Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!

Att göra eller inte göra - mitt liv som list junkie

Gissa hur jag tillbringade min lördagskväll! På party? Hemma med familjen? Nej, ensam på Starbucks i Wimbledon, London, med en gigantisk mugg te, två ljuvliga shortbreads med citronsmak och senaste numret av tidskriften Psychologies. Anledningen var att jag hade två timmar att fördriva medan äldsta dottern var och tittade på Edward Scissorhands i balettform (inte riktigt min grej...). Vid sidan av (det mycket intressanta) läsandet skrev jag diverse små listor över vad jag ska göra veckorna fram till jul, idéer till inlägg här i bloggen, centrala teman i romanen jag ska skriva någon gång när jag får tid... Sån där är jag: skriver listor om allt - högt och lågt - och har så gjort så länge jag kan minnas. I sitt tal på mitt bröllop spelade min syster upp hur Maria, 5 år, med lillgammal förnumstig röst och mycket nöjd med sig själv - beskrev hur hon hade "sorterat och sorterat" hela dagen.

En av mina strategier för att hantera min stundtals ganska stressiga och smått kaotiska tillvaro är som jag tidigare beskrivit att försöka skapa struktur och kontroll i kaoset. Här har listskrivandet en självklar plats och är rentav livsviktigt emellanåt för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg alla mina åtaganden. Mycket av listskrivandet handlar dock inte om trista inköps- eller jobblistor utan är mer av "centrala romanteman-" och "blogginläggs"-karaktär. Tankar, drömmar och annat som inte handlar om att barnen annars blir utan mjölk till flingorna eller studenterna utan inrapporterade tentabetyg.

Jag vet att jag inte är ensam om min listmani. Under planeringen av vår gemensamma tidsfest hittade jag till och med min överkvinna i Sara. Oj, vilka listor vi skrev - gäster som skulle bjudas, saker som skulle fixas och tas med till lokalen, låtar som skulle sättas ihop... Och när jag satt där på Starbucks i lördags kväll och läste min tidskrift upptäckte jag att det till och med har skrivits en bok om fenomenet (Sasha Cagen: To-Do Lists: From Bying Milk to Finding a Soul Mate, What Our Lists Reveal About Us). En av teserna i boken är att våra listor säger en hel del om oss: "More than a wardrobe or a diary, a to-do list is a window into someone else's world. It provides un unedited snapshot of our life at any moment and can capture our anxieties and goals, along with our preference for Earl Grey" (Psychologies, December 2008).

Det var ganska befriande att läsa om andra som skriver lika knäppa listor som jag och att man i artikeln beskriver det som att listor precis som jag själv upplevt hjälper oss att kontrollera vårt kaos - så länge vi inte låter listorna ta kontroll över oss och vi börjar skriva ner att vi måste stiga upp, göra kaffe och gå ut med hunden. Man behöver varken lida av spontanitetsbrist eller total galenskap för att man är en listskrivare. Och listor kan faktiskt hjälpa oss att komma fram till vad vi vill med våra liv: "Life is a to-do list, and we can choose where our list takes us and how we want to approach it [...] But whether we fulfil our life-long dreams or not, it's the act of writing them down that gives us pleasure and a sense of purpose in the present" (Psychologies, December 2008).

Nu ska jag:
* trycka på Publicera-knappen
* stänga av datorn
* släppa ut katterna
* fixa lunchsalladen till i morgon
* borsta tänderna
* gå och lägga mig...

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Tidsfest 1

Min svärfar har ett ordspråk: Har du ont om ved, sätt igång ett bygge. Har du ont om mat, ordna kalas. Till det kan jag nu lägga: Har du ont om tid, ordna ett kalas med tid som tema. Mer tid får du inte - ingen har hittills hittat flödesregleringen på den kranen - men bättre!

Så gjorde min vän Maria och jag när vi skulle fylla 40 och inte tyckte vi hann med att ordna fest, fast fest var det vi helst ville ha. Vi längtade efter att dansa, helst till liveband och träffa alla våra vänner. Men orkade vi detta ovanpå allt annat? Jo, med det där temat fick festen liksom en dimension till, motiven till att lägga en och annan kväll på festplanering blev liksom stärkta och vägen blev faktiskt en avsevärd del av målet.

Just nu slår det mig att vi satte temat delvis för att hitta andra samtalsämnen med våra inbjudna vänner, utan att fatta hur mycket det gällde vårt eget umgänge under tiden före festen. Vi hann knappt prata om Jobbet och Barnen och Männen (och framför allt inte om Sakerna) när vi hade fullt upp med våra listor och grupparbeten till festen. Mer om dem senare.