In my dreams

Under mer än tjugo års tid har jag ägnat mig åt sådant som ofta används inom mental träning i t.ex. idrottssammanhang: affirmationer (där man för sig själv i ord klär ett tänkt scenario som om det redan hade hänt) och visualiseringar (där man i stället ser det man hoppas ska hända i bilder). Det här har hjälpt mig att använda min tankeförmåga på ett konstruktivt sätt, och det mesta av det jag har affirmerat och visualiserat har faktiskt också blivit verklighet.

När jag invaderades av cancerhelvetet var mina visualiseringar av hur immunförsvarets små vaktmästare bokstavligen åt upp de sjuka cellerna ett sätt att känna att jag mentalt gjorde allt som stod i min makt för att påverka situationen. När jag så innerligt hett önskade mig ett sladdbarn, men var övertygad om att mannen i mitt liv inte skulle gå med på det, höll affirmationerna trots allt ett litet flämtande hopp vid liv.

Idag lever jag på alla möjliga sätt min dröm. Jag är frisk och stark. Jag har fått alla de barn jag drömde om. Jag bor precis där jag vill bo. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med en man som ger mig precis den mix av kärlek och frihet som jag behöver för att få växa och utvecklas. Och så har jag vågat släppa taget om en karriär som var trygg och statusfylld, men som kvävde min kreativitet och fick mig att krympa.

Borde jag då inte sluta affirmera och visualisera och bara nöja mig, när jag har det så bra? Det finns det nog många som tycker, men för mig finns det alltid utrymme för att utmana mig själv ännu mer - det innebär på intet sätt att jag inte är nöjd och tacksam för allt jag redan har. Men nu ger jag stora feta långfingret åt Jante och tänker stort och större. The sky is not the limit, liksom. Här är några nya affirmationer:

• Livstid sprider The Circle Way över hela landet genom att sätta igång samtalscirklar som får människor att växa och utvecklas!
• Går förbi stora skyltfönstret hos Bonniers på Sveavägen och där står min roman i skyltfönstret!
• Livstid medverkar i Tankar för Dagen och Sommar i P1 och har fått ett eget radioprogram där vi (precis som vi idag gör i vår TankeTrampolin) sätter människor vi är nyfikna på i en Het Stol!
• Mitt TEDxVäxjö-föredrag har blivit accepterat till TEDs internationella sajt! 
• Böckerna om Lovis Anjovis får inte bara barn utan även deras föräldrar att längta efter godnattsagostunden!

Och det häftiga är att alla de där drömmarna inte behöver bli verklighet. Bara känslan av att allt faktiskt är möjligt ger mig ett stort skönt leende i hjärtat.

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Våga tro att det löser sigI

Alldeles för ofta oroar jag mig, ibland väldigt mycket, ibland bara lite grann, eller så förutsätter jag helt enkelt att saker ska bli mer komplicerade eller obekväma än jag hade önskat. Tänk om jag i stället kunde känna tillit till livet självt, att det löser sig. Jag avslutar alltid mina affirmationer med "Allt vi behöver kommer till oss!" och ändå är det inte alltid det känns som att det ska bli just så.

Jag hoppas kunna lära av den senaste tidens flyt i smått och stort inom olika områden - att saker och ting faller på plats utan att jag behöver göra så hemskt mycket åt dem, eller oroa mig. Här är några exempel:

• Känslan av att jag inte vill tillbaka till samma typ av jobb när jag återvänder efter föräldraledigheten gnager till emellanåt, trots att jag verkligen försöker leva i nuet. Och så får jag plötsligt ett erbjudande som ser ut att göra återvändandet just så positivt som jag önskat.
• Oro för hur min mamma ska ta idén om att det kanske snart börjar bli läge att söka sig till en annan form av boende än lägenheten hon bor i nu har plågat mig de senaste månaderna. Visst blir reaktionen som väntat negativ först, men efter bara några dagar inser hon att detta faktiskt är den bästa lösningen, och nu känns det mycket mycket lugnare.
• Vi letar begagnat tält på Blocket inför campingsemestern, men får bara napp på tält som antingen är för dyra eller av helt fel sort. Semestern närmar sig och så plötsligt dyker det upp exakt ett sådant tält vi vill ha, till ett mycket bra pris och bäst av allt - de som säljer det bor på vägen till semestermålet.

Kanske kan jag genom att uppmärksamma händelser av det här slaget mer, exempelvis genom att skriva om dem på bloggen, påminna mig själv om att det förvånansvärt ofta blir såhär - saker går i lås, allt jag behöver kommer faktiskt till mig.

2010 - i ordningens tecken?

Förra juldagen skrev jag ett av inläggen som ingår i Marias urval till julläsning. Det upptäckte jag för en dryg vecka sedan, på årets juldag, när jag lite trött och modstulen satte mig vid datorn för att själv läsa igenom inläggen vi valt ut. Jag kände att jag behövde träffa de där kapabla, kloka och energiska personerna som vi ofta är när vi bloggar.

Juldagen 2008 skrev jag om vad jag ville med 2009: komma framåt med glasrumsbygget, vara en lite mer närvarande mamma och dessutom hitta egen tid för bloggande och annat mitt i allt detta. Som hjälpverktyg för livsbalansen såg jag bättre ordning i hemmet och mer restriktiv konsumtion.

Glasrummet har vi just firat jul i och med barnen tycker jag att kontaktkanalerna är välrensade. Vi kan få syn på upptornande konflikter och ofta ta loven av dem med glimten i ögat innan de bryter ut. Men vi kan också ta konflikten från a till ö när det behövs. Bloggandet har ju fortlöpt, tillsammans med bokcirklande och annan egen tid, men det är fortfarande ett lite laddat kapitel som kan ge mig lika dåligt samvete för att jag utövar det som för att jag låter bli.

Den restriktiva konsumtionen går det också bra med. Återstår ordningen i hemmet, som verkligen inte har blivit bättre under det gångna året. Jag har blivit bättre på att inte tvångsmässigt städa för andra, och det är bra. Det gör mig till en mer avspänd värdinna än någonsin. Å andra sidan skulle jag vilja bli bättre på att städa för de där trevliga människorna som bor i huset, och som vistas där hela tiden – visst förtjänar vi det! Samtidigt har glasrummet tagit det mesta av vår vara-nyttig-fritid, vilket är ett gott alibi för att städambititionen är den enda på 2009-listan som inte ens kan anses påbörjad.

Dock: om nyårsdagen visar hur resten av året blir så är det Ordnung und Arbeit i hemmet som gäller för oss 2010 – jag kopplar just nu av efter städning i dagarna två. Tillåt mig tvivla på att en så pass radikal förändring är på gång. Snart är jobbsnurren igång igen med den fokusförskjutning det innebär från hemmet till andra ställen. Men det kanske rör lite på sig ändå, på två fronter:

Igår kväll när jag inte kunde somna passade jag som vanligt på att spontanaffirmera, eller helt enkelt fantisera om hur min ideala vår såg ut, som om jag redan levde den. I fantasifilmen noterade jag fler rena ytor, högt och lågt i hemmet, och det kändes så bra, så bra. Den andra fronten är konkreta och realiserbara idéer: att då och då göra punkt­insatser och rensa runtom i huset, att försöka få in det vi använder i de lägligaste skåpen och lådorna istället för att de ska upptas av sånt vi glömt att vi har eftersom vi inte ser det. Återkommer om detta, kanske framåt juldagen 2010.

Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...

Självbildens två H:n

Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.

Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?

En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.

Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.

Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.

Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.

Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.

Affirmera mera

En del i augustigörandet i år är att testa ett ny(-gammalt) verktyg, tack vare Marias marknadsföring av det: affirmationer. Eftersom jag knatar runt som en gnagare inför vintervilan har jag inte hunnit många sidor i boken jag fått låna av Maria: Shakti Gawains Kreativ visualisering. Istället hittade jag ett koncentrat av affirmationskunskap på en hemsida, plockade fram en påbörjad funderarbok och så kör jag på bäst jag kan.

Om jag har något problem med affirmationen som metod är det inte - som någon kan misstänka - att den är flummig. Nej, bekymret är att den ger så snabba resultat att jag glömmer bort att vara uthållig. Å andra sidan glömmer jag också bort att jag affirmerar mest hela tiden utan att tänka på det, så det kanske jämnar ut sig.

En av mina spontanaffirmationer har handlat om att det skulle bli roligare att springa, och det blev det ju. Inte bara en gång utan flera, häromdagen 6 km i pisseväder och igår som en avstickare mellan ostsås och färdig moussaka. Någon av affirmationerna i min skrivbok handlar om att ge utlopp för drivkraft och kreativitet i jobbet. Att våga istället för att sitta som med ändan nerkörd i en kramsnödriva. Och så sa jag några ord på ett möte och det visade sig att alla de andra också tyckte att tiden var (mer än) mogen för förändring.

Det bästa är ändå hur tillåtande affirmationsresonemanget är. När du vaknar om natten och börjar grubbla över jobb- eller familjeproblemen är devisen: det bästa du kan göra är att helt hoppa över den besvärliga hur-frågan och gå direkt på att föreställa dig att:et, dvs hur det blir när det är klart! Inte bara räddar det nattsömnen, det gör eventuell nattvak mycket roligare och för dig dessutom närmare lösningen i verkligheten.

Synd att jag somnar så snabbt om kvällen, jag hinner inte tänka ut den där vildvuxna visionen jag ska roa mig med, om min framtid där jag får tillräckligt med betalt för att göra jättespännande saker som jag är lysande på samtidigt som jag hinner vara ledig massor och sitta och skrota här hemma. Ungefär som jag gör nu.

19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.