Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Fram för mera win-win!

För några år sedan blev vi tvungna att göra oss av med vår fina hund Fredman. Till skillnad från min man är jag inte uppväxt med hund, men mådde ändå väldigt bra av all villkorslös kärlek och alla promenader; med en vovve i huset kommer man ju ut även om det regnar fyrtumsspik. Vad jag inte trivdes med var bundenheten och - något som jag inte alls var förberedd på - stressen över att Fredman inte fick tillräckligt med mental stimulans i form av lek och träning.

Så för ett tag sedan fick vi en ny granne i byn och med grannen följde en fin hund som behöver passning då och då. Eftersom jag för närvarande är föräldraledig och mycket hemma kommer Mola ofta till oss och jag får återigen njuta av villkorslös kärlek och hundpromenader - men slipper bundenheten och stressen över den mentala biten, eftersom det inte är min hund och därmed inte mitt ansvar (dessutom leker och tränar småtjejerna mer än gärna med henne). Och som grädde på moset kommer vår granne då och då med en påse nybakat som tack! En win-win-relation för alla inblandade med andra ord.

Ett annat exempel, där vi står i andra ändan av behovsrelationen, är att vi gärna lånar äldsta dotterns farmor som barnvakt. De små barnens farföräldrar bor långt borta och mormor orkar inte längre, men vår "extrafarmor" är pigg och lekglad, har inga fler barnbarn än min nittonåring och kärleken mellan henne och våra små är ömsesidig. Enda problemet är att extrafarmor är en kvinna med många järn i elden och därmed oftast måste bokas långt i förväg, så nu smider jag planer för att skapa nya win-win-relationer med ett par andra "extrafarmödrar" som antingen inte har några egna barnbarn eller har dem på distans.

Alltså, fram för fler win-win-relationer av den här typen - så länge båda parter är på det klara med att man alltid har rätt att säga nej om det inte passar eller man inte orkar!