En magisk lekplats

Så tycker jag om att tänka på livet. Att som ett barn - med nyfikna ögon och öron utforska, upptäcka, skapa och leka. Jag har kommit att inse att jag under alldeles för många år har levt ett liv där jag tappat bort en stor del av den där lekplatsen. Tappat bort mitt inre barn, varit för mycket vuxen. Tagit väldigt mycket ansvar, men inte för min egen lust och kreativitet. Alltför ofta sagt ja till sådant som jag varken tycker är roligt eller viktigt, bara för att det har förväntats av mig i min yrkesroll och ålder.

Sakta men säkert håller jag på att hitta vägen tillbaka till den där lekplatsen. Jag vågar stå upp - inför mig själv och andra - för det som är viktigt för just mig. Att utforska min andliga sida - den som gör livet till riktig magi och mina meditationsstunder till mer än andning och avslappning. Att inse att jag måste få skapa och leka för att kunna andas och leva. Att det gör mig till en mycket gladare människa - och vän, fru och mamma.

Ludo, ergo sum ("Jag leker, alltså finns jag till")

PS. En alldeles underbart perfekt ros på en spinkig pinne i oktober. Där har vi ännu ett litet stycke magi.
 

Min färg, mitt liv, min bok

Den här månaden kliver jag utanför min komfortzon och provar något som jag länge har drömt om. Jag går en distanskurs i medial utveckling. Att jag tror på en massa saker som vi inte kan se är ju inget nytt, men det här är inte en kurs där man blir ett medium. Det handlar helt enkelt om att utveckla sin intuition, och vi är en grupp människor som tränar den genom olika övningar från vår kursledare. Den här veckan fick vi bland annat i uppgift att känna in någon annan i gruppen (som vi ju inte träffar fysiskt) och försöka koppla en färg till den personen.

Idag hörde en deltagare av sig och berättade att hon hade valt att känna in just mig, och jag blev så glad över hennes ord - färgen hon valt och hur hon förklarade det hon upplevde. 

"Färgen jag får till mig från dig är gul, härligt varm och strålande solgul med inslag av guld. Får en positiv, skapande och mycket kreativ känsla med en stark längtan till självförverkligande. Du har helt enkelt hittat din inre sol och du låter den lysa och beröra alla som du möter."

Just den här veckan känns orden om kreativitet så oerhört passande, då jag släppt lös den på riktigt för första gången sedan jag var barn och drömde om en författarkarriär. Under några underbara dagar på skrivretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen tillsammans med min äldsta dotter har äntligen det romanprojekt som funnits i mitt huvud så länge hittat vägen ner till mina tangenter i datorn. Lite nervös var jag allt - tänk om inte inspirationen skulle infinna sig nu när jag faktiskt hade gett mig själv tiden att skriva. 

Och så flöt det på som rinnande vatten. Orden bara kom och nästan skrev sig själva. Visst, det är kanske inte så konstigt, eftersom historien bygger så mycket på mina egna erfarenheter, men det gladde mig att det inte heller var några problem i de delar där jag lämnar det självbiografiska. En synopsis, en baksidestext och tjugofem sidor romantextsidor tog form där i de vackra dalaomgivningarna, och nu ser jag fram emot fortsatt arbete med boken under sommaren med ungefär samma känsla som i en ny förälskelse.

Hos min frisör igår fick jag ännu mer bränsle till skrivandet, i en artikel som handlade om precis det jag skriver om - att vara en kvinna i sandwichgenerationen, klämd mellan krav från åldrande föräldrar och egna barn, samtidigt som vi gör karriär. Allt fler hamnar i den situationen, då vi föder barn senare och därmed har äldre föräldrar när vi väl blir föräldrar själva. Jag har varit där och jag har tagit mig igenom det. Kanske kan mina erfarenheter hjälpa någon annan. Kanske kan de tankar och känslor jag förmedlar beröra. Kanske kan läsandet ge lite tröst. Nu skriver jag boken jag själv hade velat läsa.

Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Inspiration overload!

Synkade som vi ju ofta är, Sara och jag, har vi båda den senaste tiden drabbats av inspiration overload. Nej, jag skrev inte fel, det skulle inte stå information overload, som är det uttryck man brukar höra talas om, utan vi har helt enkelt fått så mycket inspiration, genom intressanta radioprogram, böcker och artiklar, genom våra spännande lunchgäster i TankeTrampolins Heta Stol, genom alla våra kreativa diskussioner, att vi måste pausa lite emellanåt. Ta oss tid att smälta, reflektera, vänta in.

Detta är ett av de ämnen jag tog upp igår, i mitt föredrag på TEDxVäxjö, där jag fick den stora förmånen att vara en av sju talare på programmet. Som gammalt TED-fan (jag har sett många fantastiska föreläsningar där och jag brukar alltid rekommendera sajten till engelsklärare jag träffar, som ett utmärkt material för hörförståelse och diskussionsunderlag), är det en dröm som har gått i uppfyllelse att få prata på TED. Det är förstås inte fråga om den stora amerikanska TED-konferensen utan ett litet lokalt oberoende initiativ, men allt sker inom ramen för det stora TED, med loggor och allt, det finns en mikroskopisk chans att någon i TED-teamet skulle tycka att det jag gjorde var så bra att det kommer upp på den stora sajten och alla föredrag hamnar hursomhelst på YouTube. Bara en sån sak.

Temat för TEDxVäxjö var Inspiration that moves us - vilket kan tolkas som "inspiration som berör oss" eller "inspiration som för oss framåt", eller kanske som en kombination av båda. Jag berättade historien om guldklockan, paraplyet, den sömnlösa natten och de dansande benen - om min resa mot ett yrkesliv där det är jag själv som sitter i förarsätet, alltså om min väg från det trygga och statusfyllda lektorsjobbet på universitetet till det ekonomiskt otrygga men otroligt fria och kreativa livet som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Idén jag förde fram var att uppmana till att leva ett liv där man är sann mot sig själv och inte ett liv som utgår från andras förväntningar, och att man tar hjälp av allt stöd och all inspiration som man kan hitta omkring sig.

Men jag beskrev alltså också vad som kan hända när man börjar bejaka sin kreativitet, nämligen att hjärnan går bärsärkagång och börjar spotta ur sig idéer så att det ibland känns som om huvudet ska gå i bitar av allt som trängs där. Vad jag har lärt mig är att skriva ner allting direkt men sedan släppa taget och ha tålamod. Alla drömmar behöver inte realiseras på en gång, och en del behöver kanske aldrig göra det. Jag känner mig rik bara av möjligheterna som finns. Yoga och meditation är också väldigt bra motmedel mot inspiration overload. (Förutom de gånger meditationen i stället för att få mig att gå NER i varv öppnar kanaler så att kreativiteten börjar härja värre än vanligt - då är det bara att ge upp och gå och ta fram skrivblocket...) 

Händelsernas centrum och händelsernas väntrum

Jag samlar på snygga rim. Min absoluta favorit är barkbåtar och Peter LeMarc-låtar från Snooks låt 1990 nånting - visst är det bra! - men idag hörde jag ett nytt som gjorde att hjärtat slog en liten glädjevolt. Bara sådär i bilen på väg till stan med slaskväder, igengeggad framruta (som vanligt slut på spolarvätska och jag har inte, efter 43 år, lärt mig hur man fyller på, pinsamt...) och sjuka barn därhemma. Rimmet, som kommer från gruppen Maskinens låt Liv och död fick jag veta där i bilen, var händelsernas centrum och händelsernas väntrum och det satte genast fart på min tankeverksamhet.

Ofta trivs jag förträffligt bra i händelsernas centrum, där det dyker upp nya spännande idéer och projekt hela tiden, där jag får utrymme och utlopp för min kreativitet och där jag lär känna, umgås med och har goda samtal med intressanta människor. Men vad skönt det ibland är att kliva tillbaka, sätta sig en stund i händelsernas väntrum, där det inte är så mycket action, där jag kan få slappna av och vara lite smartlat (inte engagera mig i alla frågor på ett möte), där jag kan köra på i samma gamla hjulspår (exempelvis i en kurs som jag undervisat på femtioelva gånger och inte orkar utveckla varenda termin), där jag tar mig tid att njuta av enkelhet och vardag (till och med tråksysslorna därhemma). För varje år blir det viktigare för mig att balansera de båda rummen i mitt liv. Med en fot stadigt planterad i vart och ett mår jag som allra bäst.

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Nu kastar jag loss!

Maria och Anders, dags att prova nånting nytt? Frågan ställs i vårt senaste kundblad från ICA och så får vi - kors i taket! - förslag på en annan sorts yoghurt och andra ostar än vi brukar köpa. Intressant, eftersom de erbjudanden vi i vanliga fall bjuds på baseras på vad vi normalt konsumerar. Mer av det trygga och invanda alltså. Något som Fredrik Bergman, krönikör på lokaltidningen Smålandsposten, observerat och filosoferar över i dagens tidning. Han vill utmanas i stället - inte uppmanas att göra mer av samma. Och visst har han rätt. Förutom ICA:s och COOP:s erbjudanden får vi i internetbokhandeln veta vad andra som har köpt boken vi beställer har köpt (återigen mer av samma!). För att inte tala om Google och Facebook, som har koll på allt vi är och gör och därför vill fortsätta ge oss precis just det de tror att vi behöver. (Fast sorry, Facebook, när ni erbjöd mig ägglossningtest häromsistens var ni ute och cyklade - nu är bebisfabriken äntligen nedlagd till och med hos mig...).

Men nu var det ju det nya vi skulle sikta in oss på och jag hoppar på tåget - i farten. I LevaPS!, Nr 7/8 2011, läser jag om hur vår kreativitet boostas av att vi "släpper loss vildhjärnan" och tänker i nya banor - och kanske ibland testar även sådant som vi vid första anblicken inte tilltalas av. Nu har jag släppt loss min vildhjärna och tagit ett av mitt livs kanske viktigaste beslut. Jag ska efter nästan femton år i universitetsvärlden säga upp min trygga fasta statliga anställning med sju veckors semester och ekologisk frukt två gånger i veckan, för att kasta loss och bli företagsmamma på riktigt. Plocka ut de roliga pusselbitarna i mitt jobbliv - fast i egen regi - och stoppa undan de andra (som tradiga nämndsmöten och all evinnerlig rättning). Om inte det är att våga nytt så vet jag inte. Stärkt blir jag av en liten klokhet på Facebook från sajten Starkare.nu: "Om du inte testar dina gränser på riktigt, får du aldrig reda på vem du är!". Just precis. Nu kör vi!

Pecha kucha, sorg och glädje

Igår deltog jag i Pecha Kucha Night på Utvandrarnas hus i Växjö. Som talare har du 6 minuter och 40 sekunder på dig - 20 bilder som du själv valt ut och som visas i 20 sekunder var.

Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.

Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.

Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.

Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.

Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.

Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.

Recept på en formidabel fredag

Det är nåt särskilt med fredagar - sen får man säga vad man vill om att det är lika viktigt att trivas med alla vanliga vardagar (och bojkotta fredagsmys à la Paolo Roberto om man så önskar). Just det här året är fredagarna alldeles extra sköna för mig eftersom jag för första gången är ledig en dag i veckan för att skriva på min nya bok. Och nu i fredags hade jag helt enkelt the Mother of All Fridays. Sådär så att jag nästan måste nypa mig lite lätt emellanåt för att känna efter att jag verkligen är vaken och har det SÅ bra.

Här kommer mitt recept på en formidabel fredag:

1. Tag en vän som du tycker så mycket om att du blir glad bara av att tänka på henne, och sätt henne med en dator på andra sidan bordet där du själv sitter och skriver på din bok. Tillsätt en sprakande kakelugnsbrasa och varsin stor kopp rykande varmt och gott te och tillåt er att emellanåt titta upp från era respektive knappa-på-datorn-projekt för att ni bara inte kan låta bli att bolla några nya tankar med varandra.

2. Framåt lunchdags, medtag den goda vännen och åk till en trevlig thairestaurang för inhandling av stark och god mat som ni gemensamt fraktar hem till en tredje god vän där en fjärde dito ansluter. Ägna sedan resten av eftermiddagen åt maten, kreativa idéutbyten, feedback på varandras funderingar och plansmidande för det spännande nätverk som ni fyra gemensamt har skapat och som ger så mycket energi utifrån formeln 1+1=3. Lägg därtill ytterligare ett par koppar gott te, några italienska biscotti och lite mörk choklad för ännu mera njutning.

3. Efter tre timmars intensivt nätverkande, ta dig vidare ner till ditt favoritträningspass på gymmet (i mitt fall är det förstås Body Combat), svettas, kämpa, andas och drick vatten under en skön timme med bra musik i högtalarna. Njut av en snabb svalkande dusch efteråt.

4. På vägen hem, handla hela familjens älsklingsrätt, "kyckling med plock" (titulerad så av en av döttrarna). Ingenting att laga för veckoslutströtta familjen, bara att ställa fram på bordet: en nygrillad kyckling, nybakat bröd (från affären förstås), en god ost, nya favoritcrèmefraîchen med vitlök och parmesan samt diverse goda grönsaker och frukter.

5. Toppa så slutligen med ett avsnitt På Spåret som dagen till ära erbjuder två stora favoriter, Marcus Birro och Johanna Koljonen, rakt hem i TV-soffan, lite kärleksfullt mys i soffan med ullegullungarna och sedan en påse fredagsgodis att dela med Mannen när alla småttingar kommit i säng.

Och vips har jag förhöjt den allmänna vardagstillfredställelsen ett par rejäla snäpp på min lyckobarometer.

Livstid goes Pecha Kucha

Kan ni begripa att här ska jag vara med och prata den 17 februari! På pecha kucha-night i sällskap med glaskonstnären Bertil Vallien och gänget! Formen i sig är jättekul: pecha kucha är ett patenterat föredragsformat, designat med tanke på att arkitekter och formgivare aldrig frivilligt släpper en mick när de väl har fått den i handen: 20 bilder i 20 sekunder vardera, sen är det ovillkorligen slut.

Jag ska prata om kreativitet i vardagen, de där små valen som får en att känna sig medelklassigt wild and crazy eller kanske till och med - lycklig. Som Maria och jag blir av att blogga, göra bloggbok och kläcka idéer om allt vi ska göra sen...

Ses vi där?

Vem är jag på jobbet – och när blev jag sån?

Jag har fått en ny arbetsuppgift – att leda en arbetsgrupp med ett ganska flummigt uppdrag. Riktningen är tydlig men banan ostakad. Ingen vet exakt var målet finns eller hur det faktiskt ser ut där. Här Finns Inget Facit. När jag fick uppdraget var min stilla bön: ”Min uppdragsgivare brukar ha gott omdöme. Hoppas att det gäller den här gången också!” Och kanske är det så.

I vår grupp arbetsgrupp knådar vi, bollar, bryter idéer. Går från struktur till fritt flöde, makar ihop oss igen. Knölar, misstycker och hittar sedan vidare. Efter varje möte är jag helt slut i huvudet – och alldeles upplivad. Övertygelsen om att vi säkert har en och annan låsning och svårforcerad klyfta framför oss gör det på något sätt bara lättare för mig att njuta av framstegen vi gör i vår egen outgrundliga koreografi.

Tänk så annorlunda det var en gång, för sådär 15 år sedan. För en C-uppsats finns ramar och form men långt ifrån något facit. Jag bollade då med, än med den ena, än med den andra. Alla delgav mig sina käpphästar, kändes det som, lika tvärsäkra som jag var vilsen. Ingen stadga, inre kompass, intuition, inget självförtroende fanns som kunde få mig att komma vidare. Jag kom till slut igenom. Först när jag på allvar tänkt tanken att låta bli hittade jag igen lusten att fortsätta, och jag blev fri nog att börja experimentera efter eget huvud. Jag minns att jag klippte citatremsor ur mina utskrivna intervjuer, markerade dem med bokstäver, sorterade dem i olika kuvert och kom loss.

En annan sak som har ändrat sig någon gång, utan att jag märkt det är mitt sätt att prioritera på jobbet. Det fanns en tid då jag bara kunde behandla sammanhängande, långsiktiga frågor kvällstid eller folktomma dagar på jobbet, som veckan före semester. Det berodde visst på arbetssituationen men inte bara. Jag höll med i fikarummet när folk sa: ”Man hinner ju aldrig till det där långsiktiga, liksom.”

Nu är jag uppe i samma belastning som då men det som blir liggande nu är de kortare frågorna, ”ärendena”. Utan att blinka lägger jag en halvdag på att bearbeta och sammanfatta vad arbetsgruppen har kommit fram till, allt medan posthögen växer och de olästa mejlen droppar in – dripp, dropp. När jag cyklar hem är jag mycket nöjd och laddar inför morgondagen som blir det stora provet – att rota runt i och sätta sprätt på så många av dessa småärenden som möjligt. När skedde den förändringen?

Ögon känsliga för telefonskåp ... eller kreativitet

När man har upptäckt något nytt, eller nyupptäckt något gammalt, ser man det plötsligt överallt, eller hur? När jag för länge sen var nyanställd Televerkare klev alla de där grå skåpen på stan fram ur skuggorna, inte bara som bärare av fyndiga loesje-meddelanden utan som sig själva. I höstas läste jag internkommunikation, och försedd med den hammaren blev alla ledningsbekymmer på jobbet kommunikationsspikar. De senaste veckorna har temat varit det kreativa livet och människor som ger exempel på det ramlar ständigt in i mitt synfält. Känns onekligen som att jag fokuserar på roligare saker för varje gång...

Några kreativa-livet-exempel:

- Pecha kucha-kvällen där jag fick höra folk från branscher där kreativiteten är ett erkänt verktyg - som man låtsas om och nämner vid namn.

- Puffen det gav mig att se det kreativa i små och stora val jag själv gör för att skräddarsy och pynta mitt Svenssonliv.

- Intervjun med Pia Sundhage om hennes sätt att leverera det OS-guld i fotboll hon och det amerikanska damlandslaget avkrävdes, med hjälp av tydlig struktur och lagoma doser tokerier.

- Min fantastiska faster som lagar gourmetmat åt mig och kollegerna på budgetutflykt - och toppar med ett chi-gong-pass. Visar oss chosefritt hur man kan ta ut svängarna i livet utan att spruta grus på andra, och våga ge för glädjen i det.

- Det efterföljande besöket på Himmel och pannkaka - upplevelsehuset i Lemnhult där ännu en alldeles egen människa, Margita Toller, regerar och bjuder in oss i sitt universum, som bär hatt (men just nu saknar fungerande hemsida).

- Tågstunden med en helt annan klok kollega som motar machokultur med nödrim och slingriga anekdoter från livet.

- Inte helt oberoende av ovanstående hittar jag det som får bli toppknoppen på temat människor som tar ut svängarna i livet, tror på sin egen stil och bara blir bättre med åren.

Mitt livs gurka

Jag bloggar sällan om böckerna som står på menyn för vår litterära salong (dvs bokcirkel). Den första beskrivningen av bokupplevelsen vill jag göra när vi träffas. Att pysa ut betraktelser i förväg tror jag kan sabba magin med våra möten, spänningen i hur var och en av oss har uppfattat boken och vilka godbitar var och en av oss har plockat ut. Efter bokcirkelträffen däremot är tankarna om boken ibland lite väl …färdiga.

Nu senast avhandlade vi Gunnar av Bob Hansson. Den fick inte strålande betyg men diskussionen blir inte sämre för det, och varje gång gör den boken bättre. Ofta plockar vi ut och läser upp meningar eller längre passager som gjort särskilt intryck på oss. Jag brukar ha svårt att komma ihåg att fånga upp sånt när jag är mitt i läsandet, men i en bok som denna, full av poetiska och kluriga one-liners, fanns mycket att hämta. Och så spännande att höra vad cirkelvännerna fångat upp – något man själv helt missat, något som är så på pricken för just den cirkelmedlemmen, eller helt oväntat, och någon enstaka gång något man själv också har noterat.

Den här gången hade jag hittat en enskild fråga som kändes som nyckeln till och för mig:
Hur gör gurkan med allt vatten för att inte bli det själv?

Jag kopplar den till det vi håller på med hela tiden; föreställer oss våra liv som formfasta fenomen med struktur, kontur och två ändar, till skillnad från den formlösa pöl som gurkvattnet skulle bilda om inte de tunna, tunna cellväggarna och den djärva yttre formen fanns.

Där har Livstid sin plats hos mig: den hjälper mig upprätthålla den sköra illusionen av form, styrsel och riktning med mitt liv. Genom Livstid betraktar jag. En annan sida är vad jag faktiskt gör med mitt liv – ofta små val i vardagen som ingen annan tycker är märkvärdiga, eller möjligen uppfattar som lite småborgerligt wild and crazy, som i Lorrysketchen. Sover i snögrotta på tomten med familjen, känner mig otroligt nöjd med att klämma in ett biobesök (Precious) mitt emellan hämt- och lämningar en fredagkväll eller den emellanåt eldfängda tango jag dansar med mitt jobb för att vi båda ska få ut det mesta av varann.

Det är en kreativ process som jag tycker påminner om den som beskrevs på olika sätt vid Pecha Kucha-kvällen jag bevistade i förra veckan. En av arrangörerna höll med mig om det – och jag missade helt att spela svårfångad när hon tänkte högt om att vi kanske kunde platsa som talare vid nästa Pecha Kucha-tillfälle! Nåja, hellre skickar jag för starka och tydliga signaler om vad jag vill än motsatsen. Så tror jag nämligen att min gurka ska formas!

Ett nytt verktyg i lådan?

Jag tror som kopparslagarmästaren Michaela Ivarsdotter: man kan aldrig få för många verktyg. Och jag håller med textilformgivaren Lena Håkansson: vardagen är viktig – nästan varje vecka vinner den med 5-2. Och: Det enda man vet om livet är att disken aldrig tar slut. På en av hennes kökshanddukar står texten Hej och hå, diska på. En sådan handduk tror jag skulle kunna hjälpa mig att bära den insikten.

Lena Håkansson pratar om sådant som vi skriver om här på Livstid, fast med avstamp i design av fysiska ting. Hon gör det på Växjös första Pecha Kucha-night, tillsammans med Michaela Ivarsdotter och åtta andra talare. Blommande kreativitet i en ram av strikt form – ett gammalt knep. Du får tala fritt mot bakgrund av ett bildspel du själv satt ihop. 20 bilder som visas i 20 sekunder, sedan är det slut.

I inbjudan på Smålands museum står ”ett öppet arrangemang för alla formintresserade”. Och intresserad är jag, av framförandeformen framför andra former. Min magkänsla säger att detta är ett verktyg att titta närmare på, väga i handen, se hur det kan användas. På många olika sätt visar det sig, men vid den här träffen i två huvudvarianter:

1. More is more, rallypratande för att hinna med bilderna, glöd på kinderna och ett litet förläget leende hos talaren när tiden tagit slut och han/hon inser att spurtbacillen smittat dem. (Detta bland arkitekter och formgivare, där minimalism och små uttryck annars står högt i kurs.)
2. Den sävliga stilen där nervositeten inte ens försöker döljas utan tvärtom kommenteras, precis som det faktum att respektive bild hänger kvar längre än talaren tycker känns bekvämt. Stigande dynamik allteftersom föredraget färdas mot slutet och det personliga uttrycket fångar oss som lyssnar.

Tempoväxlingarna mellan talarna tillför något i sig, men min slutsats blir ändå: Saliga äro de sävliga och småfumliga. De vinner i längden och lämnar mig med sänkta axlar, regelbunden andning och en varm boll i magen. De få utläggningar om konstnärliga uttryck jag tar in kommer vanligen genom P1 och då påfallande ofta på rikssvenska eller möjligen upper class Lundadialekt. Att höra konstnären Markus Åkesson och (stol)formgivaren Carl-Oscar Karlsson beskriva sina verk och tankegångar på småländska, och IKEA-designern Anna Efverlunds västsvenska – det ger något extra.

Det här kommer jag att komma tillbaka till och säkert använda någon gång. I min och Marias intuitiva strategi med Livstid har vi ingen aning om vad målet är, men vi vet desto mer om åt vilket håll vi ska och vad vi har nytta av: Våra erfarenheter från arbetet av stresshanteringsgrupper, arbetsmiljöarbete, ledarskap och utveckling av intern kommunikation. Livserfarenheten vi samlar på oss. En företagsregistrering, lite uppmärksamhet kring bloggen, intag av böcker och annan inspiration. Och så diverse bra-att-ha-verktyg, som Pecha Kucha-formen.

PS. En liten detalj gör sig påmind: Pecha Kucha är ett patenterat fenomen. Det är visserligen skiftnyckeln också och den finns i var mans verktygslåda. Exakt vad detta innebär får man ta reda på. DS