Livstids julkalender: In i dimman - ett sorgesamt inlägg

Vi får ibland kommentarer om att vi förmedlar livsglädje och sprider energi här på Livstid, vilket vi förstås är mycket glada för. Det här inlägget är inte av den typen. Det är en sorgebetraktelse som jag behöver få skriva ur mig, och som kanske möjligen kan hjälpa någon annan i samma situation att känna sig lite mindre ensam. Jag brukar poängtera Dalai Lamas budskap om att fokusera på det positiva i livet, eftersom vi är så duktiga på att älta det negativa ändå, att vi inte behöver anstränga oss för att komma ihåg det. Samtidigt inser jag att vi också måste tillåta oss att vistas i skugglandet, att känna hela känslospektrat, att få plocka fram sorg, saknad, skuld, skam och vrida och vända på dem en stund.

Kanske inlägget kom till mig just nu för att jag för ovanlighetens skull är riktigt låg. Först teknikstrul 2.0 (när en sak går sönder hos oss följer ofta tre-fyra-fem andra prylar med - ett tecken på andlig utveckling, brukar jag få höra då...), sen Lars Norén-lördagen och så slog ju den stora influensan till med sin stora slägga. Feber, huvudvärk, krypningar i kroppen och en hejdundrandes hosta hos mig och döttrarna, medan husets manliga invånare gudskelov än så länge står på benen. Kära flow, vart tog du vägen?

Nåväl, en liten bloggstund måste jag försöka få till under täcket, annars blir jag galen av tristess. Och det jag vill berätta om är min mammas demens. För ungefär ett och ett halvt år sedan våndades jag över om jag kunde blogga om vad jag tänkte kring min mammas sjukdom utan att kränka hennes person, och kom - stärkt av kommentarer från er läsare - fram till att det nog var OK så länge det handlade om mina känslor och tankar och inte så mycket om mamma själv. Samtidigt är det väldigt svårt att dra gränser och jag har därför i hög grad avstått. Men nu har jag vid flera tillfällen läst och lyssnat till personer (exempelvis Hans Rosenfeldt i Vinter i P1) som har berättat om närståendes demens, och jag har aldrig upplevt det som kränkande gentemot den berörda. Däremot har det gett mig mycket att få ta del av deras berättelser och tankar, eftersom jag ofta känt mig väldigt ensam, inte minst som detta drabbat mig i en ålder då det inte är så vanligt att ha problem med gamla sjuka föräldrar.

Idag känns det nästan absurt att tänka sig att för bara två år sedan bodde min mamma fortfarande ensam i sin lägenhet och klarade sig själv, sånär som på lite hjälp från hemtjänsten med mediciner och från mig och min man med ekonomi och glödlampsbyten. De första tecknen hade vi upptäckt ett halvår tidigare, men det rörde sig fortfarande mest om en tilltagande glömska och enstaka tillfällen då det blivit riktigt tokigt. Sedan gick det fort, hemtjänstinsatserna skruvades upp gång på gång under ett drygt halvårs tid och till slut fungerade det inte att bo hemma längre. Mamma flyttade till ett äldreboende och sedan dess har förloppet gått ännu fortare. När jag var där för att hämta hem henne till kalas på min 43:e födelsedag för en månad sedan kände hon för första gången inte igen mig när jag kom. Idag för jag betydligt mer konstruktiva dialoger med min snart tvåårige son (vars ordförråd fortfarande är mycket knapphändigt) än med min egen mamma.

Att bevittna den gradvisa nedmonteringen av en nära anhörigs hjärna och med den tillhörande funktioner är en fasansfull process, som väcker känslor av olika slag, men alla av negativ karaktär. Den tyngsta är nog skulden - självklart den ständiga skulden över att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte hälsa på tillräckligt ofta, och så skulden över ilskan för att så stor del av min sista hett efterlängtade föräldraledighet gick åt till allt möjligt praktiskt kring mamma: möten med hemtjänsten, hjälp med än det ena, än det andra, och så till slut flytten - som nästan drev mig in i väggen eftersom den sammanföll med en period då lillebror (och därmed jag som fortfarande ammade) sov uruselt på nätterna.

En annan känsla som emellanåt dyker upp ovan vattenytan är rädslan att en dag själv drabbas av sjukdomen, eftersom det finns en ärftlighetsproblematik inblandad (mammas bror råkade ut för samma sak). Tanken på att mina barn en dag ska känna att jag är en enda tung skuldbörda över deras axlar kan göra mig fullkomligt förtvivlad och skräckslagen. Och så sorgen över den förlorade mamman. Som någon beskrev det; en dement förälder förlorar man två gånger, först när han eller hon går in i sjukdomen, sedan när föräldern dör på riktigt.

En liten ljuspunkt ser jag ändå i mörkret. Tack och lov, lilla mamma, att vi litade på vår inre kompass och valde det boende vi gjorde, där vi vet att du har det så bra du kan, där vi alltid möts av vänlig, lugn, tålmodig, omhändertagande och respektfull personal - något som senaste tidens mediarapportering och min äldsta dotters upplevelser som sommarvikarie på ett äldreboende visar inte är någon självklarhet. Under ett samtal med personalen i förra veckan tog jag tillfället i akt och berättade för dem hur bra de är - och det märktes att de inte var vana att få beröm. Där ser man hur lätt det är att ta saker för givna. Tack än en gång för att ni finns! Och tack till dig som orkade läsa!

Ta sin tid

Maria och jag intervjuas av Janna Li Holmberg för Smålandsposten. Om festen som blev bloggen som blev boken och som snart blir till evenemang och IRL-möten igen (det kretsloppet fick vi syn på först nu). Janna jobbar på under samtalet för att hitta den röda tråden, som också hon har vittring på, men hur formulera den? Vi har inte affärsanpassat vårt budskap, har ingen slagfärdig 30-sekundersharang som ringar in och gränsar av vad vi gör och inte vill göra. Kanske får vi en sån av Janna när hon sammanfattar oss i sitt reportage?

På slutet av intervjun kommer vi till det som väl ska hamna i en tipsruta bredvid själva intervjun. Kan vi bli lite mer konkreta? Våra bästa tips till den som vill… vill vadå? Vara mer närvarande i sina liv? Må lite bättre lite oftare? Jag tror att det är Jante som slår till och gör mig lite illa till mods. Vad har jag väl att säga om vad någon annan ska göra, tänker jag, som annars är så full av goda råd och beskäftiga pekfingrar.

Maria berättar om hur hon lyckas reservera tid för sig själv och det hon mår bra av, var och varannan kväll efter klockan åtta. Och om jag nyss kände mig lite obekväm i att stöddigt sticka ut hakan och ge andra råd slår det nu åt andra hållet: Varför är jag inte bättre på att hitta egen tid? Äggsjukan som kommer av att bära runt på tre fyra bloggägg (blägg?) som jag aldrig hinner värpa spär på frustrationen och jag känner mig dååålig.

För mig är det sannerligen inte ”bara” att sätta av egen tid. Det är jättesvårt! Praktiskt: med 21.30-barn när man själv är 22.00-ig. Socialt: med en man som gärna vill ha mig vid sin sida, även mentalt, och det är ju trevligt. Personligt: vi har skrivit tidigare (här och här) om att jag är mycket närmare riskzonen för bitterfittetendenser än Maria är. Jag är – som en kollega ofta säger – inte överens med mig själv i den här frågan. Har svårt att tillåta mig att sitta mitt i alltihopa, eller någon annanstans för den delen, och bara skriiiva. Har lika svårt att lita på att jag kommer att inse när det verkligen INTE är läge att dra sig in i sitt skal – för att saker måste göras, barnen vill prata och jag med dem, mannen och jag behöver en gemensam stund. Och detta velande kan få magen att knyta ihop sig alldeles.

Så himla lätt är allting för mig, bara så ni vet. Inte ens har jag vant mig av vid att dubbelbestraffa mig, som nu – både Jantepisk för att jag är stöddig och hån för att jag är en mes, dåligt samvete när jag sätter mig och skriver, samma sak om jag låter bli. Vad gör man? Klappar sig själv på kinden och säger kom nu vännen så tar vi nya tag?

När good enough blir en boja

För ganska länge sedan blev jag kompis med uttrycket good enough, ett av inneorden i den stora floran av artiklar och böcker med fokus på personlig utveckling som dykt upp de senaste tiotalet åren. Jag har nog haft ganska stor nytta av att tänka i sådana banor, prestationsprinsessa som jag är, och begreppet har använts flitigt här på bloggen. Men nu har jag - utifrån flera oberoende händelser - kommit att inse att good enough ibland kan stjälpa mer än hjälpa.

Första gången: Jag pratar med min terapeut när det är som svårast med mamma och baby. Hon säger: "Maria, jag vet att du gillar good enough, men ibland orkar man inte ens vara good enough! Ibland är livet så eländigt att måste man få vara skitdålig."

Andra gången: Vid vår bokcirkelträff samtalar vi om senaste boken Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, och de flesta enas om att skildringen av det totala relationshaveriet är välbeskrivet. Haveriet handlar inte bara om föräldrarnas relation till varandra utan också om deras (och i synnerhet den kvinnliga huvudpersonens) relation till barnen, hennes känsla av att vara en totalt misslyckad förälder. Hon kan baka bullar, men hon vet inte hur hon ska hantera sina barn, hur hon ska tala med dem. Allt blir fel - nästan hela tiden. Långt ifrån good enough.

Jag erkänner mig skyldig till att i värsta fall ha spätt på dåliga föräldrasamveten genom blogginlägg som good enough mothering. För där handlar det om att jag - trots att jag ser mina tillkortakommanden - ändå känner att jag är i grunden bra. Hur känns det när man inte har några sådana känslor överhuvudtaget? När man upplever sig själv som totalt misslyckad som (exempelvis) förälder? Skam. Skuld. Tabu.

När jag tänker i de här banorna känner jag en sorts befrielse. Att våga säga rent ut att jag är INTE good enough. Jag misslyckas, inte hela tiden, men ibland, och ganska ofta under de senaste jobbiga månaderna. Ibland skäller jag på mina barn mycket mer än jag kramar dem. Ibland tapetserar jag eller hänger på Facebook mycket mer än jag spelar fia. Ibland har jag inte alls orken och tålamodet att vara en sån där skön, glad, lugn fyrabarnsmamma som leker och har intressanta samtal med mina barn om liv och död och allt däremellan. Så, nu är det sagt. Och det är OK. Jag har ett existensberättigande, jag duger ändå. Det handlar helt enkelt om acceptans.

Och jorden snurrrar ändå

Så dumt det är att gå omkring och tro sig vara oumbärlig, och i och med det ställa orimliga krav på sig själv. Om inte jag fixar och trixar och slår knut på mig själv som värsta ormkvinnan så stannar världen eller åtminstone går familjen under, eller hur? De senaste veckorna har jag fått ett och annat tecken på att jag möjligen kan ha fel i det antagandet.

Härom helgen blev jag sjuk och febrig hos min syster och helt enkelt tvungen att bädda ner mig med nya bokcirkelboken, sova och läsa och bara sticka fram huvudet och äta en bit eller amma en skvätt då och då. Till en början låg det där dåliga samvetet och pyste lite lätt under täcket, men tänk, det gick alldeles utmärkt att lämna ifrån mig ansvaret. Ingen blev undernärd av brist på vare sig mat, kärlek eller någon annan typ av omvårdnad.

Och nu håller hela bebislivet på att genomgå en fantastisk metamorfos. Efter nio månader som livegen åt min bröstälskande son har vi insett att det enda som kan få honom att sluta vakna en massa gånger på nätterna är att jag slutar amma. Igår kväll åkte jag och tränade och lät maken natta lillbusen helt bröstlöst, och sedan sov de båda gossarna på övervåningen med bara ett par uppvaknande med intag av lite utpumpad bröstmjölk.

Tänk att jorden snurrar (nästan) helt utan min hjälp!

Lite lätt klämd i våffeljärnet

Min statusrad på Facebook igår kväll löd: "så trött, så trött". Som Sara skrev häromsistens kan det vara tvära kast här på bloggen, mellan förnöjsamhet och förtvivlan, mellan lust och nöd - precis så som livet är för oss alla. Just då var det hon som trampade runt i sirap och jag som seglade runt i kärleksfullt lyckorus. Idag behöver jag lätta på trycket av helt andra orsaker än då det senast begav sig.

Att livet är intensivt med fyra barn, varav ett mycket litet, ett stort hus, ett stort socialt nätverk och ett jobb som inte riktigt vill släppa taget om mig (eller om det nu är tvärtom...) får väl knappast någon att höja på ögonbrynen. Möjligen med ett litet undantag av det där sista är situationen också helt och hållet självförvållad och i allra högsta grad uppskattad och älskad, även om jag emellanåt blir urless på syskonbråk och husets alla krånglande apparater.

Det som tröttar mig mest nu är i stället att gå igenom en fas som för de flesta turligt nog inte sammanfaller med småbarnsperioden, den där ens egen förälder behöver allt mer hjälp för att kunna leva ett så människovärdigt liv som möjligt. Ända sedan min pappa gick bort för mer än tolv år sedan har jag varit mer mamma än dotter till min mamma, men det senaste året har läget förvärrats på grund av en tilltagande demenssjukdom. Plötsligt klarar min lilla mamma, som alltid haft dålig självkänsla och lite svårt att få saker ur händerna, allt mindre på egen hand. Hemtjänsten gör ett fantastiskt arbete, men det räcker inte riktigt till.

Det rent praktiska fixandet - med biståndsmöten, telefonsamtal och annat - drar mycket energi, men sedan finns förstås också den andra biten, den mer mentala och emotionella. Det handlar exempelvis om skuldkänslor för att jag inte gör nog, inte har tillräckligt tålamod eller helt enkelt för att jag tycker att det är tungt att dra det här lasset parallellt med all hemmalogistik. Jag hade inte riktigt föreställt mig att föräldraledigheten i så stor utsträckning skulle ägnas åt detta mitt "femte" barn. Och så medlidandet med mamma själv, eftersom den här demensformen gör att man ena stunden är inne i dimman, ena stunden helt klar, och därmed är i högsta grad medveten om och plågas av sin sjukdom.

Samtidigt tror jag att det hade varit mycket värre om den här våffeljärnssituationen - med krav på mig som såväl mamma som dotter - hade inträffat för några år sedan, då jag själv var i betydligt sämre balans än jag är nu. Trots att jag gnäller och suckar emellanåt har jag ju flera verktyg som ofta fungerar: medveten närvaro, som hjälper mig att ta ett ögonblick i sänder och inte grubbla för mycket på framtiden, kombinerat med en av Bodil Jönssons "vandringsstavar" för att klara av jobbiga situationer: "Stilla dig - det går över". Numera har jag ofta förmågan att inse att en tung dag inte varar för evigt. Och när jag vaknade i morse sken solen över den gnistrande vita snön!'

Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...

Nyförvärvad livsvisdom

Vad härligt det är att läsa Saras sprudlande livsbejakande inlägg Formidabelt!, inte minst som jag själv har levt i ett nästan konstant tillstånd av "flow" den här hösten och så innerligt önskar människor i min närhet detsamma. Efter denna långa period av hög energinivå och många glädjekickar är det kanske inte mer än mänskligt att nu - när jag går in i de sista månaderna av min graviditet och höstmörkret tränger sig på - är lite tröttare och lite mer sårbar än tidigare. De senaste veckorna har också kännetecknats av mer frekvent återkommande och tyngre motgångar än höstens första halva.

Det handlar om min identitet som forskare och känslan av att det jag gör inte accepteras och värdesätts. Det handlar också om att i olika utbildningssammanhang få kritik för sådant som jag inte själv bär skulden för - men där jag ändå får stå till svars och agera måltavla.

Visst kan det kännas tungt emellanåt, men på två områden märker jag ändå att jag har tillägnat mig lite livsvisdom. För det första har jag blivit bättre på att inte skuldbelägga mig själv i alla sammanhang, utan att faktiskt kunna se igenom systemet och upptäcka att det är det som ofta hindrar mig från att prestera maximalt. Här kommer också "good enough" in som ett praktiskt tankeverktyg - att jag helt enkelt gör så gott jag kan utifrån givna förutsättningar och om det inte duger är det inte per automatik mitt fel. För det andra har jag utvecklat en större tolerans för mina "lågvattendagar" och lärt mig se dem som en naturlig del av livet snarare än som översta steget på källartrappan ner till helvetet, eller som Bodil Jönsson uttrycker det: "Stilla dig, det går över!".

Sedan har jag förstås stor nytta av att jag blivit en sådan hängiven samlare av orsaker till vardagsglädje. Som en god vän kommenterade en av mina ovanligt griniga statusrader på Facebook: "Ta det lugnt och njut av vad du finner i din omgivning!". Och visst finns glädjeämnena i överflöd där: i det sovande barnet i sängen bredvid mig och det andra i rummet intill, i lättnaden över att äldsta dottern äntligen har hittat en väg ut ur mörkret, i babykorgen i taket som nu hänger redo att ta emot ännu en liten familjemedlem, i alla andra nära och kära som finns där och stöttar upp mig i motvind och gläds med mig i medvind. Tack alla för att ni finns!

Bitterpitten och jag!

Nu är jag nog snart den enda kvinnliga varelsen i min bekantskapskrets som INTE har läst Bitterfittan (men Sara har reserverat den åt mig så snart kan jag sälla mig till skaran). Det ska bli extra intressant att läsa den utifrån perspektivet att jag i någon mån "spelar på andra sidan nätet".

I vår familj är det JAG som har tagit allt det där utrymmet - det är...

... jag som har jobbat långa dagar (medan min man kör på deltid och oftast är den som hämtar barnen från dagis och fritids)

... jag som åker iväg på spännande tjänsteresor, bor på fina hotell och käkar stillsamma hotellfrukostar (medan han är hemma och kokar välling och torkar snor)

... jag som började jobba när mina barn fortfarande var ganska små (medan min man var hemma ett helt år med varje barn)

... jag som sticker iväg och umgås med vänner, tränar (OK, det gör han också) och gör av med mest pengar på mina fritidsintressen

Borde jag ha dåligt samvete för att jag har tagit för mig medan han har tagit huvudansvaret för hem och barn? Är han på väg att bli en Bitterpitt?! Än så länge har han inte klagat, men tänk om han en dag vaknar upp och känner att han har missat en massa på vägen? Men då tänker jag att han får skylla sig själv. Han är vuxen och får ta ansvar för sina egna behov (precis som Sara är inne på i sitt inlägg och även Camilla beskriver i en kommentar). Som sagt, var och en skapar sin egen historia...

Så snälla alla (verkliga och potentiella) Bitterfittor och Bitterpittar: Ta ansvar för era behov och säg ifrån - annars finns risken att vi på andra sidan nätet ångar på i vår tro att ni är nöjda!

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

Grundlösa (kvinnliga?) skuldkänslor

Varför är många av oss så duktiga på irrationell skuldbeläggning av oss själva i alla möjliga sammanhang? Varför är det alltid vi som har gjort fel? En synnerligen ovetenskaplig statistisk kartläggning säger mig att vi självutnämnda syndabockar framförallt är kvinnor. Jag konstaterar samma sak, gång på gång, i diskussioner med min omgivning - skuldkänslor som saknar grund. Här är några exempel:

• En student gör dåligt ifrån sig i min kurs. Han har inte deltagit i mina lektioner, själv medgivit att han inte har läst instruktioner o.s.v. - men blir ändå upprörd när jag ifrågasätter hans engagemang i kursen. I stället för att inse att problemet ligger hos studenten i fråga börjar jag fundera på vad jag kan ha gjort för fel. Har mina instruktioner varit otydliga? Har jag varit omotiverat sträng?
• En vän står i kassakön på stormarknaden. Någon tittar åt hennes håll med en (som hon uppfattar det) ovänlig blick. Omedelbart börjar hon fundera på om hon har gjort något fel, kanske trängt sig före eller råkat ställa sig i en kö där man får ha max 10 varor?
• En annan vän märker att en jobbarkompis är irriterad och tänker direkt - oj, det måste vara mig han är arg på. Vad har jag nu gjort?

Sällan upplever jag att män i min omgivning har sådana här känslor. Är det så eller är de bara bra på att dölja dem - kanske även för sig själva?

Många kläder lite tid 2

Har kompletterat min handlingsplan för färre och bättre klädinköp. Nu ser listan ut såhär:

1. botanisera i garderoben och försök blåsa liv i det jag har
1 b. botanisera inte i affärerna (ny)
2. sälj sånt jag inte använder på begagnatmarknaden
3. håll en lista i almanackan över saker jag verkligen tycker jag behöver
4. köp i första hand second hand, i andra hand ekologiskt
5. när shoppingsuget sätter in, tillämpa punkt 4 och ta hjälp av punkt 3
6. förhala inköpen så går impulserna ibland över

Dessutom funderar jag på ett halvårs toppstopp. Toppar är det jag oftast köper utan att riktigt behöva. Mja, ett toppstopp med undantag för second hand och ekologiskt får det bli. Så lagom radikal är jag.

Idag har jag hört på radio om hur våra arma blivande julskinkor har det, åtminstone de som inte ska bli kravmärkta. Vår grishållning är tydligen bättre än andra länders på vissa sätt, men sämre på andra! En parallell till klädproduktion - det har en jäkla betydelse vilken produkt man väljer!

OBS: Att jag vill dra ner på klädkonsumtionen betyder inte att jag köper bilden av att alla konsumenter handlar för att trösta sig, det vi köper är falsk lycka osv. Fåfänga är något djupt mänskligt. Animaliskt och vegetabiliskt också för den delen. När jag prövande nyper i ärmen på en tröja, granskar modellen och tyget, då känner jag att jag är en i gemenskapen av alla andra kvinnor jorden över och genom historien som gjort och gör detsamma.

Den där sabla skuldbördan tror jag vi måste komma förbi om vi ska kunna ändra konsumtionsmönster och produktionsförhållanden. Att bry sig om sitt yttre behöver inte betyda att man skiter i omvärlden eller inte har någon insida att komma med. Det behöver inte betyda att man är osäker, olycklig eller substitutsökande. Tvärtom - när jag gör mina bästa köp är jag lycklig och känner mig snygg redan innan jag går in i affären! Sen har jag ibland andra bevekelsegrunder och då blir köpen ofta därefter.

Det jag vill komma till är att det är meningslöst att försöka utrota fåfänga och habegär. Däremot kan vi lyfta fram andra viktiga saker i livet och diskutera på vilka villkor, i vilken utsträckning och på vems bekostnad det är OK att pynta sig.

Många viljor i baljan

Mina besvärjelser om det bohemiska hemmet klarar inte vilket motstånd som helst. En dag med humör och novemberväder i sumphålsklass ser jag plötsligt vårt containerförråd/garagesubstitut i all sin sjaskighet. Snipiga damen inom mig pekar med sitt vassa finger och deklarerar att detta inte är bohemiskt, detta är sånt som grannar klagar på i lokaltidningen. Och det gör dom rätt i!

Snipiga damen smular sönder min försvarsmur och får modet att sjunka. Vi – särskilt jag – är ju hopplöst dåliga på att göra färdigt saker (så att vi skulle kunna börja bygga garaget)! Vad är det för fel på oss som inte på dessa åtta år kommit loss och byggt ett garage/förråd till vårt hus?

Talar med mannen. Beskriver min syn på mig själv som en dålig avslutare, en som snarare saktar in än spurtar de sista stegen före mål. Han ställer kloka frågor, coachar istället för att komma med Lösningar. Sakta kravlar jag mig upp ur sumphålet. Kanske är jag inte en så usel avslutare ändå, utan mer av en sjujäkla startare, dessutom gift med en likadan. Och vi startar sällan något för grannfridens skull, oftare för själsfriden. Inte konstigt att det finns lite ärenden i balansen. För att citera mannen: det är många viljor i baljan.

Vårt ickegarage är i själva verket ett väl maskerat monument - en installation - över vår företagsamhet och vår förmåga att prioritera det vi tycker är viktigt. När jag hämtar cykeln där i morgon bitti ska jag tänka på all tid jag inte ägnat åt att riva förråd och bygga garage, jag ska tänka på skidsemestrarna, paddelturerna, 40-årsfesterna och de långsamma lördagsfrukostarna.