Livsglädje på Livstid

... heter det fina reportage som Birgitta Stribe gjort med oss för tidningen Hälsa, där vi också vänsterprasslar som gästbloggare ett tag framöver. I intervjun berättar vi om resan från livskriser via fyrtioårsfest till blogg, böcker, samtalscirklar, och om vad vi gör för att hitta vår livsglädje mitt i vardagen.

Jill hjälper till

Från oväntat håll får jag vatten på den av mina kvarnar som tuggar äkta varumärke. Via ett presentkort hamnar jag på konsert med Jill Johnson. Jag är betydligt mer inlyssnad på människan än på musiken, tack vare ett sommarprogram som jag tyckte mycket om.

”Allt är ju så ytligt nu för tiden.” Jo tjena! När började läckra country-pop-rock-stjärnor kunna tala öppet om familjens vinterkräksjukor – från scen, med svartblanka tajtsen på och bibehållen credd, sex appeal och konserstämning? Sådär anno 2012 skulle jag vilja säga. Vi får vara hela människor nu för tiden, påstår jag. Helare i alla fall. Om vi vill och vågar. Inte alla klarar det lika bra som Jill, och ingen klarar det varje dag. Men om vi vill kan vi försöka.

Det känns som en liten välplanerad lyckträff att jag stötte på dig just nu, Jill. Till mig behöver du inte be om ursäkt för att du spelar nästan bara från nya skivan. Just den verkar kunna bli min ingång i din musikvärld, via texterna och dina berättelser däremellan. Som den om kärleken till barnen – den verkar vara en gemensam hörnpelare i våra liv. Trots det pumpande arret kvillrar en tår i ögonvrån och faller så småningom, när du sjunger I’m never far. Tack!

De vackraste orden

De senaste veckorna har jag varit låg, lägre än på länge. Sjuka och gnälliga barn. En rad inställda trevliga sociala aktiviteter. Sömnbrist. Resultat: en ovanligt grinig mamma. Kanske känns det extra tungt just för att jag så ofta mår så bra annars numera. Lite välmåendeknarkare har jag nog blivit. Det är bara att ta ett djupt andetag och acceptera att ibland är livet inte någon Bullerbydröm, hur många söta ungar man än har begåvats med. Och sen sakta men säkert sega sig uppåt med hjälp av diverse klätterrep. Svettiga träningspass och fina samtal i vår Livstidscirkel. En lång kram tillsammans med mannen jag älskar men ibland inte ser när jag tjurar ihop. Ett plötsligt kvillrande tvååringsskratt mittemellan gnällstunderna.

Och så hittar jag listan med ”De vackraste orden jag vet” som jag samlat på mig i mitt ex av vår bok Älskade lista. Det är ju en av finesserna med att samla på glädjeämnen när livet leker – då har man en burk att gräva i när det känns mer som kolgruva än lekstuga. Orden jag skrivit ner får mig att klättra flera pinnhål på stegen på bara några sekunder:

Längtansrymd – Bodil Jönssons ord för det där som många av oss nog skulle må bra av att ge oss lite mer utrymme för i en tid med högt tempo och snabb tillfredsställelse av många av våra behov

Mundekulla – ordet som är lika vackert som platsen det beskriver, kurs- och retreatgården där Sara och jag har fått äran att arrangera årets upplaga av det traditionstyngda samtalscirkellägret Circle Way Camp i juli

Sommarmorgon – ett ord som nästan känns som om det kommer från ett främmande språk när vinterkylan nyper i kinderna eller snöslasket smaskar runt kängorna, men som jag börjar ana möjligheterna till en dag då februarisolen inte bara ger ljus utan även lite värme på mina bleka kinder

Pilgrimsvandring – ordet för äventyret jag vet att jag ska ge mig ut på en gång när Bullerbyungarna blivit lite större och kan vara ifrån sin mamma (och jag från dem) tillräckligt länge för att jag ska hinna vandra alla åttio milen till Santiago de Compostela

Andningsgunga – ett nytt ord för citat och foton att vila i, upphittat på bloggen Punctum Saliens, och som när jag ser det genast gör min mentala luft lättare att andas, och förflyttar min fysiska andning från bröstet ner till ankaret i magen

Kreativitet – ett ord som beskriver den underbara känslan när inspiration och flow plötsligt finns där, idéerna flödar och pennan (eller tangentbordet) börjar glöda

Frihet – ordet som kan betyda så olika saker för olika människor i olika sammanhang, men som just nu för mig pekar på den framtid jag har valt ut åt mig, där jag äntligen har satt mig själv i mitt yrkesmässiga förarsäte

Det finns fler ord på min lista, men dem spar jag tills nästa gång jag tappar greppet om livsglädjen.

Samla ögonblick - bromsa tiden?

”Tänk vad fort tiden går.” säger hon och tittar ut över ridhusets manege samtidigt som hon släpper ut en liten suck. Framför oss galopperar åtta hästar i kontrollerat tempo och styrda formationer. På varje häst sitter en gänglig tjej i tidiga tonåren, vi båda är mammor till varsin. Tiden hon kommenterar är den som har gått sen de där tjejerna hade ben som inte nådde nedanför sadelkåporna.

Av någon anledning låter jag bli att säga vad jag faktiskt tänker: Nej, jag tycker inte att tiden går fort. Inte på det sättet. Och det är något i den där uppgivna sucken som provocerar mig. Kanske är det detta: Om vi nu tycker att tiden är värdefull, inte minst tiden då vi har våra barn i närheten, ska vi då ägna den åt att sitta och sucka och känna oss som tidens hjälplösa offer – även om det kanske stämmer?

Jag har funderat mycket på det – varför känner jag inte igen mig i upplevelsen av att barnaåren går så fort? För det tycks ju vara många som känner så, även om några kanske gör som jag och hummar med utan att egentligen hålla med. För min del beror det då inte på att jag har haft tråkigt. Tufft och krävande emellanåt, roligt och mysigt i mängd, men ytterst sällan tråkigt. Nån annan teori? Det enda jag kan komma på är min mani att samla på små omärkvärdiga ögonblick. Några skriver jag ner här på Livstid men de allra flesta sjunker undan lagom till läggdags samma kväll för att sedan flyta upp till ytan när jag minst anar det, eller alldeles försvinna i djupet.

Jag kan vara en mycket disträ och svårnådd mamma, senast för någon minut sen fick jag en mulen blick när jag satt försjunken i datorn och inte lyssnade ordentligt. Men jag tror inte att det går en dag utan att jag någon gång fylls av värme i maggropen och ett litet extra blänk i ögat när jag kramar, tjuvkikar eller tänker på mina barn. Jag tror visserligen inte jag är särskilt unik i det, men jag tänker att ju mer av den varan, desto mer är jag i tiden, inte före eller efter. Och då kan den få gå hur snabbt eller långsamt den vill.

Varumärke i 360 grader

Hur står det till med varumärket idag? Det personliga menar jag. För ett sånt har du väl? Jo, förmodligen, vare sig du vill eller inte. Men varifrån kommer det?

Jag har nyss haft extra anledning att tänka över hur mitt varumärke ser ut och hur jag vill presentera det. Som nybliven medlem i ett professionellt nätverk var det dags för det obligatoriska presentationsföredraget. Inför mina ännu knappt vunna vänner berättade jag om mig själv – om mitt stora intresse för livstiden och vad vi gör med den, om min mamma som visste att livet var dagarna som kom och gick, men som inte hann fylla 45 innan hennes pott var slut. Om barnen och min bottenlösa tacksamhet för dem och för Mannen vid min sida. Om vad jag just nu tänker att jag ska bli när jag blir stor, och om att vad det än blir så bjuder jag på 100 procent av mitt engagemang och min kompetens, men inte 100 procent av min tid.

Det var härligt att få gott gensvar på en öppen och personlig beskrivning av mig själv. Men det starkaste i upplevelsen var känslan av att mitt personliga varumärke inte är klistrat på utsidan utan rotat i maggropen. När jag yogar och vi står där med fötterna höftbrett isär, knäna lätt böjda, ögonen slutna och gungar lätt för att hitta tyngdpunkten; då känner jag exakt var mitt varumärke är rotat: strax nedanför och bakom naveln. Känns det bra där så är jag hemma.

Det gör mig också så tacksam, att jag får vara allt det där: bloggande statstjänsteman, yogande rotarian, fåfäng miljömupp, högengagerad deltidare. Vårt vackra hus samsas på tomten med ett fallfärdigt presenningskrälle till uthus. Och vissa av mina mest effektiva arbetsdagar börjar med en tung magklump av diffus otillräcklighet. Till och med det är okej.

Händelsernas centrum och händelsernas väntrum

Jag samlar på snygga rim. Min absoluta favorit är barkbåtar och Peter LeMarc-låtar från Snooks låt 1990 nånting - visst är det bra! - men idag hörde jag ett nytt som gjorde att hjärtat slog en liten glädjevolt. Bara sådär i bilen på väg till stan med slaskväder, igengeggad framruta (som vanligt slut på spolarvätska och jag har inte, efter 43 år, lärt mig hur man fyller på, pinsamt...) och sjuka barn därhemma. Rimmet, som kommer från gruppen Maskinens låt Liv och död fick jag veta där i bilen, var händelsernas centrum och händelsernas väntrum och det satte genast fart på min tankeverksamhet.

Ofta trivs jag förträffligt bra i händelsernas centrum, där det dyker upp nya spännande idéer och projekt hela tiden, där jag får utrymme och utlopp för min kreativitet och där jag lär känna, umgås med och har goda samtal med intressanta människor. Men vad skönt det ibland är att kliva tillbaka, sätta sig en stund i händelsernas väntrum, där det inte är så mycket action, där jag kan få slappna av och vara lite smartlat (inte engagera mig i alla frågor på ett möte), där jag kan köra på i samma gamla hjulspår (exempelvis i en kurs som jag undervisat på femtioelva gånger och inte orkar utveckla varenda termin), där jag tar mig tid att njuta av enkelhet och vardag (till och med tråksysslorna därhemma). För varje år blir det viktigare för mig att balansera de båda rummen i mitt liv. Med en fot stadigt planterad i vart och ett mår jag som allra bäst.

Tack och förlåt - allrakäraste syster!

Allrakäraste lilla syster, idag är det din dag, och det här blogginlägget är helt och hållet till för dig! Ärligt talat känns det lite lurigt detta med att DU fyller fyrtio - du är ju den där lilla... Hur mycket tant är då inte jag? Jag skulle så gärna vilja sjunga för dig, som du så ofta har gjort när jag har firat stora händelser i livet, men jag har gått och blivit en riktig fegis på gamla dar. Särskilt vid såna här tillfällen, när jag riskerar att bli gråtmild - då spricker rösten som trollen i solen. Så jag får göra det som är mitt element - jag bloggar! Och jag tänkte ta tillfället i akt att säga tack och förlåt, för flera olika saker...

• För det första, TACK för att det var just du som kom till familjen Estling på Sjötorpavägen 12 den där novemberdagen 1971, tre veckor för tidigt och ändå en ganska så stadig klimp på nästan fyra kilo. Så bra det blev, trots att jag just då inte riktigt insåg det, förblindad som jag var av besvikelsen över att du inte var den lillebror jag hade beställt. Och FÖRLÅT för att det dröjde innan jag uppskattade dig...
• TACK för alla roliga lekar och för att du titt som tätt tog hand om min lekkompis när jag tröttnade på honom och kröp in i mörka garderoben med en bok, och för att du (inte jag) följde honom hem i mörkret när han inte vågade gå hem själv. Och FÖRLÅT för alla tjuvnyp och för att jag drog dig i håret när du vann över mig i Monopol...
• TACK för alla gånger jag fick komma till dig och andas i Linköping, när jag efter alla år i parförhållanden skulle försöka leva singelliv. TACK för att jag varje gång fick vara en del i ditt härliga kompisgäng - och för att du hjälpte mig att göra tonårsrevolt som tjugofemåring och utforska partytillvaron. Och FÖRLÅT för den där natten då du inte fick sova...
• TACK för att du ordnade allt så lysande bra när jag skulle gifta mig - möhippa precis i min smak och proffsigt toastmasterskap från den nu nerlagda nöjesfirman Estling-Nilsson Entertainment AB. Och FÖRLÅT för att jag inte fattade hur trött och illamående du var som nygravid, och bäst av allt bara hade behövt få ligga på soffan och käka praliner...
• TACK för alla underbara paradisveckor på Skeppsgården som du har organiserat, där hela familjen fått komma och njuta av havsluft, fikamys, goda samtal och intensiva lekkvällar. Jag vet att det är många här ikväll som instämmer i det tacket! Och FÖRLÅT för att jag var så sömnbristtjurig i paradiset det här året...
• TACK för all värme du sprider och för alla sköna promenader med viktiga samtal - i ett bostadsområde nära dig och ute i mörka skogen hos mig. Och FÖRLÅT för att jag inte alltid lyckas hålla ditt powerwalk-tempo...

Till sist, TACK, du sociala under, för att du ordnat denna fina fest för oss alla - och FÖRLÅT att jag inte sjungit för dig! Som våra döttrar skulle säga: du äger! SKÅÅÅÅÅÅL!