Det som blir av

Två plåster lämpliga för själens pyspunkor:

- Meditation. Jag gör det! Äntligen tar jag mig de där minuterna, oftast på morgonen. Sju gånger sextio sekunder som inte är kravfyllda utan bara själens egna. Ledstång till stillheten kan vara "Allt är" på inandning och "som det ska" på utandning, eller bilden av mig själv i ett sjövatten som stillnar omkring mig och där tankar är lätta krusningar på ytan. Bara tre år sedan jag skrev här på Livstid att det snart, kanske, börjar bli dags för meditation. Nu är jag där sedan 22 dagar i sträck.

- Knytkalas. En fullständigt genial inrättning. Igår kväll satt vi bänkade runt omaka bord i glasrummet, 22 personer av varierande storlek. 30 timmar tidigare visste ingen att det var kalas på gång, inte ens vi. Idén föddes i förrgår lunch, inbjudan skickades via ett välkänt socialt medium och så var det klart. Värdfolket avslutade dagens makadamskottande i garagegrunden en timme tidigare än vi hade gjort annars, duschade, bar möbler och improviserade ihop en välkomstdrink. Sedan kom gästerna med kirskålspajer och päronsallader. Så fick vi lite värmande människokontakt också denna helg, som i övrigt är vigd åt att preparera en grund för gjutning. Ett "bjudkalas" under de här premisserna hade vi aldrig kommit till skott med.

Hur vore det om vi taggade ner lite, lät oss inspireras av vår föräldrageneration och dem dessförinnan. Fler trädgårdsmöbler som står direkt på gräsmattan - och som någon sitter i istället för att spika öknar av trädäck. Och fler knytkalas - kalasen som blir av.

Feng shui på visit

Plötsligt händer det: Hyllorna i lekhörnan som jag har slängt surmulna blickar på i flera år blir det jag allra helst vill ta itu med – och jag gör det! Sorterar, dammar, rensar och slänger. Leksakerna är så utdaterade att de inte ens blir magiska när barnen ser att de är på väg ur huset. Det är befriande, det ger mig lättare andetag och en känsla av att vara kapabel. Att det dessutom ger fem tomma hyllplan för värdefull vardagsförvaring – det blir en mindre bieffekt jämfört med min känsla av tillfredsställelse.

Det är inte ovanligt att jag får ett litet feng shui-ryck såhär under en ledighet, när tiden är mindre uppstyckad än annars. Ibland, eller nästan varje gång, tror jag att det är början på ett nytt liv, där jag tar ledningen i kampen mot tingen, rensar och upplever den själsliga tillfredsställelsen av det. Tänk så praktiskt – att få sin själ renad av att göra sånt som kan klassas som nyttigt, istället för att sitta i röran och knappra på en dator. Sån ska jag bli!

Så tror jag inte den här gången. Visst ger det frid i själen att rensa bland tingen. Men det tycks som att min själ får ut ännu mer av andra saker: att prata med familj och vänner, blogga, läsa, Livstida med Maria. Att jag har ett rikt inre liv som jag delar med andra hellre än jag packar skänkeskartonger, det kan väl ändå inte vara något att sätta på bekymmersidan i ekvationen över livet? Om jag väntar tillräckligt länge kommer den ju, lusten att rensa. Eller om jag av någon anledning får anledning att sätta igång. Gläds nu åt det som blev gjort, gör inga stora planer att besvikas över och invänta med tillförsikt nästa rensarryck.

Mellandagars mellanrum

Förr om åren blev jag ofta väldigt postjulfirandemelankolisk i mellandagarna. Allt myspys som jag laddat upp för hela adventsdecembertiden puts väck och nu bara en låååååång mörk väntan på våren i sikte. Numera blir jag sällan särskilt ledsen när julnatta är över; i stället njuter jag av ett sånt där skönt mellanrum då jag känner mig sällsamt befriad från allehanda såväl yttre som inre måsten. Jag behöver inte vara nyttig ett enda dugg, utan tycker att jag nog är alldeles tillräckligt duktig om jag lyckas få ihop lite restmat till lunchen.

Inte heller känner jag av någon större press på mig att vara en sån där jättebra aktivitetsmamma som spelar spel eller åker pulka med barnen hela tiden (här skulle det vara lätt att få dåligt samvete genom att titta vad mina Facebook-kompisar gör med sina barn, men det har jag bestämt mig för att inte få). Hela familjen är rättså nöjd med att såsa runt i pyjamas hela dagen, titta lite på julklappsfilmer (barnen) eller På Spåret på SVT Play (jag), spela lite (mer) dataspel (än vanligt) och käka julgodis (om det finns något kvar efter julafton, och i år finns det det eftersom jag var så "duktig" att jag gjorde fem sorter före jul). Tänker att det är som Alfons farmor säger, att man behöver ha lite tråkigt ibland. Inte göra så himla mycket alls, faktiskt. Läste förresten häromdagen att det är precis vad våra hjärnor behöver för att bli kreativa. Och herregud, jag som hade så många idéer redan före jul...

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Lite lätt klämd i våffeljärnet

Min statusrad på Facebook igår kväll löd: "så trött, så trött". Som Sara skrev häromsistens kan det vara tvära kast här på bloggen, mellan förnöjsamhet och förtvivlan, mellan lust och nöd - precis så som livet är för oss alla. Just då var det hon som trampade runt i sirap och jag som seglade runt i kärleksfullt lyckorus. Idag behöver jag lätta på trycket av helt andra orsaker än då det senast begav sig.

Att livet är intensivt med fyra barn, varav ett mycket litet, ett stort hus, ett stort socialt nätverk och ett jobb som inte riktigt vill släppa taget om mig (eller om det nu är tvärtom...) får väl knappast någon att höja på ögonbrynen. Möjligen med ett litet undantag av det där sista är situationen också helt och hållet självförvållad och i allra högsta grad uppskattad och älskad, även om jag emellanåt blir urless på syskonbråk och husets alla krånglande apparater.

Det som tröttar mig mest nu är i stället att gå igenom en fas som för de flesta turligt nog inte sammanfaller med småbarnsperioden, den där ens egen förälder behöver allt mer hjälp för att kunna leva ett så människovärdigt liv som möjligt. Ända sedan min pappa gick bort för mer än tolv år sedan har jag varit mer mamma än dotter till min mamma, men det senaste året har läget förvärrats på grund av en tilltagande demenssjukdom. Plötsligt klarar min lilla mamma, som alltid haft dålig självkänsla och lite svårt att få saker ur händerna, allt mindre på egen hand. Hemtjänsten gör ett fantastiskt arbete, men det räcker inte riktigt till.

Det rent praktiska fixandet - med biståndsmöten, telefonsamtal och annat - drar mycket energi, men sedan finns förstås också den andra biten, den mer mentala och emotionella. Det handlar exempelvis om skuldkänslor för att jag inte gör nog, inte har tillräckligt tålamod eller helt enkelt för att jag tycker att det är tungt att dra det här lasset parallellt med all hemmalogistik. Jag hade inte riktigt föreställt mig att föräldraledigheten i så stor utsträckning skulle ägnas åt detta mitt "femte" barn. Och så medlidandet med mamma själv, eftersom den här demensformen gör att man ena stunden är inne i dimman, ena stunden helt klar, och därmed är i högsta grad medveten om och plågas av sin sjukdom.

Samtidigt tror jag att det hade varit mycket värre om den här våffeljärnssituationen - med krav på mig som såväl mamma som dotter - hade inträffat för några år sedan, då jag själv var i betydligt sämre balans än jag är nu. Trots att jag gnäller och suckar emellanåt har jag ju flera verktyg som ofta fungerar: medveten närvaro, som hjälper mig att ta ett ögonblick i sänder och inte grubbla för mycket på framtiden, kombinerat med en av Bodil Jönssons "vandringsstavar" för att klara av jobbiga situationer: "Stilla dig - det går över". Numera har jag ofta förmågan att inse att en tung dag inte varar för evigt. Och när jag vaknade i morse sken solen över den gnistrande vita snön!'

Känsla av koll - var är du?

För ungefär en månad sedan uppstod en spricka i min känsla av koll. Jag vet att Bodil Jönsson har använt just det här begreppet men jag vet inte riktigt hur, så jag gör som jag brukar och fyller det med mitt eget innehåll. Verkligheten och vardagen är precis densamma, men min upplevelse är en helt annan. Istället för att vara den som sitter ovanpå (on top of things), har koll, styr och väljer, smyger jag ut ur mitt kontor inför julledigheten utan att riktigt stå för den prioritering i före och efter jul som jag gjort. När jag lämnar hemmet några dagar senare känns det mer som att jag flyr dammråttorna i hemmet än att jag håller huvudet så högt att jag inte ser dem.

Flykten från dammråttorna går till svärsläkten sju snömoddiga timmar norrut. Om det är återhämtning jag behöver så har jag kommit rätt. Hos svärfar sitter vi många sävliga timmar vid köksbordet och pratar om smått och gott, bläddrar i gamla foton och fikar eller äter varannan timme. Hos svärmor är menyn planerad sedan veckor tillbaka, och med en saftig självspricka på vardera tummen blir jag reducerad till sällskapsdam vid diskningen, som vi annars brukar stå för.

Något i Mälarluften får mig att sova som en stock. Andra nattliga aktiviteter är dessutom så gott som uteslutna när man bor sex personer på samma lilla övervåning. Lite fysisk aktivitet blir det – skidor med två fnissiga rammelkalvar idag, ett axelträningspass nu på kvällen och förhoppningsvis en skidtur till imorgon förmiddag innan de är dags för släktmiddag – avspänd sådan förväntar jag mig eftersom det är så det brukar vara.

Under tiden funderar jag i lagoma doser på mitt vanliga sammanhang. Är det något i vad jag faktiskt gör (och inte gör) som jag vill justera, eller kan jag bara luta mig tillbaka och invänta att känslan av koll träder ut ur sitt vinteride och åter tar mig i besittning?

Julen och jag

Till skillnad från Maria och Gaia tycker jag emellanåt att julen är lite knölig. Jag hade några år när barnen var små då jag suktade efter att få plocka fram julpyntet, och sedan spisade Jan Malmsjös julskiva i flera dagar. Jag tror det gav med sig när jag skaffade några timerstyrda åretruntlampor till farstun och andra mörka hörn i huset. Då blev varde-ljus-i-fönstren-effekten till jul mindre dramatisk och mysfaktorn jämnare spridd över året. Inget jag ångrar.

Jag tycker egentligen inte att jag är fången i egna och andras julförväntningar mer än jag anser rimligt. Jag accepterar att barnen inte tycker det är okej att bara få en noga utvald julklapp plus en summa att disponera i januarirean. Att hitta på riktigt bra julklappar kan vara kul, men det blir så himla mycket på en gång! Slutet på hösten är tuff redan från början, och även en restriktiv jul tär på min ork i planeringsstadiet, innan de lediga dagarna äntligen trillar in. Dem har jag dock inga som helst problem med!

För mig är det något skumt när alla ska göra samma sak samtidigt, och framför allt känna samma sak samtidigt, som att umgås med sina familjer och vara glada. Varenda människa vet ju att innanför en viss andel av de där varmstrålande fönstren är stämningen en helt annan. Den där skillnaden mellan är och ser ut skrämmer mig mer än en genuint bister situation, som inte låtsas vara något annat. Det skrev jag om förra året vid den här tiden.

Det här går igen i andra sammanhang också - jag har svårt för situationer där känsloprotokollet är skrivet i förväg. Då får jag svårt för att skriva mitt eget. I valet mellan en candlelight dinner och en oväntat passionerad kyss vid diskbänken vet jag vad mitt sinne och minne föredrar. Kanske är det därför jag gillar den här låten så mycket.

PS. Detta är Livstids tvåhundrade inlägg. Så det så. DS

Konstruktiv vrede

Just nu är jag inne i en fas i mitt liv som kännetecknas av så mycket "flow" att mina cirklar inte rubbas så lätt, och det ska ganska mycket till för att väcka min ilska. Därför kan det tyckas konstigt med ett blogginlägg om vrede. Anledning är som så ofta inspiration från en bok - den här gången en som jag har lånat av Sara och läser med stor behållning, trots sinnesstämningen: Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner.

Bokens budskap är att vrede är bra (det ger ofta signaler om något som behöver förändras), men att vi människor - och i synnerhet kvinnor - lätt använder vår ilska på fel sätt så att den inte gör någon nytta. Vi bli arga och upprörda i olika relationer (med föräldrar, partners, chefer etc.), men antingen trycker vi undan vreden i vår önskan att vara till lags (och utplånar därmed oss själva) eller så söker vi fel hos andra och försöker förändra deras beteenden, något som leder till vad som beskrivs som en meningslös "ringdans".

Boken uppmanar oss i stället att försöka lära oss att använda vreden konstruktivt för att upptäcka våra egna behov - som ofta berör betydligt djupare frågor än vad en konflikt skenbart handlar om. Ett exempel är det gifta paret, där maken vägrar låta sin fru gå på ett föredrag med bokens författare. På ytan handlar konflikten om föredraget, men i botten ligger åratal där kvinnan har anpassat sig efter mannens önskningar. Först när hon inser att det är meningslöst att bråka om den enstaka händelsen och i stället fokuserar på hur hon upplever deras relation kan det börja hända saker.

Det handlar om att våga säga ifrån och ställa krav, men att göra det utifrån sina egna känslor, snarare än utifrån någon annans "felaktiga" beteende. Att försöka komma fram till hur olika man upplever en situation, och hur ens eget sätt att agera kanske till och med förvärrar den. Ett exempel är en relation där kvinnan irriteras över mannens bristande förmåga att visa och diskutera känslor och i stället "sköter känslorna" åt mannen, som i allt högre grad ägnar sig åt ett känslomässigt flyktbeteende när kvinnan "tar över". Det handlar också om att våga bryta sig loss ur negativa men (för båda parter) trygga mönster. Förändring är ofta smärtsamt både för den som tar initiativet till förändringen och för motparten. Intressant och tänkvärd läsning!

Du kära lilla pussel

För den som oroar sig för att inte ha Marias mentala råstyrka när det gäller uppgörelserna med livspusslet har jag ett litet knep på ett av alla områden som så många av oss pusslar med (ibland med ganska brutala metoder, som att lägga alla bitar tätt ihop och sen hoppas att det blir bra om vi bankar hårt på dem).

Mitt tips gäller städning. När du tycker att huset känns bara för sunkigt men tror att du blir lyckligare av att göra något annat än städa, gör såhär: Titta i fem minuter på TV-programmet Rent hus. Notera om du tänker:

a) Såå skitigt är det iallafall inte härhemma.

eller

b) Så ser det nog snart ut här om vi inte tar ett ryck.

Om a) gör vad du har lust med, om b) bit i det sura äpplet och städa. Funkar för mig. Idag har jag till exempel målat fyra fönster och gjort två blogginlägg!

Självbildens två H:n

Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.

Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?

En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.

Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.

Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.

Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.

Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.

Prioriteringar och pluskonto

Jag hör många omkring mig beklaga sig över allt de inte hinner med mitt i livet som småbarnsföräldrar i karriären: träna, läsa, gå på bio, umgås med vänner... Naturligtvis slipper en och annan suck emellanåt över mina läppar också. Det är inte lätt att få ihop tillvarons alla små och stora komponenter när man sitter där klämd i våffeljärnet - i mitt fall med såväl småbarn som tonårsbarn och en gammal mamma - förutom jobb, hus och trädgård.

Ändå upplever jag att jag lyckas skapa alltmer utrymme för mig själv mitt i alltihop. Jag mediterar nästan varje kväll, tränar flera gånger i veckan, tar ett långt bad flera gånger i veckan, läser och har startat en bokcirkel, bloggar, Facebookar, har ett ganska aktivt socialt liv. Visst är det så att dygnet bara har 24 timmar, men samtidigt inser jag allt mer hur rätt Bodil Jönsson har när hon säger att tid är det enda vi har, och att det är vi själva som bestämmer vad vi gör med den. Det handlar om prioriteringar, och därför är det mycket ärligare av mig att konstatera att jag faktiskt inte har prioriterat det ena eller det andra, snarare än att jag inte har haft tid.

Vill jag verkligen träna så måste jag prioritera det, boka in det och säga nej till annat. Samma sak när det gäller att ringa gamla vänner, se en film eller läsa en bok. Jag kanske inte hinner alltihop, men det är JAG som prioriterar vad jag väljer att göra eller inte göra! Jag har slutat att släpa med mig jobb hem var och varannan helg och kväll, och jag störs inte heller nämnvärt av dammråttor eller oputsade fönster.

Och så tillämpar jag en utomordenligt praktisk princip: hos mig finns inget minuskonto, bara plus (eller i alla fall är det så jag försöker tänka). Det innebär att varje gång jag tränar, läser, ser en film, ringer en vän så hamnar jag på plus på kontot. De gånger något inte blir av undviker jag att se det som ett minus. Mycket behagligt!

Många viljor i baljan

Mina besvärjelser om det bohemiska hemmet klarar inte vilket motstånd som helst. En dag med humör och novemberväder i sumphålsklass ser jag plötsligt vårt containerförråd/garagesubstitut i all sin sjaskighet. Snipiga damen inom mig pekar med sitt vassa finger och deklarerar att detta inte är bohemiskt, detta är sånt som grannar klagar på i lokaltidningen. Och det gör dom rätt i!

Snipiga damen smular sönder min försvarsmur och får modet att sjunka. Vi – särskilt jag – är ju hopplöst dåliga på att göra färdigt saker (så att vi skulle kunna börja bygga garaget)! Vad är det för fel på oss som inte på dessa åtta år kommit loss och byggt ett garage/förråd till vårt hus?

Talar med mannen. Beskriver min syn på mig själv som en dålig avslutare, en som snarare saktar in än spurtar de sista stegen före mål. Han ställer kloka frågor, coachar istället för att komma med Lösningar. Sakta kravlar jag mig upp ur sumphålet. Kanske är jag inte en så usel avslutare ändå, utan mer av en sjujäkla startare, dessutom gift med en likadan. Och vi startar sällan något för grannfridens skull, oftare för själsfriden. Inte konstigt att det finns lite ärenden i balansen. För att citera mannen: det är många viljor i baljan.

Vårt ickegarage är i själva verket ett väl maskerat monument - en installation - över vår företagsamhet och vår förmåga att prioritera det vi tycker är viktigt. När jag hämtar cykeln där i morgon bitti ska jag tänka på all tid jag inte ägnat åt att riva förråd och bygga garage, jag ska tänka på skidsemestrarna, paddelturerna, 40-årsfesterna och de långsamma lördagsfrukostarna.

Här kommer jag och är "good enough"!

Alla dessa krav om att vara "den perfekta mamman" (och samtidigt småbarns- och tonårsmamma), "den perfekta hustrun", "den perfekta dottern" (som ler vänligt när mamma för fjärde gången frågar om hon har betalat tillbaka den där hundralappen hon lånade), "den perfekta systern", "den perfekta vännen (som lyssnar och lyssnar när jag helst bara vill prata om mig själv) och värst av allt "den perfekta yrkeskvinnan"... Var kommer de ifrån, alla dessa tankar om att man måste vara så himla duktig på ALLT man gör? Och varför blir jag inte klokare trots alla år jag har lagt bakom mig, alla erfarenheter jag har gjort och allt jag har läst om att stärka sin självkänsla? Hur kommer det sig att jag fortfarande, när jag t.ex. får 25 positiva utvärderingar av studenterna på en kurs och EN negativ genast börjar grubbla över vad jag har gjort för fel? På ett intellektuellt plan förstår jag ju att det är fullkomligt absurt, men varför går det inte in hjärtat?

Häromdagen kom i alla fall en av de där sällsynta stunderna av klarsyn. Jag insåg att när det gäller mitt föräldraskap så har jag alltmer börjat känna det som någon pratade med mig om för länge sen: att jag är tillräckligt bra ("good enough mothering"). OK, jag jobbar mycket och hämtar sällan på dagis, jag blir väldigt arg på mina små barn ibland (särskilt på morgnarna när det tar tjugo minuter att ta på sig ett par gummistövlar) och jag är en sådan förälder som inte dansar glädjedanser när det kommer inbjudan till föräldramöte och jag är inte den som först räcker upp handen när det handlar om vilka som ska ingå i trivselgruppen på dagis. Men jag älskar mina barn över allt annat, i vått och torrt, när de är arga och glada, och jag berättar det för dem ofta, ofta. Jag kramar och pussar dem många gånger varje dag. Jag är hemma och nattar dem och läser godnattsaga de flesta dagarna i veckan. Och vi pratar och pratar och pratar och jag lyssnar faktiskt, för det mesta, men inte alltid, då skulle jag få sår i öronen med tanke på att mina barn snackar oavbrutet från det att de vaknar tills de har gått och lagt sig - och ibland i sömnen också.

Nu ska jag börja jobba med att inse att jag är "good enough" även i andra situationer, inte minst på jobbet, där jag ständigt omger mig med en massa andra människor med orimliga ambitionsnivåer och inre prestationskrav. Kanske kan jag om jag är lite mer "good enough" sprida den insikten som ringar på vattnet? För vem gillar egentligen perfekta människor?