Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Julbord på Livstid

Som en julklapp till våra Livstidsvänner har vi – i hållbarhetens och återvinningens tecken – plockat ihop lite julläsning: ett axplock av våra egna favoritinlägg från hela Livstids produktion. Buffétanken är vi ju förtjusta i, såväl när det gäller mat som livet i stort.

Som vanligt hittar vi på en sån här idé med tanken att det ska ge någon annan något, och så får vi minst lika mycket ut av det själva. Här skuttar vi runt bland blogginläggen och upptäcker allt klurigt vi skrivit och faktiskt hunnit glömma bort igen.

Hoppas läsningen ger er också en trevlig stund.

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett underbart nytt 2010!

Kramar från Maria och Sara

Maria-inlägg
Sara väljer
- Här kommer jag och är "good enough"!
- Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum
- Bitterpitten och jag
- Att skapa sin egen historia
- Längtansrymd

Maria väljer
- Dr Jekyll och mr Hyde
- Att lära av livets bräcklighet
- Choosing what matters
- En hyllning till mitt sommarparadis
- Det här med livspusslet

Sara-inlägg
Maria väljer
- En eufemism räddar min sinnesfrid
- Förtida uttag
- Så skrynklar jag min egen hjärna
- Hjälp att få
- Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Sara väljer
- Plura själv!
- Dagens ord: livspussel
- Banalt och bra
- Till Berit
- Tro om gott på salsakurs

Kvinnan som slog tårna i trösklar

Jag tror jag är för klen för att gå in i väggen, jag är för dålig på att bita ihop helt enkelt. Och så har jag ofta en förmåga att leta rätt på dörrhålen istället, och använda dem. Men de senaste veckorna har min vanliga precision saknats. Jag prickar fortfarande "vardagsrummets" dörrhål, men kommer inte alltid helt oskadd därigenom.

De små vardagsmissödena får löjligt stora proportioner - precis som när man slår tårna i en tröskel. Tårarna samlas i ögonen och de fula ramsorna i huvudet. Om någon stackars familjemedlem råkar vara i närheten och på något enda långsökt vis kan anses förtjäna en irriterad kommentar så kommer det en.

Mina stresshanteringsstragetier biter, visst, men hållbarheten tycks ha minskat. Effekten rinner av inom en timme och så... Aj faan, kommer jag i närkontakt med ännu en tröskel med samma emotionella ömtå. Såhär års - efter en lång arbetsintensiv höst och inför (eller just nu mitt i) en intensiv juletid är det tätt mellan mina trösklar.

Vad gör jag åt det här då? Började julledigheten med att tillämpa ett tips från julproffset Gaia: att planera in en riktigt lat dag. Känns som att det ökade motståndskraften något. I övrigt bidar jag min tid, och så stjäler jag mig till stunderna här vid snutteburken. Den är min vän.

Om denna tröskelåkomma visar sig vara tydligt säsongsbetonat får jag överväga att koppla in Superskarpa Struktur-Sara i nästa julhelgsplanerande. Jag kan ju sånt om jag vill, men det känns så... professionaliserat. Fast kanske brukar det vara lättare när man inte ägnat varenda helg före jul åt att snickra glasrum? Å andra sidan hjälper det mot de flesta själsliga åkommor att sitta därinne, som vi kan göra nu. I det rummet krymper trösklarna.

Julen och jag

Till skillnad från Maria och Gaia tycker jag emellanåt att julen är lite knölig. Jag hade några år när barnen var små då jag suktade efter att få plocka fram julpyntet, och sedan spisade Jan Malmsjös julskiva i flera dagar. Jag tror det gav med sig när jag skaffade några timerstyrda åretruntlampor till farstun och andra mörka hörn i huset. Då blev varde-ljus-i-fönstren-effekten till jul mindre dramatisk och mysfaktorn jämnare spridd över året. Inget jag ångrar.

Jag tycker egentligen inte att jag är fången i egna och andras julförväntningar mer än jag anser rimligt. Jag accepterar att barnen inte tycker det är okej att bara få en noga utvald julklapp plus en summa att disponera i januarirean. Att hitta på riktigt bra julklappar kan vara kul, men det blir så himla mycket på en gång! Slutet på hösten är tuff redan från början, och även en restriktiv jul tär på min ork i planeringsstadiet, innan de lediga dagarna äntligen trillar in. Dem har jag dock inga som helst problem med!

För mig är det något skumt när alla ska göra samma sak samtidigt, och framför allt känna samma sak samtidigt, som att umgås med sina familjer och vara glada. Varenda människa vet ju att innanför en viss andel av de där varmstrålande fönstren är stämningen en helt annan. Den där skillnaden mellan är och ser ut skrämmer mig mer än en genuint bister situation, som inte låtsas vara något annat. Det skrev jag om förra året vid den här tiden.

Det här går igen i andra sammanhang också - jag har svårt för situationer där känsloprotokollet är skrivet i förväg. Då får jag svårt för att skriva mitt eget. I valet mellan en candlelight dinner och en oväntat passionerad kyss vid diskbänken vet jag vad mitt sinne och minne föredrar. Kanske är det därför jag gillar den här låten så mycket.

PS. Detta är Livstids tvåhundrade inlägg. Så det så. DS