Lugnets lian, var är du?

Att ha några dagar ledigt, hemma och på vift, är ju hur skönt som helst. Men det kan också ha sina sidor. Till exempel att man ser allt som måste, behöver, skulle behöva, gärna borde, vore roligt om det kunde – göras. Så blev det idag, och jag har växlat mellan att hänga i min meditationslugn-lian och stilla svinga mig ovanför alltihop, till att landa med svanskotan först i trädbeskärningar och förrådssnickrande. Och så upp igen för ett nytt fall.

Värst är dom där små myllrande enstaka måstena, vart och ett lätt att övermanna, men när de anfaller i flock, var och en med sitt speciella särdrag och krav på sin egen ställtid, då är det kört. Jag känner mig som Gulliver, nedbrottad och bunden av lilliputtanerna. Och jag vill inte ha det såhär! Innan vi började bygga vår carport-förråd fanns det enstaka lördagmorgnar då det inte var givet hur helgen skulle tillbringas. Så vill jag ha det, och dit ska jag igen.

Jag gör i alla fall vad jag kan för att hitta ett ögonblick av egen tid. Just nu på en parkeringsplats någonstans i Växjö, med ett par nyfyllda matkassar i bakluckan och en halvtimme på mig innan Etta är färdig med kvällens hundträning. Dags att spotta i nävarna, sluta ögonen och sega sig upp i lianen igen. Allt gott!

Livstids julkalender: Och andningen går ner i magen

Ibland behövs det inte så mycket för att andningen på allvar ska förflytta sig från halsgropen ner i den varma sköna maggropen igen. Att få sova ett par hela nätter i sträck. Att förlaget säger: "Det är lugnt - du kan skicka manuset efter jul! Vi hinner ändå inte börja korrigera förrän i slutet av mellandagsveckan". Att mannen säger: "Jag skippar fördrinken på jobbets julfest och tar med sexåringen till tandläkaren, så kan du ta det lugnt inför bokcirkelkvällen". Att jag lyckas med min föresats att göra "good enough" - på kursuppgiften jag skrev, på forskningsartikeln jag ändrade, i responsen på studentuppgifterna. Och att jag med klart huvud, lugnt och metodiskt betar av uppgift efter uppgift i lugn takt och till och med tar mig tid för en testund med en av favoritkollegorna. Som grädde på moset får jag höra min nioåring sjunga Godnattvalsen på klassens julspel och se henne stråla när det går vägen, trots senaste veckans förfärliga hostattacker. Jag andas lugnt och njuter av livet - vi skippar julstressen det här året också!

Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Den bästa av gåvor

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan, hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör; de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter ett kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.

Färdigflämtat - för den här gången

Jag har kommit till slutet av en drygt tre veckor lång jobba-nästan-jämt-tunnel och såhär i svallvågorna inser jag hur längesen det var som jag höll på i det här tempot, med jobb hela dagarna och därtill kvällar och helger. Tänk att en sådan tillvaro var mer regel än undantag för mig under en ganska lång period av mitt liv, och fortfarande är det hos många av mina kollegor. Minns när personalkonsulenten på jobbet utbrast "Nä, Maria, det är inte normalt att ha dåligt samvete för att man tittar på Ally McBeal en timme, en vardagkväll i veckan, i stället för att jobba...". Vilken tur ändå att jag nästan gick i väggen så tidigt i mitt liv och började inse vad det var jag höll på med.

Numera klarar jag av en tuff period - om den inte blir för långdragen. Är det bara mycket att göra, med hyfsat angenäma arbetsuppgifter, kan det till och med kännas lite skönt, lite som den där ovalfriheten jag bloggade om för ett tag sedan. Inga val, ingen tid att fundera, bara brassa på. Men när den höga arbetsbelastningen kombineras med något mentalt tyngande, som en konflikt med en kollega eller ett jobbuppdrag jag verkligen inte trivs med, då känner jag att min tröskel är låg. Då tutar larmet högt i mina öron - jag sover dåligt, blir irriterad på barnen, gnällig inför mannen och vännerna. Dags att dra i nödbromsen!

Sådär kämpigt blev det den här gången, Men nu är det över, jag har slutat flämta efter mental luft och börjat andas långa djupa andetag igen. Jag ser världen i klarare färger, jag sover på natten, jag lyssnar på mina fina ungar igen. Och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång.

Hitta hem på helgen

Veckans jobbkapitel fick ingen bra avslutning, och ingen annan kan jag skylla på. Den dåliga delen: Jag kastade mig iväg från jobbet med flera säckar oknutna för att stressa iväg till – den bra delen: några timmar med precis de människor jag behöver bolla livsfrågorna med just nu. Fullt närvarande var jag inte den här gången. Jag kunde intressera mig för och följa de andras resonemang men hade inte så mycket att bidra med själv. Och efter de inspirerande timmarna malde oroskvarnen igång.

Att gå hem tidigt en hektisk dag ger samma känsla som att inse att man glömt låsa dörren hemma. Dels funderar jag förstås på om det får några konsekvenser, men kommer fram till att allt som kunde ha gjorts fredag eftermiddag lika gärna kan göras måndag morgon, den skillnaden märker bara jag själv. Dels känner jag hur det dåliga samvetet gaskar upp sig. Jag går inte hem med vetskapen att jag gjort vad jag kan för att förbereda nästa vecka, som blir både viktig och intensiv. Det blir en tråd för skuldkänslan att spinna på.

Även om jag verkligen hade tagit mig tid till summering innan jag gick hem är det svårt att trycka in paus-knappen över helgen när man är i ett skede som rör andras känslor och välbefinnande och där jag förstås är engagerad själv. Är jag dessutom arg mitt i alltihopa blir det inte lättare. De gånger jag har blivit riktigt arg på jobbet de senaste fyra åren kan nog räknas på ena handens fingrar… eller kanske båda händernas om jag verkligen skulle sätta mig och tänka efter. När det väl händer är det en både märklig och mäktig upplevelse – det känns som om en laserstråle byggs upp bakom pannbenet och vill ut. Den är fokuserad, skarp och stadig men inte det minsta brötig eller högljudd. Och den är inte så pigg på att tåla sig över helgen.

På det där sättet blir jag nästan aldrig arg hemma, kanske för att jag släpper ut energin innan den hunnit förädlas så pass. Här pyser ilskan ut som tjat och gnäll eller smäller till med blixt och dunder. Det är också så mycket mer känsla än intellekt i hemmailskan. På jobbet är det nog ungefär lika delar. Dessutom är föremålet för jobbilskan sällan personer, inte på djupet. Istället är grundbuskapet nästan alltid ”såhär kan vi faktiskt inte ha det”. Med eftertryck.

Så känns det nu i några frågor. Och samtidigt som jag i grunden är övertygad om att vi inblandade kommer att reda ut allt detta på ett riktigt bra sätt, så kan det bli lite skav i morgonsömnen av allt detta. Om jag nu inte ännu en gång lyckats spräcka ett troll genom att dra ut det i bloggljuset. Jag hoppas på det!

Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också...

... avslutade jag ett blogginlägg om Mia Skäringer med strax före jul. I det rykande färska numret av Your Life (2/11) hör jag mina ord från texten eka genom hela hennes krönika om sammanbrottet, och jag vet att hon nog inte har läst inlägget som jag skickade till henne, och att hon säkert tänkte tankarna och använde orden långt innan dess, men jag kan ändå inte låta bli att fundera... Oavsettt vilket skriver hon bättre än nånsin, så läs den!

Livstids julkalender: Mia och jag

I veckans söndagsbad slukar jag intervjun med Mia Skäringer i senaste numret av Your Life (3/10). Där till synes stark och självständig, vacker när hon poserar i t-shirt med texten "Jag är inte rädd längre". Några månader senare: kraschad. Det är så sorgligt, och jag såg det komma. Jag har följt hennes fina blogg, Avig Maria. Så nära, precis på gränsen mellan det offentliga och det privata. Det är därför jag visste. Och för att jag har varit där själv.

Mias mamma får en röst i intervjun. Hon har tagit tjänstledigt för att finnas tillhands och hjälpa till med barnen under den intensiva hösten med TV-inspelning, dubbelföreställningar av egna showen, bloggande och manusskrivande. Allt för att Mia inte ska gå i väggen. Som utomstående bloggläsare var det lätt att se vartåt det barkade. Inläggens texter andades alltmer trötthet, liksom bilderna. Den sista visar ett vrak och sedan tystnad. Några dagar senare ett sista inlägg med förklaringen, haveriet. Lilla trasiga Mia, ta nu hand om dig så att du kan läka dig hel igen, för vi är så många som vill ha en liten bit av dig (och det är just det som äter upp dig om du inte är mer försiktig).

Så svårt det är att säga nej till det som är roligt, viktigt och bekräftande. Måste komma ihåg det jag också, igen och igen, när energin är på topp och engagemanget tenderar att dra iväg med mig. Man kan skratta sig hela vägen in i bergväggen också.

Novembergrått - men äkta!

Den här senhösten har varit och är tung på något diffust sätt. Inga sjuka anhöriga, brustna relationer eller andra reella bekymmer, men ändå: tung. För mycket. Det där med att valptiden är som att ha bebis trodde jag handlade om att torka valpkiss, inte om att ständigt ha uppmärksamheten på två ställen: där man själv är och där valpen är. Sån split vision tar på krafterna.

Samtidigt tror jag denne Pudelfrasse Afrokrullet Chutney bidrar stort till att ”de andra barnen” växer och visar sina allra bästa sidor. En dotter per dag går upp extra tidigt för att ge sig ut i novemberslask eller dito kyla för bus och rastning. Ansvaret för läxorna har i höst landat på den det vederbör. Vi frågar ibland vad de har på gång och hjälper till när det behövs, men resten sköter de själva. Till och med gympahanddukarna hamnar på torkplatsen i badrummet innan de blivit kapabla att kravla dit själva. Respect, tjejerna!

Mannen har haft en hektisk tid på jobbet med små arbetsuppgifter som helt oväntat svällt upp och invaderat hela veckor. Han har denna höst slirat betänkligt på marginalerna för sina krafter, vilket gjort att jag tagit mer av trafikledaransvaret i hemmet. Själv är jag nog lite rådvill jobbmässigt. Gräv där du står är mitt temporära valspråk, men utan styrfart och visioner står en sån som jag lätt på näsan i novembermörkret.

Vad som är så bra (utöver barnens insatser) är Att Vi Pratar Om Det! Till skillnad från exempelvis paret i Ur vulkanens mun, en bok jag nämnt tidigare. Emellanåt kan vi verkligen nå känslan av att we’re in this together istället för hur kan du vara så dum att du… . Mannen och jag beskriver nästan roat våra stressymptom. Som när han kämpade en dyrbar arbetstimme med en omöjlig utskrift – för att till slut upptäcka att han skrivit antal exemplar i fältet för valda sidor, och eftersom det sidnumret inte fanns kom heller ingen utskrift ut. Eller när jag utöver fenomenet att glömma göra vissa saker avancerar till att glömma att jag faktiskt gjort dem, och alltså lägger energi på att göra dem igen.

Jag hör barnen fråga med reellt intresse – inte skuldtyngt eller smörande – om Mannens envisa förkylning är bättre. De markerar när de tycker vi blir för tjuriga i våra tillsägelser och jag talar om när jag är trött och ledsen. Det kanske inte är en idyll precis just nu, men det som rör sig det rör sig på ytan och inte dolt under den. Det får mig att känna mig lugn. Och tack vare den där eländiga raraste valpens morgonvanor har jag hittat tillfälle att skriva av mig före klockan åtta en lördagmorgon. Brasan brinner, tidningen är inhämtad. Julkortslandskapet utanför träder fram allt eftersom det ljusnar. Inget bokat hela helgen. Kanske en idyll ändå – med touch av diskbänksrealism.

Strategier som gör skillnad

Ett återkommande tema på bloggen är stresshantering och den självförvaltande kompetens (ett begrepp myntat av Marika Hansson i hennes avhandling) som jag med bestämdhet hävdar är nödvändig att bygga upp om man ska hålla i längden i ett arbete av den typ som blir allt vanligare: med höga krav, stor frihet vad gäller var, när och hur man jobbar och flytande gränser mellan yrkesliv och privatliv. För ett antal år sedan var jag på väg med huvudet före in i väggen, men klarade mig med några bulor i pannan och kom tillbaka rustad med ett antal strategier (här är några av mina och här några av Saras).

Medan lunchpastan kokade i Saras kök igår konstaterade vi att vårt individuella och gemensamma arbete med att utveckla strategier i strävan efter ett gott liv och en god tid (enligt bloggens programförklaring) fått ett positivt resultat, utöver det faktum att vi nog generellt sett har allt fler goda stunder i våra respektive liv. När vi stöter på de där skitdagarna (för nejdå, tro inte att vi på något sätt är förskonade från dem, vi heller - här är en av Saras och här en av mina), så blir vi allt bättre på att (ibland i större utsträckning, ibland i mindre) ställa oss vid sidan av skitdagen och titta på den utifrån, och så lite klokt och förnumstigt tala om för oss själva att det kommer bättre tider - eller plocka fram någon annan fiffig strategi ur bakfickan.

En glädjande antydan till att vår strävan (som vi är införstådda med är livslång) gör lite skillnad, inte bara för oss själva, utan också för andra, får jag med dagens e-post. Jag påminner deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag har lett det senaste året om en kommande återträff och får då ett svarsmeddelande som gör mig glad, stolt och lite rörd: Jag vill också passa på att berätta att jag har haft stor nytta av kursen. Jag mår mycket bättre och jobbar på ett lite annat sätt än tidigare fast jag får hela tiden tänka mig för... Därför vill jag tacka dig för att du engagerar dig i detta arbete. Fortsätt med det! Jag tror att många är i stort behov av din erfarenhet, dina råd och tips. Det allra roligaste är att personen som skrev såhär var en av de deltagare i mina grupper som jag upplevde till en början visade mest motstånd till tanken att man på något sätt kan påverka sin situation, att vara den som skapar sitt eget livs historia.

Kvinnan som slog tårna i trösklar

Jag tror jag är för klen för att gå in i väggen, jag är för dålig på att bita ihop helt enkelt. Och så har jag ofta en förmåga att leta rätt på dörrhålen istället, och använda dem. Men de senaste veckorna har min vanliga precision saknats. Jag prickar fortfarande "vardagsrummets" dörrhål, men kommer inte alltid helt oskadd därigenom.

De små vardagsmissödena får löjligt stora proportioner - precis som när man slår tårna i en tröskel. Tårarna samlas i ögonen och de fula ramsorna i huvudet. Om någon stackars familjemedlem råkar vara i närheten och på något enda långsökt vis kan anses förtjäna en irriterad kommentar så kommer det en.

Mina stresshanteringsstragetier biter, visst, men hållbarheten tycks ha minskat. Effekten rinner av inom en timme och så... Aj faan, kommer jag i närkontakt med ännu en tröskel med samma emotionella ömtå. Såhär års - efter en lång arbetsintensiv höst och inför (eller just nu mitt i) en intensiv juletid är det tätt mellan mina trösklar.

Vad gör jag åt det här då? Började julledigheten med att tillämpa ett tips från julproffset Gaia: att planera in en riktigt lat dag. Känns som att det ökade motståndskraften något. I övrigt bidar jag min tid, och så stjäler jag mig till stunderna här vid snutteburken. Den är min vän.

Om denna tröskelåkomma visar sig vara tydligt säsongsbetonat får jag överväga att koppla in Superskarpa Struktur-Sara i nästa julhelgsplanerande. Jag kan ju sånt om jag vill, men det känns så... professionaliserat. Fast kanske brukar det vara lättare när man inte ägnat varenda helg före jul åt att snickra glasrum? Å andra sidan hjälper det mot de flesta själsliga åkommor att sitta därinne, som vi kan göra nu. I det rummet krymper trösklarna.

Julstressbrist och julklappstips

Nu är vi där igen med bara en vecka kvar till jul. Människor far runt som bollarna i Lottomaskinen - stress på jobbet, stress hemma, allt ska fixas, krav inifrån och utifrån. Trots att jag gör JUL I KUBIK varje år - har massor av mer eller mindre konstiga traditioner med mig i bagaget som jag helt enkelt inte vill leva utan - kan jag helt ärligt säga att jag sällan är så lugn och tillfreds som de här sista veckorna före jul. Jag njuter så oerhört av allt ifrån nejlikeapelsintillverkning med barnen till det klippta granriset på köksgolvet på julafton, en tradition från min morfars barndomshem i Halland. Väldigt, väldigt sällan känner jag av den julstress som alla pratar om och som i stort sett varenda livsstilsmagasin med självaktning har hittat ett recept mot.

Och så var det detta med julklapparna. Jag har erkänt det förr och jag gör det nu igen - jag tycker verkligen om att köpa julklappar, slå in fina paket och lägga i den gamla flätade korgen i vardagsrummet. Däremot bestämde jag mig förra året för att tänka mer och köpa mindre. Jag köper mer av nyttiga saker som jag vet att mottagarna ändå skulle ha skaffat själva och mer av upplevelser i stället för prylar (biobesök till de vuxna och Karlsson-på-taket-teater till barnen). Och så gör jag en favorit i repris till den äldre generationen som inte hänger på nätet dag och natt som jag själv... Jag skriver ut några väl valda blogginlägg att smälta efter julskinkan.

Jag ger också den typ av julgåvor som inte ger min mottagare något annat än tillfredsställelsen att ha kunnat hjälpa några människor i världen som har det sämre ställt än man själv. I år köper jag exempelvis poliovaccin, gröt och vätskeersättning från Unicefs gåvoshop. Andra exempel på organisationer som erbjuder den här typen av gåvor är Individuell Människohjälp (IM) och Plan. Eller varför inte göra som jag gjorde förra året - sätta in pengar till en organisation som Rädda Barnen, Stadsmissionen, SOS Barnbyar eller Greenpeace och själv skriva ut ett gåvobrev till mottagaren?

När andan faller undan

Det är mycket nu – vem höjer på ögonbrynen? Samtidigt börjar marginalerna tunnas ut av höstmörkret och oxveckorna och summan av alltihopa. Häromhelgen vaknade jag på lördagmorgonen och kände att orken inte fanns där och inget var riktigt kul. Känslan av koll var försvunnen. Inte för att kollen egentligen var sämre än vanligt, utan för att min toleransnivå var lägre. Trouble overload som jag skrivit om tidigare, bara det att om det infaller 8.30 en lördagsmorgon är omedelbar sänggång inget bra handlingsalternativ.

Helgen blev småknölig rätt igenom, men jag kom på att jag använde ett antal strategier som bidrog till att det inte blev värre:

- Ett långsamt, djupt andetag varje gång en överfylld diskbänk eller något annat naggade min sinnesro i kanten.

- Korta skärpedjupet i det jag gör så att allt utanför absoluta fokus blir blurrigt och slutar störa.

- Göra något som reparerar känslan av koll och kapacitet – utan att bli ett straffarbete. Jag satte mig och rensade igenom årets bilder på datorn, ett gammalt samvetsgnag. Roligt, inte minst när barnen bänkade sig runt mig fnissade åt årets värsta spexarbilder.

- Fylla huvudet med annat. I det här fallet blev det en hastigt bokad teaterbiljett till Anna Vnuk och Lo Kauppis Riksteaterföreställning på söndagkvällen. Förlossningsbalett och feminism-ståupp – det var något annat för min hjärna att knåda.

- Skapa lite extrautrymme någonstans. Lyckades få till en ledig dag i den efterföljande veckan, som sedan visserligen blev en vaccin-vabbardag, men nästan lika vilsam för det.

Bara det att jag kunde räkna till fem olika strategier för att hantera situationen gjorde att känslan av koll repade sig lite grann.

Sen tror jag det fanns ett annat syfte med upplevelsen: Jag fick en liten näsknäpp som sa mig att jag ibland inte är så empatisk när Mannen tycker det är för mycket i rörelse runt oss. Det händer att det långt inuti hörs ett småländskt ”amen skääp te daj”, eller att ett överseende leende lurar i vassen. Så vill jag inte bli bemött när jag har råkat ta en överdos av livets låtsasmåsten, och det ska inte han heller behöva vara med om.

Stressed or desserts? En reflektion om livets efterrätter

Ett palindrom av det engelska ordet "stressed" blir "desserts" och här har vi temat för mitt inlägg idag. "Barnbarn är livets efterrätt", brukar man säga, men vet ni vad: Jag tror att jag har börjat ta för mig av den där efterrätten redan nu. Inte måste man väl vänta tills man blir pensionär eller får barnbarn?

I samband med bloggens ettårsjubileum bestämde Sara och jag oss för att trycka upp visitkort med tre små centrala tankar:

FÖRundran

EFTERtanke

MITT i livet

Dessa små ord innehåller precis det som allting handlar om för mig. I stället för att stressa fram utan riktning - vilket jag har gjort alldeles för mycket i mitt liv - ägnar jag allt större del av mitt liv åt FÖRundran, att vara här och nu och verkligen njuta av allt härligt som finns omkring mig. Vidare tillbringar jag många minuter av mitt vakna jag till EFTERtanke, inte minst när jag sitter här vid datorn. Som Sara och jag konstaterade i jubileumsinlägget hjälper bloggandet oss i vårt vridande och vändande på oss själva och vår tillvaro med alla dess vindlingar. Och det bästa av allt är att jag njuter av efterrätterna FÖRundran och EFTERtanke redan nu - MITT i livet!

Det här med livspusslet

Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.

Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).

I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".

Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.

Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...

... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)

Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.

Samtal i utveckling - utveckling i samtal

På väg hem i bilen är jag slagfält för kampen mellan förnöjsamma och sänkande tankar.
F: Tänk, nu har jag hållit fem av sex utvecklingssamtal, och bra har dom känts också.
S: Fem stycken, ja. När har du tänkt hinna dokumentera dom?
F: Det är onekligen frågan. Jag kanske kan hitta ett annat sätt än tidigare, som tar med det vi behöver men är mindre tidsödande att skriva. Punktform kanske...
S: Ja, för du är ju en textpetare.
F: Men det brukar bli ganska bra också!
S: Okej, men är det verkligen en effektiv tidsanvändning?
F: Nja, det kanske är en viktig process. Jag kanske smälter intrycken när jag sitter där och flyttar komman.
S: Kanske!
F: Jag är iallafall nöjd med att jag kände mig så närvarande, faktiskt under varje enskilt samtal. De kändes som lyxiga parenteser av gemensam eftertanke.
S: Då var du säkert för snäll. Eller dom. Utvecklinssamtal ska inte vara bara lama klappar på axeln.
F: Det kan ju faktiskt vara så att gruppen funkar riktigt bra och att folk är kloka och har självinsikt. Även om jag ville tror jag inte att man kan ändra en människa särskilt mycket. Särskilt inte om man inte är beredd att först ställa sig precis bredvid och försöka se saker från samma håll.
S: Men hur gick det med hållpunkterna för samtalen? Fick du med allt?
F: Det är ju just det som jag är så nöjd med, att jag funderade mindre på körschemat än på vad vi fick fram i själva mötet. Men visst, jag tittade en del på fusklappen.
S: "Tittade en del på fusklappen..." Du är ju otrolig!
F: Ja, men det var ju det jag kom på när vi pratade utvecklingssamtal på ledarskapsutbildningen! Du minns han som berättade om sin följsamhet i intervjuerna han gjort. Och jag insåg vilken idiot till innantilläsare jag hade varit istället för att följa med, som att följa i dansen. Visst, i ett utvecklingssamtal kan jag köpa att det är jag som för, men det kräver inte mindre inkänning det.
S: Men samtalen måste hur som helst dokumenteras!
F: Tänk efter nu: Hade du hellre haft fem väldokumenterade men usla samtal än fem bra som ännu inte hunnit hamna på papper? Just det. End of discussion.

Jag planterar små frön...

Som jag varit inne på tidigare, är det i min lilla yrkesbubbla, universitetsvärlden, vanligt att jobba mycket - väldigt mycket. Det är också populärt att prata i fikarummet om hur mycket man jobbar. Lite av en statusgrej. Lite som att den som rättat flest tentor under helgen kommer först till himlen. Och nu snackar vi obetald övertid - annars skulle det muttras mindre.

Nu vill jag inte på något vis förneka att vi har ett kravfyllt arbete med ständigt neddragna resurser och ofta uppgifter som måste lösas med extremt kort varsel - precis som det är inom så många andra yrkesområden. Men jag hävdar bestämt att det till viss del också handlar om ett förhållningssätt.

Efter min sjukskrivning i samband med "vidbrändhet" för drygt åtta år sedan omvärderade jag min inställning till jobbet ganska radikalt. Jag upptäckte att det går att ha en normal arbetstid och ändå åstadkomma ett bra resultat - ibland blev till och med resultatet bättre när jag lade mindre tid på vissa arbetsuppgifter. Ända sedan dess har jag hållit mig till en genomsnittlig 40-timmars arbetsvecka. Det håller inte varje vecka, men då ser jag också till att kompensera övertiden genom att gå hem tidigare eller ta en ledig dag. Till min hjälp har jag mitt eget lilla smörgåsbord med strategier att plocka ifrån.

Jag märker att mitt sätt att förhålla mig till jobbet kan provocera min omgivning. Häromsistens tittade en kollega förbryllat på mig när jag berättade om min egen "stämpelklocka", en tidsregistreringsmall som jag använder för att hålla koll på såväl hur mycket jag jobbar som hur min tid fördelar sig på olika arbetsuppgifter. Idén om att låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för att låta det som ska göras styra min tid verkade främmande. Något för administratörer, kanske, men så kan väl inte vi lärare och forskare tänka?!

När jag i förra veckan var inbjuden för att prata om mina erfarenheter vid ett annat universitet satt ett antal professorer med armarna i kors och stirrade skeptiskt på mig. Antagligen tyckte de att jag tutade i deras doktorander - som är vana att slava på för att tillfredsställa sina handledare - vansinniga dumheter. De kunde ju rentav få för sig att det inte är normalt att jobba dygnet runt, gudbevars! Nåväl, doktoranderna (och prefekten dessutom) tyckte i alla fall inte att det var några dumheter jag kom med.

I vårens stresshanteringsgrupper har jag också försökt sälja in mina tankar om att man själv kan påverka sin situation (helt enkelt ta ansvar för sin egen historia), och känt att jag har fått gehör från många, om än inte alla. Och häromdagen sa en kollega och nyfunnen vän: "Vad bra, Maria, att du är en förebild för oss andra!". Det gjorde mig glad och rörd. Nu är jag inte så naiv att jag tror att det går att förändra organisationens livstempo över en natt. Men jag tror att om fler vågar börja ifrågasätta självklarheten i att se på jobbet som ett kall så kan det också hända saker.

Jag gör mitt bästa för att plantera små, små frön, vattnar och gödslar lite då och då, och så hoppas jag helt enkelt på att de ska börja gro här och var. De kanske inte växer till kokospalmer, men en liten hemtrevnad är ju alltid en början.

Balans i energidepåerna

Såväl vid vår tidsfest i höstas som i diverse inlägg på bloggen har jag och Sara pratat om vad som ger oss energi och hur vi försöker höja våra energidepåer. Det kan handla om att umgås med energigivande vänner, dansa eller diskutera böcker i en bokcirkel. Utgångspunkten har alltså hela tiden varit att energi är något som vi vill ha mer av.

Men så, när vi diskuterade energigivare och -tjuvar i stresshanteringsgruppen jag leder häromsistens, fick jag en ny insikt med hög igenkänningsfaktor. En deltagare berättade om hur hon efter att ha gått in i väggen upptäckt att när hon får för mycket energi går hon igång och startar projekt eller tackar ja till saker av bara farten - och bums är hon där igen, trött och dränerad. Intressant tankeföda! Det handlar om att få lagom mycket - balans i energidepåerna.

Maria mediterar - 1:a veckan

Inspirerad av boken Eat, Pray, Love har jag alltså för första gången på nästan tjugo år sjösatt projektet "Maria mediterar". Som jag skrivit tidigare gick det käpprätt åt skogen förra gången och det är med spänning jag kastar mig ut igen. Under en veckas tid har jag mediterat en liten stund varje kväll.

Som med så mycket annat i mitt liv vägrar jag envist följa någon specifik "metod" utan fortsätter på mitt påbörjade smörgåsbord där jag väljer och vrakar. Min metod under den första veckan ser ut såhär: Jag sitter på en kudde i mitt rum för sinnesro framför ett tänt ljus och med en CD med avslappnande musik på svag volym. Börjar med ögonen öppna och fästa på ljuset. Fokuserar på mina andetag och räknar lugn (in) ett (ut), lugn (in) två (ut). Efter en stund blundar jag, och så håller jag på under skivans första två spår (kanske 8-10 minuter).

Så hur går det nu den här gången, lyckas jag hålla tankarna stången eller kommer de bökandes och vill vara med? Jodå, inte är det stiltje däruppe, bara för att jag blivit 20 år äldre och kanske lite lugnare till sinnes. Skillnaden nu mot då är att jag bestämt mig för att acceptera tankarna precis som de är, i sann medveten närvaro-anda. Mitt jag delar sig i tu, där det "disciplinerade-vuxen-jaget" ler lite milt överseende åt mitt "busiga-barn-jag" som vill producera tankar, tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.

Smått överaskad konstaterar jag också att tankarna som kommer (och behöver ledas bort) underligt nog väldigt sällan handlar om jobb och familjeliv, utan nästan uteslutande om mina stresshanteringsgrupper och bloggen. Kanske ett steg i rätt riktning? Ikväll var tankarna alldeles extra oregerliga - inte konstigt efter en oerhört intensiv och inspirerande kväll med nya bokcirkeln där boken vi diskuterade var, ja naturligtvis, Eat, Pray, Love...