den här våren är inte ens formulerad, än mindre löst. Det här halvåret kan bli riktigt viktigt, men då måste det nog få vara lite suddigt i konturerna ett tag till. Det är lätt att säga, svårare att leva.

Ett diffust dåligt samvete fanns där i morgonstunden, för sånt som jag kommer att böra men kanske inte göra - så snabbt eller så grundligt som någon kanske tycker att jag borde. Men, allvarligt (som barnen brukar säga); när gjorde jag senast ett misstag som kändes som ett misstag också i efterhand? När jag räknat ihop utdelningen i form av erfarenhet, slutsatser och träning i att förlåta mig själv?

Jag blir aldrig en sån som hellre fattar fel beslut än inget alls, som i förväg kan tänka att misstag är guldkorn. Den duktiga flickan sitter nämligen stadigt parkerad på min axel - hon är inte så dum som somliga tror, hon är en del av mig själv som jag bär med stolthet. Men det är jag och inte hon som tar ut riktningen framåt och som då och då vänder mig om och summerar resan såhär långt.

Så, om mindre än 24 timmar öppnar jag dörren till en kakafoni av vardagslogistik och utvecklingstankar, solhälsningar och familjetjafs. Jag passar på att blunda och ta några djupa andetag nu, när ingen ser mig, innan jag ger mig in dit jag faktiskt vill.

Tillit är kraft

Häromdagen fick jag besked om ett jobb jag sökt inom organisationen där jag redan arbetar. Kvällen före det bokade mötet somnade jag med ett stort leende på läpparna, helt övertygad om att hur det än blev så skulle det bli bra. Inte bara bra, det skulle bli som det var meningen. En sådan orubblig tillit har jag aldrig förr upplevt i ett liknande läge. Upplevelsen fick mig att känna mig stark och trygg som en björnhona i skogen. Stolt också, fastän makt och avgörande låg i helt andra händer än mina egna.

Det där med tillit kan låta passivt, svagt och kanske initiativlöst. Men jag hade ju för det första sökt jobbet - ingen mening att fantisera om lotterivinsten om man inte köper en lott. För det andra hade jag tänkt igenom båda scenarierna och vad de skulle kunna betyda för mig. På lilla blocket som följde med till mötet stod tre stödord högst upp, sånt jag ville klara ut direkt om jag skulle erbjudas jobbet. Längre ner på samma sida stod två andra punkter som kändes viktiga att få med i det andra fallet.

Inför nästa gång jag söker ett jobb ”på riktigt”, någon annanstans än där jag redan jobbar, var det här en bra övning. Ett jobb man har inblick i har inte alltid samma… förälskelserosa skimmer över sig som helt nya jaktmarker kan ha. Lite lättare då att hålla huvudet kallt och överlämna sig åt ödet.!

Våga tro att det löser sig 3

Ibland vänder livet upp och ner på sig - från gott till ont eller tvärtom - på väldigt kort tid. Det är bara 11 dagar sedan jag bloggade om svårigheten att släppa oron och känna tillit till att det som just då tyngde mig skulle lösa sig på bästa sätt. Och nu har redan två och ett halvt av de tre problem jag upplevde gjort det.

Min mamma har inte bara blivit beviljad äldreboende, utan också erbjudits en plats och flyttat dit. Det har varit och är tungt, både praktiskt och känslomässigt, i synnerhet som det gick så fort, men det kommer att bli bra och jag vet att vi har gjort rätt. Jobbekymren verkar också ha löst sig, och jag kommer att återvända till universitetsvärlden efter jul ungefär på samma sätt som jag hade önskat mig - på bara sextio procent (vilket ger utrymme för en skrivardag i veckan och kortare arbetsdagar de andra fyra) och huvudsakligen med uppgifter som ger mer energi än de tar.

Återstår att få den lille terroristen att sova hela nätterna utan amning. Där är vi inte än, men igår klarade han sig i alla fall hemma utan mig och mina bröst i sex timmar - rekord! Och i morgon byter hela familjen Smålandsregn och vardag mot välförtjänt sol och värme varvat med kultur och nöjen. Barcelona, here we come! (Nätterna får vi ta itu med när vi kommer hem...)

Våga tro att det löser sig 2

När man har utvecklat så många strategier för att hantera alla möjliga och omöjliga aspekter av livet och tiden som jag har borde man väl alltid vara på topp, eller? Nä, så är det förstås inte. Just nu är mitt liv ganska fullt av motgångar, och strategierna ställs i allra högsta grad på prov.

• Minstingen, som nu är sju och en halv månad, vill fortfarande helst inte äta annat än bröstmjölk. Vi har kämpat sedan midsommar, med alla sorters mat, men den lille busen är expert på att vända sig bort, stänga munnen eller - när han väl äter - sätta i halsen och kräkas upp alla mödosamt ikämpade skedar. Som kompensation för det han inte får i sig dagtid äter han i stället tre-fyra gånger varje natt. Inte för att det tar så lång tid, och jag somnar oftast om snabbt, men det börjar ändå fresta på att aldrig få sova mer än ett par timmar i sträck. Jag är ju 41 den här gången, inte 21...
• Beslutet om att min mammas rätt till äldreboende har blivit beviljat dröjer, och därmed erbjudandet om en plats och själva flytten. Samtidigt fungerar det allt sämre därhemma, och läget börjar bli ohållbart.
• Vårens återinträde i yrkesarbetarnas skara rycker närmre, men det som jag sett fram emot som en lugn tillbakagång med arbetsuppgifter av just det slag som passar mig ser nu i stället ut att bli något helt annat.

Det gäller att verkligen ta i ända nerifrån tårna för att våga tro att det löser sig - och kombinera med affirmationer och visualisering. Återkommer med rapport.

Kontrollanten kliver åt sidan

Jag har alltid haft ett större kontrollbehov än vad som är nyttigt, velat att saker ska bli gjorda på mitt sätt - för det är självklart det bästa och enda rätta. Kontroll och struktur kan vara bra i många sammanhang, exempelvis när det gäller att skaffa sig en ledstång att hålla fast i i när tillvaron tenderar att upplevas som stressig och kaotisk. Samtidigt kan det bli problem i möten med människor som också vill kontrollera - fast med en annan struktur eller på ett annat sätt än man själv. Det händer mig emellanåt i såväl det professionella livet som här hemma.

Men trots min egen utnämning till strukturübermupp i vissa sammanhang, kommer signaler från olika håll om att mitt kontrollerande jag kanske är på väg att släppa taget - åtminstone en liten aning. Vid en spännande konsultation häromsistens - som jag ska berätta mer om en annan gång - fick jag bekräftat att jag är på rätt väg: från ett liv där kontrollen styr till en tillvaro där jag vågar släppa taget och fokusera mer på existensiella frågor.

Jag upplever också att jag med vissa personer - om än långt ifrån alla - vågar släppa taget helt och hållet och vissa full tilltro till deras förmåga. Det jag tänker på är sammanhang som handlar om att skriva ihop med någon annan, känna att jag skapar en text och sedan låter den andra personen lägga till, ta bort och förändra helt efter eget tycke - utan att jag behöver vara där och peta . Än så länge känner jag bara sådan tilltro tillsammans med ett litet fåtal personer, men kanske kan skaran växa liksom situationerna. Tänk vad det skulle bespara mig både tid och bekymmer.

Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.

Våga tro att det löser sigI

Alldeles för ofta oroar jag mig, ibland väldigt mycket, ibland bara lite grann, eller så förutsätter jag helt enkelt att saker ska bli mer komplicerade eller obekväma än jag hade önskat. Tänk om jag i stället kunde känna tillit till livet självt, att det löser sig. Jag avslutar alltid mina affirmationer med "Allt vi behöver kommer till oss!" och ändå är det inte alltid det känns som att det ska bli just så.

Jag hoppas kunna lära av den senaste tidens flyt i smått och stort inom olika områden - att saker och ting faller på plats utan att jag behöver göra så hemskt mycket åt dem, eller oroa mig. Här är några exempel:

• Känslan av att jag inte vill tillbaka till samma typ av jobb när jag återvänder efter föräldraledigheten gnager till emellanåt, trots att jag verkligen försöker leva i nuet. Och så får jag plötsligt ett erbjudande som ser ut att göra återvändandet just så positivt som jag önskat.
• Oro för hur min mamma ska ta idén om att det kanske snart börjar bli läge att söka sig till en annan form av boende än lägenheten hon bor i nu har plågat mig de senaste månaderna. Visst blir reaktionen som väntat negativ först, men efter bara några dagar inser hon att detta faktiskt är den bästa lösningen, och nu känns det mycket mycket lugnare.
• Vi letar begagnat tält på Blocket inför campingsemestern, men får bara napp på tält som antingen är för dyra eller av helt fel sort. Semestern närmar sig och så plötsligt dyker det upp exakt ett sådant tält vi vill ha, till ett mycket bra pris och bäst av allt - de som säljer det bor på vägen till semestermålet.

Kanske kan jag genom att uppmärksamma händelser av det här slaget mer, exempelvis genom att skriva om dem på bloggen, påminna mig själv om att det förvånansvärt ofta blir såhär - saker går i lås, allt jag behöver kommer faktiskt till mig.