Gratis och gott

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.

Hålla igen för att komma loss?

Ett tag nu har jag känt att jag skulle vilja leva billigare. Långt innan dess har jag tänkt att det vore klokt och bra, men nu känner jag att jag faktiskt vill. Utan att jag är i det läget att jag måste, och det är jag innerligt tacksam för. Varför jag vill? Jo, jag tänker att det – just när man inte måste – kan ge mer frihet. Som exempelvis valfrihet när det gäller hur mycket och med vad jag vill jobba.

Och så kan det spara tid. Viktigaste anledningen till att jag inte har köpt någon smart-phone är inte spariver utan att jag just nu inte orkar lägga tiden på att lära mig den och anpassa den till hur jag vill ha den. Den processen håller jag fortfarande på med, till och från, med datorn jag just nu skriver på. Och så har vi en annan dator som måste ominstalleras för att bli av med ett allvarligt fel, och så ska det ju back-up:as …

Att leva billigare kan förstås också ta tid. Om jag till exempel skulle bli bättre på att ta med matlådor till jobbet. Vi lagar redan stora omgångar mat när vi väl lagar, som sedan värms som rester på kvällar och helgluncher. Men liiite fler matlådor skulle nog funka. Spagetti, tapenade och en skalad morot kan absolut duga som lunch någon dag i veckan. Varannan vecka kan man ju ta pesto som omväxling. Det tär ju inte nämvärt varken på tids- eller pengakontot.

En tredje finess med att köpa mindre är den ständigt pågående kampen mot tingen här hemma. Som tai chi-passens stiliserade strid går ronderna, eller som ett tidvatten kanske? Vi tar ett rensa- och plockaundanryck, som nästan aldrig fullföljs till 100 procent. Medan vi vänder ryggen till och fokuserar på annat smyger sakerna fram igen och plötsligt märker vi hur vi vadar i dem. Det värsta är inte sakerna vi använder ofta utan de andra, de som ockuperar alla bra förvaringsutrymmen där de viktiga sakerna borde få vara.

Det är både en för- och en nackdel att vi fyra i familjen är slående överens om en sak: Det finns nästan alltid något som är viktigare eller roligare än att rensa ur gamla hyllor och skåp! Feng shui har inte riktigt fått grepp om oss. Fastän jag i Smålandspostens lördagsbilaga läser att det till och med kan vara bra för sexlivet! Men logiskt sett: Ju mindre vi släpar in i huset, desto mindre röra borde det ju bli? Lyckas vi dessutom släpa ut något emellanåt så är det ju lysande, och ibland lönsamt. Sålde exempelvis hälften av våra gamla CD-skivor för 600 kronor häromdagen, och har en annons med småplock på Blocket som redan har betalat sig flera gånger om.

Mer frihet och tid men färre prylar. Låter ju inte så dumt.

Präktiga familjen - gäller bara barnen?

I förra inlägget skrev jag om ilska som en mental laserstråle. En annan sort är den som lyckas se och formulera det vi alla har framför näsan men inte får grepp om. Tinni Ernsjöö Rappe slår till i en krönika i Turist (nr 1, 2011). Några utdrag: "Präktig, präktigare, präktigast så ser prispallen ut i den stora svenska medelklassföräldratävlingen. (---) Det hela är näst intill outhärdligt och vi är många som i smyg trotsar för att inte totalt duka under i Polarn & pyret-träsket. Många som shoppar tajta rutiga brallor och en alldeles för dyr bil (...)" "När det kommer till ungarna ihärdar vi dock. (---) Mamma trär på sig högklackad stövlett men klär barnen i könsneutralt och praktiskt. Pappa kollar hjärndöda realitysåpor men kottarna får inte se nåt läskigare än Spöket Laban. Mamma kör glansigt fyrhjulsdrivet men ungarna får leksaker i återbrukat trä." "Vi vet ju alla hur det skulle bli om barnen själva fick välja. (---) Det skulle bli onyttigt, plastigt, hjärnslött och könsstereotypt. Ungefär samma som vi vuxna kör med för att stå ut med vårt tillväxtfokuserade samhälle." Touché och tack, Tinni!






PS. Och just som jag skriver detta dänger Nina Björk till med en krönika i P1:s Godmorgon, världen!, där hon frågar varför vi, oavsett politisk färg tycker det är upprörande att skolbarn har olika förutsättningar i grundskolan medan vi tycker det är helt okej att en art director och en städerska har olika lön (och att AD:n har högst även när studieskulderna är avräknade). Exakt i vilken åldersgrupp har det plötsligt blivit okej med social differentiering? DS.

Livstids julkalender: So this is Christmas...

Medan vi förbereder lunchen slölyssnar vi på P1 – ett program om matens verkliga pris, det pris som någon annan än vi betalar. En 28-årig familjefar till exempel, som aldrig mer kommer att få ett arbete med en kropp förstörd av bekämpningsmedlen som sprutas på den brasilianska sojan (den vi gärna importerar för att våra köttdjur ska bli feta fortare och billigare, samtidigt som samma bekämpningsmedel är förbjudet i Sverige sedan 30 år).

I Turkiet får arbetarna obotlig stenlunga av att stentvätta våra jeans till den rätta looken. Och så fort regelverket blir bättre i ett land, utsläppskraven strängare, så flyttar tillverkningen någon annanstans. Ändå: Häromdagen himlade jag med ögonen när Mannen föreslog ekologiska kläder som julklappar till barnen.

Jag känner mig som en kugge i ett mycket systematiskt utnyttjande av andra. Kommer man inte att se tillbaka på detta och undra varför vi inte gjorde något, så som Bob Geldof förutspår? Vad kommer jag att svara då? Och vad kommer du att svara?

För en gångs skull blir jag inte bara förbannad på mig själv, jag blir arg på er andra också. Varför hjälper ni mig inte att bli bättre, välja bättre, välja bort mer? Varför ler ni nästan överseende åt mig när jag cyklar till jobbet, köper det mesta kravmärkt och rättvisemärkt när jag hittar. Varför säger ni skrockande: ”Ja, ni är ju så duktiga”, precis som om ni inte själva kan styra över vilket mjölkpaket ni tar i affären, vilken bil ni köper, hur många snuskproducerade 19,90-T-shirts ni köper på rean? Varför är det jag – som är långt ifrån fanatisk eller perfekt, men ändå försöker – varför är det jag som ska känna mig udda? Eller kanske – ve och fasa – politiskt korrekt!!!

Vi äter vår lunch, pasta med tomatsås. Av ingredienserna är olivolja, lök, tomatkross, tomatpuré och spagetti miljömärkta, liksom barnens mjölk och elen som driver spisen. Oreganon är giftfritt hemodlad. Däremot saknar de soltorkade tomaterna, salamin och saltet både krav- och rättvisemärkning. Är det inte sorgligt att det finns folk, ganska många, som betraktar detta som en märkvärdigt miljövänlig lunch? Är du en av dem? Ge mig då ett gott skäl till att din lunch inte ser ut såhär. Och då vill jag ha ett annat skäl än att man inte vet om miljömärkningen faktiskt ger alla miljöfördelar som den utger sig för. För det första: Jag kan inte tänka mig att situationen är värre än för kravodlaren än för den brasilianske lantarbetaren. För det andra: Genom att välja miljö- och/eller rättvisemärkt så visar vi vad vi vill. Granskningen och debatten är bra, den tvingar hela kedjan från producent till återförsäljare att hela tiden skärpa sig, ger dem ett motargument mot ovillkorlig kostnadsjakt.

Värst vad jag hetsar upp mig. Nu äter jag min spagetti och toppar med en kopp te med rättvisemärkt choklad. Imorgon är jag nog mitt vanliga jag igen. Hon som ler milt när folk kommenterar mina miljöegenheter, hon som tänker att var och en måste agera när han/hon är mogen för det, inte tidigare. Men snälla, du som tycker jag är duktig: spara lovorden, gör något själv och berätta om det istället! Och du som klår mig hästlängders i miljö- och etikhandlande: skryt för mig, tipsa mig, inspirera mig!

The Story of Stuff

Kanske inte så mycket nytt men väldigt snyggt presenterat om det absurda i vår linjära konsumtionskedja. Ta dig 20 minuter av ditt liv och se något meningsfullt!

http://www.storyofstuff.com/

Mental miljövård

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.

Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".

En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...

"I love eco" - eller "Jag jobbar i alla fall på att bli lite mer hållbar..."

Häromsistens läste jag ännu en av de där artiklarna som får mig att glömma att andas med magen och känna lite Riddar Kato-kyla ända ner i tåspetsarna. Det handlade om klimatkris och orättvis resursfördelning och introt löd: "Vill du sitta och grilla sojakorv runt tomma oljefat i framtiden?". Ett upprop från författaren Pernilla Glaser i en artikel i Amelia (16/09) som påminner oss om att vi måste lära oss stava till ordet h-å-l-l-b-a-r-h-e-t.

Det är lätt att känna sig liten och uppgiven när det fortfarande går så långsamt med insikter på högre nivå, men samtidigt kan jag ju inte stå här och bara se på hur jorden går under. Jag har alltid beundrat Sara och hennes familj för att leva så mycket som de lär (miljöhus, ekologiskt och second hand, cykelsemestrar...). Men när jag tänker efter har nog faktiskt jag också ändå förändrat min livsstil en hel del den sista tiden:

* Vi har köpt en etanolbil och jag har blivit betydligt bättre på eco-driving. Det senare har jag har gjort till en liten tävling mellan mig och min man sedan vi fick en bil med färddator; varje gång jag tar över bilen efter honom försöker jag sänka förbrukningen någon centiliter. Samtidigt märker jag hur eco-drivandet blir en övning i medveten närvaro. Så fort jag tänker för mycket på annat glömmer jag att motorbromsa, hålla farten nere o.s.v.

* Vi handlar mycket mer ekologisk mat än tidigare. Från kanske 10 procent för ett år sedan skulle jag uppskatta att vår kundvagn nu fylls med ekomat till mellan 50 och 80 procent, beroende på var vi handlar (i vår närmaste butik är utbudet tyvärr ganska dåligt).

* Jag har haft långa perioder med totalt köpstopp vad gäller kläder till mig själv, och senast jag handlade något var det ekologiskt. Postorderkataloger åker numera oftast direkt ner i pappersinsamlingen - lättast om man aldrig börjar titta...

* Vi har helt slutat använda tvättmedel och kemiska fläckborttagningsmedel. Numera kör vi i stället med naturliga tvättnötter (kan t.ex. beställas från Tvåleriet i Småland) och galltvål för fläckborttagning.

* Jag har ganska många gånger under året valt bort prylar till förmån för upplevelser som present. När mamma fyllde 80 fick hon en helg med god mat och fina promenader på Österlen tillsammans med närmaste familjen. Min man fick middag och biobesök. I julas blev det också många fler hållbara julklappar än vanligt.

* Jag har helt slutat att flyga inom Sverige, och jag känner verkligen ett motstånd mot att flyga internationellt, så jag kommer definitivt att begränsa den sortens resor framöver. Nästa höst planerar vi en tåg- och båtluff med hela stora familjen, inklusive nya bebisen.

* Jag har blivit världsförälder i Rädda Barnen och ökat på mitt månatliga bidrag till Greenpeace för att stödja ett projekt som arbetar med att rädda djur i havet utanför Afrika.

Men jag har fortfarande en LÅNG väg kvar för att leva riktigt hållbart. Jag släpper fortfarande ut massor med avgaser genom allt bilkörande (svårt när man bor på landet och jobbar i stan...). Jag köper alldeles för mycket frukt som transporterats långa vägar. Jag köper alldeles för många tidskrifter. Och jag tycker fortfarande att det är för roligt att köpa presenter och nytt till hus, barn och mig själv för att kunna avstå helt och hållet.

Ibland känns det dessutom som att hur man än gör blir det inte riktigt bra. Plötsligt sitter Marit Paulsen i Aktuellt och talar om hur DÅLIGT det är med ekologisk mat, eftersom det går åt mycket mer jordyta för att framställa den. Och etanol skapar mer problem än lösningar. Väntar bara på en rubrik i tidningen om att tvättnötter är totalt livsfarliga...

Märkesel och begagnade kläder

Någon försöker bjuda mig på godis på stan. För en gångs skull är jag inte ens sugen, men den unge säljarkillen tror förstås att jag väljer bort påsen för att han med sina säljargument för billig el är vidhäftad påsens ena hörn.

Och som vanligt kommer jag på efteråt vad jag borde sagt, om jag nu hade velat ha godiset och därmed fått några minuter med honom på köpet:
- Tycker du att jag ser ut som någon som måste vända på slantarna för att betala min el? Varför ska jag köpa billig el när jag har råd att köpa miljömärkt? Varför står ingen på stan och förklarar med ungdomlig överlägsenhet hur dumt det är att betala mer än nödvändigt för ... kläderna vi har på oss, till exempel? Ja, varför ska man köpa billig el och dyra kläder? Varför frågar man om payoff-tid på solfångare men inte på bilar?

I påsen har jag en randig tröja från Emmaus för 22,50. Jag har lärt mig bortse från garderobslukten och går dit när suget finns men behovet saknas. Nån secondhand-el finns det väl inte. Än.

Konsument på vänt

Jag har just läst ut Ann-Christin Grammings bok Köp inte den här boken, baserad på bloggen om hennes årslånga köpstopp 2007. Jag gillar den avspända sakliga stilen, långt från de rallarsvingande metaforerna i min egen bloggdialekt. Jag mår gott av att skriva så, men om man någon gång vill vila från att läsa det kan man följa Ankis nuvarande blogg.

Det hon inte tar upp i sin bok är bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse. Häromdagen hade jag ordnat mig några lediga timmar i stan mellan jobbet och yogan. Istället för att irra runt i affärer installerade jag mig på Växjös vackra bibliotek och skrev, läste och administrerade blogg. Kändes hur lyxigt som helst, alldeles gratis!

Mitt begränsade köpstopp (ett halvårs toppstopp och allmänt låg konsumtionsprofil, särskilt för kläder) tuffar på utan problem. Devis 1b) i min lilla handlingsplan ­– botanisera inte i affärerna – är nog huvudnyckeln till framgång. När jag senast tittade in genom skyltfönstret till Lindex kändes det som ett ställe dit andra går men inte jag. Inte för att det skulle vara något dåligt att gå dit (även om jag fortfarande är lite sur på just Lindex som trots sin rosa band-präktighet var bland de sämsta i en miljökartläggning för något år sedan) utan för att det kändes ungefär lika relevant för mina behov som en fiskeaffär full med spön, drag och fiskelinor. Jag förstår att man kan ha det intresset, men jag delar det inte.

För tillfället, ska man nog tillägga när det gäller kläder. Behov och lust till nya kläder kommer alldeles säkert tillbaka. Min plan då är att leva ut akuta tillstånd på second hand-marknaden och leta kläder jag verkligen behöver desto mer strategiskt, på hemsidor med ekologiska kläder.

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.

Mitt julhjärta klappar i ny takt...

Har skrivit om givande och julklappar tidigare, och inser hur det vi skriver här på bloggen verkligen påverkar mig. Jag är van vid att förstå saker på ett intellektuellt plan ganska fort, men för att det ska gå in i hjärtat och verkligen sätta sig måste jag (a) skriva ner det och (b) läsa det jag själv har skrivit vid upprepade tillfällen. Därför är nog den här bloggen något av det bästa jag någonsin har gjort för min egen skull - och kanske också för världens.

För första året på mycket länge har jag verkligen funderat mycket på detta med julklappar. Senast var för nästan tjugo år sedan då hela min familj under några år bytte ut våra julklappar mot pengar till välgörande ändamål. Vet inte varför vi slutade med det... Delvis kan det nog ha att göra med att det plötsligt kom ett barn med i bilden.

I år ger jag fortfarande en del saker, men...

• Jag har köpt betydligt mindre än jag brukar.
• Jag ger fler upplevelser, t.ex. besök på bio och äventyrsbad till mina småbarn och konsertpengar till äldsta dottern.
• Jag ger sådant som jag vet ändå skulle ha inhandlats efter jul (nya glasögon till maken, en lampa till mamma i stället för en som har gått sönder).
• Jag ger förbrukningsvaror som också skulle ha inhandlats ändå (duschtvål, pysselgrejer).
• Jag har samlat alla mina favoritrecept i ett fint litet häfte till tonåringen som mer eller mindre har flyttat hemifrån (så hon inte behöver äta wok precis varenda kväll...).
• Jag har skänkt 100 kronor till Rädda Barnen för varje julfirare härhemma (och vi är ganska många...).
• Och till den äldre generationen i familjen - som inte är on-line - har jag faktiskt skrivit ut valda delar av bloggen (på dubbelsidigt papper förstås!).

Avslutningsvis ett julklappstips som jag hittade efter att jag redan fixat klart mina egna:

http://shop.manniskohjalp.se/

Nu får jag bara hoppas att ingen av julfirarna läser här i bloggen förrän efter julklappsutdelningen på onsdag...

Låtom oss vara stolta över vårt engagemang

Med glädje läser jag i senaste numret av Amelia (26/2008) - och ja, jag vet, det är jag som läser Mama, Amelia och tittar på TV4 och Sara som läser Vi och lyssnar på P1, men det står jag för :-) - att svenska folkets engagemang i omvärlden ökar, i synnerhet hos den yngre generationen. Vi skänker miljarder till välgörande ändamål, och då tycker jag att vi kan få vara stolta över det i stället för att någon som gör mer än skänker pengar trycker ner i halsen på oss att vi gör det för att döva vårt dåliga samvete. So what, de som är i nöd skiter väl i vilket givarens motiv är så länge hjälpen kommer fram och gör skíllnad. Sen skulle självklart många fler kunna göra mycket mycket mer.

På tal om Saras inlägg om att handla begagnat läser jag också att vi skänker mer och mer av våra kläder och prylar till Myrorna och liknande organisationer. Visst är det något att glädjas åt mitt i julkonsumtionshysterin! Många många människor lägger ner massor med ideellt arbete på allt ifrån idrottsföreningar till strumpstickning åt hemlösa och verksamhet av typen jourhavande medmänniska. Och alltfler söker jobb som volontärer i utvecklingsländer.

Just nu är kanske mitt engagemang i omvärlden utifrån sett lägre än tidigare. Jag delar inte längre ut flygblad för ett av de politiska partier som jag tycker mest stämmer överens med mina övertygelser. Jag har hoppat av mitt uppdrag som medlem i den ideella språklärarföreningen o.s.v. Ett krävande jobb och en stor familj tar en alltför stor del av engagemanget just nu.

Men eftersom jag har bestämt mig för att försöka leva efter principen good enough väljer jag att i stället vara nöjd över det lilla jag faktiskt gör. Vi har ett fadderbarn i Burkina Faso, vi ger pengar till diverse organisationer, vi skänker alla kläder vi har vuxit ur eller tröttnat på och om det ger mig lite mindre dåligt samvete så kan det väl få göra det? Jag tror också att jag har blivit en bättre lyssnare som faktiskt engagerar mig mer i mina familjemedlemmars, vänners och kollegors liv och välbefinnande än när jag var yngre. Och åtminstone det tycker jag är ett engagemang jag kan vara stolt över.

Många kläder lite tid 2

Har kompletterat min handlingsplan för färre och bättre klädinköp. Nu ser listan ut såhär:

1. botanisera i garderoben och försök blåsa liv i det jag har
1 b. botanisera inte i affärerna (ny)
2. sälj sånt jag inte använder på begagnatmarknaden
3. håll en lista i almanackan över saker jag verkligen tycker jag behöver
4. köp i första hand second hand, i andra hand ekologiskt
5. när shoppingsuget sätter in, tillämpa punkt 4 och ta hjälp av punkt 3
6. förhala inköpen så går impulserna ibland över

Dessutom funderar jag på ett halvårs toppstopp. Toppar är det jag oftast köper utan att riktigt behöva. Mja, ett toppstopp med undantag för second hand och ekologiskt får det bli. Så lagom radikal är jag.

Idag har jag hört på radio om hur våra arma blivande julskinkor har det, åtminstone de som inte ska bli kravmärkta. Vår grishållning är tydligen bättre än andra länders på vissa sätt, men sämre på andra! En parallell till klädproduktion - det har en jäkla betydelse vilken produkt man väljer!

OBS: Att jag vill dra ner på klädkonsumtionen betyder inte att jag köper bilden av att alla konsumenter handlar för att trösta sig, det vi köper är falsk lycka osv. Fåfänga är något djupt mänskligt. Animaliskt och vegetabiliskt också för den delen. När jag prövande nyper i ärmen på en tröja, granskar modellen och tyget, då känner jag att jag är en i gemenskapen av alla andra kvinnor jorden över och genom historien som gjort och gör detsamma.

Den där sabla skuldbördan tror jag vi måste komma förbi om vi ska kunna ändra konsumtionsmönster och produktionsförhållanden. Att bry sig om sitt yttre behöver inte betyda att man skiter i omvärlden eller inte har någon insida att komma med. Det behöver inte betyda att man är osäker, olycklig eller substitutsökande. Tvärtom - när jag gör mina bästa köp är jag lycklig och känner mig snygg redan innan jag går in i affären! Sen har jag ibland andra bevekelsegrunder och då blir köpen ofta därefter.

Det jag vill komma till är att det är meningslöst att försöka utrota fåfänga och habegär. Däremot kan vi lyfta fram andra viktiga saker i livet och diskutera på vilka villkor, i vilken utsträckning och på vems bekostnad det är OK att pynta sig.

Många kläder lite tid 1

Saker man köper har en massa olika effekter; de drar resurser från mig och miljön, de tillför nyttor och upplevelser, de ger jobb, de tar tid. Det senaste beskriver Fredrik Warberg från Tidsverkstan såhär: ”Det tar tid att tjäna pengar...det tar tid att göra av med dem...det tar tid att underhålla det vi köper/investerar i... det tar tid att lägga saker på rätt ställe... det tar tid att leta efter saker då de inte ligger på rätt ställe... och det tar tid att göra sig av med saker...” Sånt märker man inte minst såhär års.

Jag har tänkt handla lite mindre framöver. Min akilleshäl är kläder. Jag är ljusår från märkesgalningarna på Stureplan men med min egen måttstock lägger jag mer pengar än jag skulle vilja på kläder. Eller rättare sagt; jag vill gärna ha mer pengar över och ha bättre miljö- och etiksamvete. Den senaste tiden har plagg för 79 kr made in Bangladesh väckt mer obehag än habegär. Jag läser just nu Anki Grammings bok om köpstopp. Inspirerande men det känns inte som rätt väg för mig just nu.

Istället håller jag mig med en enkel aktionsplan för lägre klädkonsumtion. Just nu ser den ut såhär:
1. botanisera i garderoben och försök blåsa liv i det jag har
2. sälj sånt jag inte använder på begagnatmarknaden
3. håll en lista i almanackan över saker jag verkligen tycker jag behöver
4. köp i första hand second hand, i andra hand ekologiskt
5. när shoppingsuget sätter in, tillämpa punkt 4 och ta hjälp av punkt 3
6. förhala inköpen så går impulserna ibland över

Ett givande liv

Såhär i julklappstider tycker jag att det kan vara på sin plats med en reflektion kring fenomenet givande. Tänk att vi under några hektiska veckor i december får givmildhetsfnatt och köper gåvor för miljarder. I min familj är vi barnsligt förtjusta i att köpa och slå in julklappar, vilket går emot vår strävan att försöka leva någorlunda miljövänligt och inte konsumera alltför mycket av sådant som inte ligger långt ner i behovstrappan. Den här julen tänkte jag i alla fall försöka byta ut några julklappar mot upplevelser (se vidare nedan).

I en artikel i tidningen Psychologies (december 2008) läser jag om flera intressanta forskningsstudier som behandlar just givande och vänlighet (som jag skrivit om tidigare) och vilka positiva effekter det kan ha, inte minst för den som ger. Stephen Post, doktor i bioetik säger t.ex. att ”One of the best ways to overcome stress is to do something to help someone else”. Dr Elizabeth Dunn berättar också om en studie där hon fann att personer som gav bort presenter upplevde sig lyckligare än de som köpte saker till sig själva, detta oavsett gåvans ekonomiska värde.

Men om vi nu vill ge utan att konsumera? Ja, varför inte ge av vår tid? Tänkte avsluta med några alternativa julklappstips från Jörgen Larsson på Tidsverkstaden):

* Ett klippkort där du själv ger massage till mottagaren
* Fika, restaurang-, bio- eller teaterbesök tillsammans med dig
* Tre färdiglagade middagar som du levererar hem till mottagarens dörr
* Ommålning av ett rum, fönsterputsning eller garagerensning hemma hos mottagaren
* Barnpassning
* Julgodis som du har gjort själv
* Dina egna favoritrecept inskrivna i en fin liten bok

Ett annat tips är en suverän present som jag fick av Sara till min födelsedag för ett tag sedan: ett antal riktigt bra poddradioprogram från årets omgång av Sommar i P1, den amerikanska radiostationen This American Life och Saras eget Studio Storkeboda. Vilka härliga timmar jag har haft i bilen när jag lyssnat!