The fine line between...

Som sagt, jag har tagit mig upp ur diket den här gången också. Och jag undrar om diket inte var lite lite djupare den här gången än de andra. Eller så är det bara så att man blir lite känsligare med åren, eller kanske för varje dyk. Nu när det slutat gunga under fötterna funderar jag på varför jag faktiskt klarade mig - ännu en gång - utan att bli skvatt galen (jag skojar inte, i min släkt är det nästan mer regel än undantag att ha suttit på psyket eller ha gått på psykofarmaka).

Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!

Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).

Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...

Och jorden snurrrar ändå

Så dumt det är att gå omkring och tro sig vara oumbärlig, och i och med det ställa orimliga krav på sig själv. Om inte jag fixar och trixar och slår knut på mig själv som värsta ormkvinnan så stannar världen eller åtminstone går familjen under, eller hur? De senaste veckorna har jag fått ett och annat tecken på att jag möjligen kan ha fel i det antagandet.

Härom helgen blev jag sjuk och febrig hos min syster och helt enkelt tvungen att bädda ner mig med nya bokcirkelboken, sova och läsa och bara sticka fram huvudet och äta en bit eller amma en skvätt då och då. Till en början låg det där dåliga samvetet och pyste lite lätt under täcket, men tänk, det gick alldeles utmärkt att lämna ifrån mig ansvaret. Ingen blev undernärd av brist på vare sig mat, kärlek eller någon annan typ av omvårdnad.

Och nu håller hela bebislivet på att genomgå en fantastisk metamorfos. Efter nio månader som livegen åt min bröstälskande son har vi insett att det enda som kan få honom att sluta vakna en massa gånger på nätterna är att jag slutar amma. Igår kväll åkte jag och tränade och lät maken natta lillbusen helt bröstlöst, och sedan sov de båda gossarna på övervåningen med bara ett par uppvaknande med intag av lite utpumpad bröstmjölk.

Tänk att jorden snurrar (nästan) helt utan min hjälp!

Själv är bäste coach - eller?

Jag brukar vara duktig på att coacha mig själv. Terapeuten jag gick hos för många år sedan sa det när jag sa tack och hej: "Det var ju DU som gjorde jobbet." Jobbcoachen sa det när jag sa tack och hej: "Du behövde ju knappast mig". Och visst är det så: jag är bra på att analysera mina problem och svårigheter och hitta lösningar och strategier för det mesta. Men en gång skrev jag här om att personlig utveckling är ett livslångt projekt, och nu har det blivit väldigt tydligt för mig igen - jag har halkat ut i dikesrenen och har (trots allt jag vet om mig själv och livet) inte så lätt att hitta klätterrepet som jag kan använda för att dra mig upp. Förstår ju hur jag ska göra intellektuellt men kan inte ta in det i hjärtat.

Efter den där väggkrocken för tio år sedan har det hänt en gång tidigare att mina strategier inte har fungerat. Det var för några år sedan, och det är lätt att se att det inte var mänskligt att fungera normalt under omständigheterna: en tonårsdotter som mådde fruktansvärt dåligt, ett nytt jobb med tio mils pendlingsavstånd, två små barn hemma och ovanpå alltihop min 500-sidiga lärobok som jag höll på att slutredigera och korrekturläsa (sex gånger...). Jag mådde skit, men hittade till slut tillbaka upp på vägen utan att ha behövt någon tur till psyket.

Och nu ligger jag där i diket igen och sprattlar med benen som Gregor Samsa i Kafkas Förvandlingen, smått oförmögen att komma på fötter. Eller kanske inte. Jag har en plan. Jag har än en gång förstått att det börjar bli dags att ta hand om mig, inte bara om alla andra (mamma, barnen, och framförallt den lille terroristen jag har närt vid min barm). Det handlar om att ta hjälp (en bogserlina och inte bara klätterrepet), att bocka av lite mer från lustlistan och lite mindre från pliktlistan, och på det mycket träning, frisk luft, meditation, och tidiga kvällar. Om ni hittar mig hängande på Facebook sent på kvällen - blås i visselpipan och beordra mig i säng!

Fram för mera win-win!

För några år sedan blev vi tvungna att göra oss av med vår fina hund Fredman. Till skillnad från min man är jag inte uppväxt med hund, men mådde ändå väldigt bra av all villkorslös kärlek och alla promenader; med en vovve i huset kommer man ju ut även om det regnar fyrtumsspik. Vad jag inte trivdes med var bundenheten och - något som jag inte alls var förberedd på - stressen över att Fredman inte fick tillräckligt med mental stimulans i form av lek och träning.

Så för ett tag sedan fick vi en ny granne i byn och med grannen följde en fin hund som behöver passning då och då. Eftersom jag för närvarande är föräldraledig och mycket hemma kommer Mola ofta till oss och jag får återigen njuta av villkorslös kärlek och hundpromenader - men slipper bundenheten och stressen över den mentala biten, eftersom det inte är min hund och därmed inte mitt ansvar (dessutom leker och tränar småtjejerna mer än gärna med henne). Och som grädde på moset kommer vår granne då och då med en påse nybakat som tack! En win-win-relation för alla inblandade med andra ord.

Ett annat exempel, där vi står i andra ändan av behovsrelationen, är att vi gärna lånar äldsta dotterns farmor som barnvakt. De små barnens farföräldrar bor långt borta och mormor orkar inte längre, men vår "extrafarmor" är pigg och lekglad, har inga fler barnbarn än min nittonåring och kärleken mellan henne och våra små är ömsesidig. Enda problemet är att extrafarmor är en kvinna med många järn i elden och därmed oftast måste bokas långt i förväg, så nu smider jag planer för att skapa nya win-win-relationer med ett par andra "extrafarmödrar" som antingen inte har några egna barnbarn eller har dem på distans.

Alltså, fram för fler win-win-relationer av den här typen - så länge båda parter är på det klara med att man alltid har rätt att säga nej om det inte passar eller man inte orkar!