Kronobergarnas guldkorn och knep

Vi på Livstid samlar på guldkorn i vardagen – små omärkvärdiga anledningar att glädjas åt en vanlig regnig novembermåndag. Vi är också alltid på jakt efter knep och strategier för att hantera stunder då de där guldkornen inte syns till och livet känns tungt och hopplöst. Många guldkorn och knep/strategier har vi samlat på oss här under de dryga fyra år som Livstid har funnits, men runtomkring oss finns ju alla andras tankar att inspireras av. 

Därför beslöt vi att under två mässor de senaste veckorna, Kvinnomässan och Kronobergs Bokmässa, båda i vår hemstad Växjö, utlysa en tävling där de som kom förbi vårt bokbord fick bidra med sina bästa guldkorn och knep. Vi fick in massor – tänk så mycket klokskap det vandrar runt omkring oss. Välkommen att ta del av kronobergarnas egna idéer:

”Skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ned idag!”

”När jag känner att jag är deppad/allt blir för mycket, tar jag på mig löparskorna = kvalitetstid med frisk luft och ensamtid.”

”En lyckostund minst om dagen, det hinner alla med. Hoppsasteg med barnen till bilen fast det är bråttom. En extra kram utan stress på morgonen. Små saker som lägger grund för dagen.”

”Dra i handbromsen! När det blir för mycket – STOPPA! Ställ in aktiviteter och s.k. ”måsten”. Prioritera tiden med familjen. Jag menar att släppa allt och bara vara tillsammans. Tid är så mycket värt!”

”Min strategi för att hantera det svåra i livet är att tillåta mig själv att bara vara i min sårbarhet. Att finnas i all min otillräcklighet och att anser att det är fullt tillräckligt."

”Lyssnar varje morgon på Mix Megapol för att få höra Anders Timells skämt, det blir att jag börjar dagen med ett leende på läpparna.”

”Då och då sätter jag mig i bilen och kör sakta genom skogen med takluckan öppen så jag kan höra ljuden och känna dofterna och kanske ha chansen att se några vilda djur. Bilkörning ger mig avkoppling.

”Rida ut i skogen med en vän och diskutera allt mellan himmel och jord.”

”Man ska vara snäll mot sig själv så länge man har sig.”

”Löpning hjälper mot allt. Därför är jag löpare.”

”BLOGGA!”

”Handarbetet skapar samling och lugn, även hjärngymnastik.”

”Mitt guldkorn i vardagen är när jag ser regnbågen i fontänen, det ger mig lite extra lycka.”

”Mitt guldkorn och strategi är att bege mig ut i naturen. Gå där det är lite folk och stanna upp och titta på alla färger i naturen.”

”Mina djur är något som ofta förgyller min dag.”

”Varje kväll skriver jag ner 3 saker som jag är tacksam för i livet.”

”Om det känns för jävligt vet man ändå att det finns andra som har det mycket värre.”

”Mitt guldkorn är att kunna hjälpa andra människor. Alltifrån att hjälpa en gammal dam att bära matkassen till att lyssna på en kompis när denne behöver prata.”

”Då det krisar: Går ut i skogen och skriker så mycket jag orkar”

”Inget slår att bli väckt av min hund. Först två frågande bruna ögon, sedan en paus. Jag blir så glad hela dagen – garanterat!”

”Några ord av P. Tudor-Sandahl: ’Vanliga dag, låt mig vara medveten om vilken skatt du är’.”

”Ta med någon vän till närmaste sjö (finns många runt om i Kronobergs län) och prata, medan ni blickar ut över den rogivande sjön. Tanka energi från naturen!”

”När det är svårt säger jag till mig själv: ’Jag är inte ensam, det finns en god kraft som vill mig väl. Jag är värdefull för att jag är jag, oavsett vad andra tycker och oavsett vad som händer mig!’”

”Krama min syster.”

”Gå ut och ta en promenad, andas, njuta!”

”Att lyssna på Sommar i P1 och få ta del av olika människors livsöden. Det gör att man påminns om att det alltid finns levande människor – som haft med- såväl som motgångar – bakom varje lyckad fasad.”

Stort tack till alla som delat med sig. Som utlovat har vi också hittat tre vinnare av boken Älskade lista!, nämligen Birgitta Hall, Anneli Berntsson och Set Söderholm. Grattis! Boken kommer på posten lagom till jul!

Vill du själv dela med dig av dina bästa guldkorn och strategier? Skriv en kommentar till det här inlägget!

Tråktrolleri på jobbet

En av mina allra mest lyckosamma tankestrategier är den som handlar om att försöka trolla bort tråkkänslan i de ständigt återkommande vardagssysslorna. Nu ska jag inte påstå att jag alltid möter varje tvätthög, diskmaskin eller vedinkörning med ett lycksaligt leende eller jubelrop, men mitt motstånd mot tråksysslorna har blivit oerhört mycket mindre massivt sedan jag medvetet började förändra mina tankar kring dem. Någon kanske minns det där med att se snöskottning och vedkörning som gympass, att använda tiden till att få inspiration av ett bra radioprogram (som ett avsnitt ur Sommar/Vinter i P1 ur SR-arkivet), att utnyttja rutinarbetet till att stänga av det yttre flödet och i stället släppa fram den kreativa vildhjärnan and so on and so forth.

Nu är det dags att ta itu med ännu en utmaning - att trolla bort lite jobbtråk. Tyvärr är det aningen svårare att applicera hemmastrategierna där. Gympass erbjuds det inte många tillfällen till i mitt stillasittande jobb framför datorn eller på sammanträden. Kanske skulle jag föreslå en stunds situps och armhävningar på nästa nämndsmöte, då efter-lunchen-dåsigheten börjar smyga sig över oss när det är dags att ta itu med ännu ett oerhört upphetsande utkast till handlingsplan eller verksamhetsrapport?

Lyssna på radio är inte heller så lätt. Alltför få av mina arbetsuppgifter är av en så pass rutinartad karaktär att jag kan sväva ut i ett Sommar-program utan att det skulle få tämligen allvarliga konsekvenser - underliga uppsatskommentarer, felaktiga betyg eller märkliga synpunkter i ett remissvar på en sån där handlingsplan... Samma sak med att stänga av bruset och öppna upp för kreativa projekt. Något enstaka sammanträde kan kanske tillåta en lite lätt utsvävning, men oftast är tiden för dyrbar och det som avhandlas för viktigt för att det ska fungera.

Nej minsann, här går jag bet och behöver hjälp av våra Livstidsläsare! Har ni förslag (kanske hämtade ur egna liknande erfarenheter) på strategier som jag skulle kunna tillämpa? (En som däremot funkar ganska bra just nu, när jag är i avvecklingstider, är att tänka: "Ha! Det här gör jag inte länge till!")

Sommartrolleri

För ett år sedan delade jag med mig av mina trixigaste småknep för att känna lite mindre motstånd mot de där vardagstråksysslorna. Nu är det sommar igen och jag tänker plocka fram ännu ett litet trolleri ur rockärmen och låta det genomgå det vannestålska konsumenttestet. Ska det svara upp mot produktbeskrivningen, månntro? Det handlar om... matlagning! En syssla som - att döma av alla miljarder TV-program, kokböcker, mattidskrifter och recept i allt från livsstilsmagasin till Coop-tidningar - är något som "alla andra" (fast ni som jag vet hur det är med det uttrycket) tycker är hur lajbans som helst. Det tycker inte jag.

Jomenvisst, med trevliga människor på ingående eller - ännu bättre - på kökssoffan med ett glas vin, eller bredvid mig vid diskbänken, kan det vara riktigt mysigt. Då lagas ju också ofta något extra smarrigt, vilket helt klart ökar trevlighetsfaktorn i själva tillagandet. Men alla de där andra hundratals måltiderna mitt i vardagen. Som jag har skrivit om tidigare fuskas det en hel del härhemma. Det äts ganska ofta flingor och mjölk till kvällsmat, och inte räds vi falukorv och makaroner heller. Turligt nog är barnen varken undernärda eller överviktiga, och friskare ungar har jag väl aldrig träffat, så helt fel ute kan vi nu inte vara.

Men så kommer sommar och semester. Underbara ljuva ledighet utan väckarklockor (annat än lillprins Bus) och med fågelsång till frukosten. Ja, jag älskar den här tiden men av någon outgrundlig anledning halkar vi in i sommarkönsrollsfällan. Vi, som är så jämställda att vi knappt får jämställdhetsföräldrabonusen för att min man är hemma för länge! Och där frun i huset gjort karriär medan mannen tagit huvudansvar för alla ungar i alla år. Plötsligt byggs det och målas av maken och lilla frun lagar mat. Och lagar mat. Och lagar mat. Och sliter sitt hår över den stackars falukorven som än en gång ska stoppas in i ugnen.

Och det är här lilla sommartrolleriet kommer in i bilden. I år ska jag pröva nåt nytt. Här ska lagas nya spännande rätter varje dag ... eller, i alla fall, varannan. Jag ska utforska alla receptböckerna i hyllan, pärmen med urklipp på rätter som aldrig lagats, Arlaköket och Tasteline. Tänker mig att det därmed blir lite lite roligare, och att jag lär mig en massa nytt som jag kan ta med in i hösttråkköket. Kanske blir det på det sättet lite färre flingkvällsmatar i höst, och kanske kanske lär sig mina ungar - som jag inte kan skryta med att jag har lärt att äta allt - att uppskatta ett större smörgåsbord än det som vanligtvis serveras. Och OBS! detta gör jag för min alldeles egen (och för all del övriga familjens skull), inte för att det är trendigt att gilla matlagning! (Och ja, jag ska nog hjälpa till att gjuta altanbetonggrunden också, minsann...)

Jag samlar på njutning

Nä, nu är jag less på att gå runt och skava. Jag gör det då och då, mittemellan långa perioder av flow, och jag har så svårt att sätta fingret på vad det är som skaver. Men som den (ungefär tillräckligt bra) egenterapist jag är så börjar jag förstås återigen se mig om efter mina vandringsstavar och klätterrep. Igår kväll lade jag fram teorin om att det handlar om självkänslan som (än en gång) behöver boostas - och att detta kanske i någon mån skulle låta sig göras genom lite mer tilltro till mina medmänniskors tankar om mig. Kanske är det självkänslan. Kanske är det något annat. Ikväll gräver jag fram ett annat litet rep. Jag samlar på njutningsbilder.

Här ett par störtsköna sådana helt ohämmat knyckta från några Facebookvänners statusrader:

-- Ett glas rosé och en god bok på altanen - för att fira att även mamman har påsklov nu.

-- Hade tänkt jobba i trädgården i dag men beslöt mig raskt för att njuta av den i stället!!!

-- Håller helg, detta firas med ett sent tunnbad tillsammans med fågelkören.

-- Har klarat alla proven, fått finpresent av maken och kryper ner i renbäddad säng. Livet är gott!

-- Är utan minsta tvivel helt säker på att det är bättre att bo på landet än att bo i stan. Dricker kaffe på trappan & har vitsippor & krokus till vänster, & när jag vänder blicken åt höger ser jag det blå vattnet. Solen är rakt fram.

-- Kiviksk solnedgång. Grillad sparris, haloumi och aubergine. Lite kall rosé. Leendet stramar konstant i mungiporna. Det enkla är det vackra.

Och så några från mitt eget njutningsskafferi från de senaste dagarna:

-- Familjens minsting travar på sina nykläckta gångben varv efter varv i solskenet i vår stora trädgård, sparkar på en boll, kastar några stenar, grottar ner sig i sågspånen på vedbacken.

-- Påskaftons-pastasallads-picknick vid havet på besök hos allrakäraste systern i Skåneland. Lilleman vandrar runt och - believe it or not - kastar sten, storbarnen doppar tårna i det fem-sexgradiga vattnet och jag låter min vinterbleka nästipp titta fram och värmas av solen.

-- Hela familjen förenas i en hysterisk fnissfest i köket en helt vanlig småtråkig tisdagskväll. Minstingen står i centrum och får oss alla på fall med sitt vattenfallsskratt varje gång han trycker på knappen på uppladdningsstationen till den bärbara telefonen och får apparaten att plinga.

Nu tar jag med mig alla finbilderna ner i sängen tillsammans med senaste bokcirkelboken! Minsann, blev det inte ett riktigt bra slut på den här postpåskledighetssuckande tisdagen till sist.

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Budord på Livstid

Nu har jag korrekturläst hela manuset till bloggboken Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet, 190 sidor funderingar skapade av två lagom kloka och kapabla kvinnor, med start en sen kväll i november 2008 och mål i juni 2010. Texten har följt mig i soffan, sängen och badet, på toaletten, tåget och bussen, och jag har - Jante, vik hädan! - njutit av (nästan) varenda minut, inte minst i jämförelse med den mindre behagliga upplevelsen att korrekturläsa mina 544 sidor grammatikbok sex gånger för några år sedan.

Att gå igenom alltihop i ett svep såhär är en häftig upplevelse och under tiden framträder min alldeles egen lilla budordslista ur våra inlägg. En Livstidology, liksom. Huller om buller kommer nu här några vandringsstavar som jag vill använda på min fortsatta pilgrimsvandring här på jorden (samtidigt som jag fortsätter drömma om en dito i Pyrenéerna):

• Att ägna mig så mycket jag kan åt förtida uttag på glädjekontot och njutning i backspegeln. Därutöver, att leva precis just här och nu, inte minst i mötet med andra människor. Att försök undvika att låta gamla surdegar och misslyckanden nafsa mig i hälarna, och om de envisas: se dem som nyttiga läxor att lära av. Förtida uttag på oroskontot undanbedes också vänligt men bestämt.
  
  
• Att frossa i precis varenda liten anledning till vardagsglädje och tacksamhet, även grådaskiga februarimåndagar då det mesta känns trist. Att njuta av fullmånen på hemväg från jobbet och att vända på steken och vara tacksam när jag plockar ur den ledsamma disken ur maskinen - för att jag har mat att äta på tallrikar som behöver diskas och, inte minst, att jag har lyxen att äga en diskmaskin.
  
  
• Att komma ihåg att alla har 24 timmar på dygnet, och att det är JAG som prioriterar vad jag vill använda dem till med hjälp av just MIN inre kompass för att skapa MITT livs historia. Att vägra ta på mig offerkoftan och låtsas som att jag inte kan påverka. Allt kan jag inte förändra (och då måste jag acceptera det utan att fastna i gnäll- och bitterhetsträsket), men med tillräckligt mycket utrymme för sinnesro kan jag lära mig att identifiera de områden där jag faktiskt har ett val.
  
  
• Att sätta på radarn och låta den fånga in människor och sammanhang som ger mig energi, inspiration och glädje. Att sätta upp myggnätet för fönstret till mitt hjärta och sila bort energitjuvarna, och se upp för dem jag skapar själv av stress och trötthet. Att låta dem spricka som troll i solljus! Att också se upp så att jag inte får för mycket energi, så att jag när jag är på topp drar igång projekt som jag inte ror i land: balans i energidepåerna!
  
  
• Att leva så hållbart jag bara kan: sortera mera, återvinna, tänka efter innan jag handlar och handla mindre/mer begagnat/mer ekologiskt och rättvisemärkt, välja tåget om jag kan, släcka lampor och dra ur kontakter. Att också ägna mig åt mental miljövård: goda vänner, kulturupplevelser och reflektion.
  
  
• Att trolla med tråket - hitta just mitt sätt att göra alla vardagssysslorna lite roligare: göra dem långsamt och meditativt, göra dem till bra musik eller radio, göra dem till ett träningspass om de har en mer fysisk karaktär, göra dem och acceptera men belöna mig med att göra något riktigt kul när jag är klar - eller busa till det och gör tvärtom: det roliga först! Att slå på blåljusen när jag än tänker att "Egentligen borde jag..." - i stället göra det direkt om det verkligen är viktigt eller stänga av tanken!
  
  
• Att låta det enkla vara det goda!
  
  
• Att skapa så mycket struktur i min tillvaro att det passar just mig, men inte strukturera så mycket att jag missar längtansrymd och sköna tillfällen till spontanitet.
  
  
• Att le mot främlingar, sprida värme, kärlek och vänlighet omkring mig. Att ge komplimanger och beröm till träningsinstruktören, kassörskan eller servitrisen i stället för att bara tänka, men komma ihåg att (i synnerhet när det gäller mina barn) inte bara uppskatta någons prestationer utan låta honom eller henne känna sig värdefull bara precis för den hon eller han är. Att försöka hjälpa den som behöver mig, men inte så att jag missar att ta ansvar för mina egna behov.
  
  
• Att ta alla tillfällen till att skapa bubblor (parenteser) i livet, där jag ostört får vara kreativ, filosofera, observera eller bara vara jag en stund. Att också låta alla frustrerande väntestunder (i kassa- och telefonkön, på tågstationen och vid reklampausen på TV) ersättas av behagliga små mellanrum.
  
  
• Att vara good enough i alla sammanhang där det räcker så att jag faktiskt orkar prestera top-of-the-pops när det verkligen behövs.


• Att plocka vaxet ur öronen och verkligen lyssna på kloka vänner och radiopratare, likaledes läsa med närvaro och suga åt mig av all livsvisdom som finns precis runt hörnet.
  
  
• Att affirmera och visualisera att jag har det precis så som jag vill ha det, för det är jag värd! Att se det framför mig, känna efter hur det känns. I tanken är jag redan där!
  
  
• När livet är som värst, acceptera och möta min smärta i stället för att kämpa emot den eller dubbelstraffa mig själv genom att bli arg på mig själv för att jag mår dåligt, inse att ibland kan jag inte ens vara good enough, och lyssna (på riktigt!) på Bodil Jönsson, när hon säger åt mig att "Still dig, det går över!". När det bara är lite smårisigt, acceptera mina lågvattendagar, krama mig själv och försöka tänka att i morgon är en annan dag.

Jahapp, så är det dags att sluta blogga då eller? Här är väl all visdom jag någonsin kan hinna behöva under min livstid? Inte behöver jag tjöta vidare? Jomenvisst sörru, det är ju just precis det jag behöver, tjöta och älta och kanske undan för undan komma lite lite längre på den där stigen, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Låt mig för guds skull inte inbilla mig att allt går som på räls bara för att jag försöker följa mina budord. Jag kommer att halka i diket med ojämna mellanrum och ibland tar jag mig upp med mina egna klätterrep, men ibland måste jag våga be om en bogserlina. Personlig utveckling är ett livslångt lärande.

The fine line between...

Som sagt, jag har tagit mig upp ur diket den här gången också. Och jag undrar om diket inte var lite lite djupare den här gången än de andra. Eller så är det bara så att man blir lite känsligare med åren, eller kanske för varje dyk. Nu när det slutat gunga under fötterna funderar jag på varför jag faktiskt klarade mig - ännu en gång - utan att bli skvatt galen (jag skojar inte, i min släkt är det nästan mer regel än undantag att ha suttit på psyket eller ha gått på psykofarmaka).

Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!

Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).

Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...

Själv är bäste coach - eller?

Jag brukar vara duktig på att coacha mig själv. Terapeuten jag gick hos för många år sedan sa det när jag sa tack och hej: "Det var ju DU som gjorde jobbet." Jobbcoachen sa det när jag sa tack och hej: "Du behövde ju knappast mig". Och visst är det så: jag är bra på att analysera mina problem och svårigheter och hitta lösningar och strategier för det mesta. Men en gång skrev jag här om att personlig utveckling är ett livslångt projekt, och nu har det blivit väldigt tydligt för mig igen - jag har halkat ut i dikesrenen och har (trots allt jag vet om mig själv och livet) inte så lätt att hitta klätterrepet som jag kan använda för att dra mig upp. Förstår ju hur jag ska göra intellektuellt men kan inte ta in det i hjärtat.

Efter den där väggkrocken för tio år sedan har det hänt en gång tidigare att mina strategier inte har fungerat. Det var för några år sedan, och det är lätt att se att det inte var mänskligt att fungera normalt under omständigheterna: en tonårsdotter som mådde fruktansvärt dåligt, ett nytt jobb med tio mils pendlingsavstånd, två små barn hemma och ovanpå alltihop min 500-sidiga lärobok som jag höll på att slutredigera och korrekturläsa (sex gånger...). Jag mådde skit, men hittade till slut tillbaka upp på vägen utan att ha behövt någon tur till psyket.

Och nu ligger jag där i diket igen och sprattlar med benen som Gregor Samsa i Kafkas Förvandlingen, smått oförmögen att komma på fötter. Eller kanske inte. Jag har en plan. Jag har än en gång förstått att det börjar bli dags att ta hand om mig, inte bara om alla andra (mamma, barnen, och framförallt den lille terroristen jag har närt vid min barm). Det handlar om att ta hjälp (en bogserlina och inte bara klätterrepet), att bocka av lite mer från lustlistan och lite mindre från pliktlistan, och på det mycket träning, frisk luft, meditation, och tidiga kvällar. Om ni hittar mig hängande på Facebook sent på kvällen - blås i visselpipan och beordra mig i säng!

Våga tro att det löser sig 2

När man har utvecklat så många strategier för att hantera alla möjliga och omöjliga aspekter av livet och tiden som jag har borde man väl alltid vara på topp, eller? Nä, så är det förstås inte. Just nu är mitt liv ganska fullt av motgångar, och strategierna ställs i allra högsta grad på prov.

• Minstingen, som nu är sju och en halv månad, vill fortfarande helst inte äta annat än bröstmjölk. Vi har kämpat sedan midsommar, med alla sorters mat, men den lille busen är expert på att vända sig bort, stänga munnen eller - när han väl äter - sätta i halsen och kräkas upp alla mödosamt ikämpade skedar. Som kompensation för det han inte får i sig dagtid äter han i stället tre-fyra gånger varje natt. Inte för att det tar så lång tid, och jag somnar oftast om snabbt, men det börjar ändå fresta på att aldrig få sova mer än ett par timmar i sträck. Jag är ju 41 den här gången, inte 21...
• Beslutet om att min mammas rätt till äldreboende har blivit beviljat dröjer, och därmed erbjudandet om en plats och själva flytten. Samtidigt fungerar det allt sämre därhemma, och läget börjar bli ohållbart.
• Vårens återinträde i yrkesarbetarnas skara rycker närmre, men det som jag sett fram emot som en lugn tillbakagång med arbetsuppgifter av just det slag som passar mig ser nu i stället ut att bli något helt annat.

Det gäller att verkligen ta i ända nerifrån tårna för att våga tro att det löser sig - och kombinera med affirmationer och visualisering. Återkommer med rapport.

Självhjälp någon?

Vad är det för fel på självhjälp egentligen? Skulle det finnas någon bättre sort? Vi använder självhjälp som etikett här på bloggen – ofta tillsammans med strategier - när vi tycker vi hittat kluriga knep för att få ordning på tillvaron. Och då handlar det verkligen om själv-hjälp – hjälp som vi specialdesignar för oss själva. Ofta med inspiration från någon så kallad självhjälpsbok, som säkert är en riktigt bra självhjälp – för författaren – och i bästa fall givande inspiration för oss andra.

Ur boken eller föredraget kan vi plocka ut delar, vrida och vända på dem, fundera över hur mycket av sitt sammanhang den behöver ha med sig och hur den passar i vårt eget. Och kanske bestämmer vi oss för att ge den en chans.

Det är något lurt med att självhjälp klingar billigt medan strategi är något storslaget. Kan det ha något att göra med att läsare av självhjälpsböcker oftare bär kjol, och strategerna uniform?

Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.

Strategier som gör skillnad

Ett återkommande tema på bloggen är stresshantering och den självförvaltande kompetens (ett begrepp myntat av Marika Hansson i hennes avhandling) som jag med bestämdhet hävdar är nödvändig att bygga upp om man ska hålla i längden i ett arbete av den typ som blir allt vanligare: med höga krav, stor frihet vad gäller var, när och hur man jobbar och flytande gränser mellan yrkesliv och privatliv. För ett antal år sedan var jag på väg med huvudet före in i väggen, men klarade mig med några bulor i pannan och kom tillbaka rustad med ett antal strategier (här är några av mina och här några av Saras).

Medan lunchpastan kokade i Saras kök igår konstaterade vi att vårt individuella och gemensamma arbete med att utveckla strategier i strävan efter ett gott liv och en god tid (enligt bloggens programförklaring) fått ett positivt resultat, utöver det faktum att vi nog generellt sett har allt fler goda stunder i våra respektive liv. När vi stöter på de där skitdagarna (för nejdå, tro inte att vi på något sätt är förskonade från dem, vi heller - här är en av Saras och här en av mina), så blir vi allt bättre på att (ibland i större utsträckning, ibland i mindre) ställa oss vid sidan av skitdagen och titta på den utifrån, och så lite klokt och förnumstigt tala om för oss själva att det kommer bättre tider - eller plocka fram någon annan fiffig strategi ur bakfickan.

En glädjande antydan till att vår strävan (som vi är införstådda med är livslång) gör lite skillnad, inte bara för oss själva, utan också för andra, får jag med dagens e-post. Jag påminner deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag har lett det senaste året om en kommande återträff och får då ett svarsmeddelande som gör mig glad, stolt och lite rörd: Jag vill också passa på att berätta att jag har haft stor nytta av kursen. Jag mår mycket bättre och jobbar på ett lite annat sätt än tidigare fast jag får hela tiden tänka mig för... Därför vill jag tacka dig för att du engagerar dig i detta arbete. Fortsätt med det! Jag tror att många är i stort behov av din erfarenhet, dina råd och tips. Det allra roligaste är att personen som skrev såhär var en av de deltagare i mina grupper som jag upplevde till en början visade mest motstånd till tanken att man på något sätt kan påverka sin situation, att vara den som skapar sitt eget livs historia.

Den vita särken

Vaknar mitt i natten och kan inte somna om – någon liten dålig ursäkt till bekymmer håller mig vaken. Snor runt och försöker byta tankebana flera gånger utan resultat. Efter ett antal försök tar en tankegång, avslappningsmetod eller meditationsteknik form i mitt huvud utan att jag råder över den. Den tar sig till och med ett namn: Vit särk.

Det är som att jag dyker ner under mina tankebanor om konkreta problem och frågor. Istället ser jag bara känslorna och oron de skapar och fokuserar på dem. De är som uppstickande bergstoppar – Storsylen & co kanske - i en överskådlig modell av ett vitt fjällandskap. Med tankens hjälp slätar jag ut de uppstickande piggarna som när man lugnt och metodiskt slätar ut ett skrynkligt tyg. Jag antar att tyget är den vita särken.

Fluffiga drömmar - handfasta resultat

Det är nästan läskigt kraftfullt, det där med att visualisera att man redan nått målet i en fråga som man egentligen inte tror sig rå på. Några exempel från senaste veckorna:

- Inför fjällsemestern var det späckat på jobbet. Början av veckan kändes knölig. När jag inte var på möte satt jag och lyfte håglöst i det ena ärendet efter det andra utan att komma loss. På måndagnatten drömde jag att jag släpade på en Ikea-kasse med gammal dålig ved och missade bussen där resten av familjen fanns.

På tisdagkvällen tog jag mig i kragen och byggde bilden av hur jag på torsdag eftermiddag skulle cykla hemåt och känna mig nöjd med att både ha gjort ett bra underlag inför min arbetsgrupps redovisning och ha satt sprätt på de där småärendena (veden) som har en tendens att växa fast på mitt skrivbord. Ett högst osannolikt scenario tänkte jag, men det fick mig att sova gott. På onsdagen var jag sedan superstrategisk, medan jag på torsdagen rörde runt i alla liggande ärenden och fick iväg de flesta. Torsdagens cykeltur hem blev skrattretande lik den jag fantiserat om. Stolt och kapabel, med vind i håret cyklade jag där och log.

- Skidsemestern inkluderade ett byte av boende och därför också en packningsrunda extra, vilket betyder obehagskänslor för mig. Få med allt, packa smart, ut ur rummet (ungefär) i tid, hinna utnyttja dan. Lekte med en annan bild av hur det skulle kunna kännas, och det funkade!

- Skidsemester handlar förstås också om skidåkning. På turskidor för vår del – stålkantade lite bredare skidor av längdkaraktär. Uppåt och framåt är okomplicerat, neråt har alltid varit värre för mig. Några månader nu har jag föreställt mig Sara görandes välformade kontrollerade telemarkssvängar nerför fjällbranterna.

Den funktionella delen fick jag till, efter många år av nervöst plogande svänger jag och skidorna i harmoni. För att det ska kallas telemark får jag väl erkänna att det krävs lite mer: ändan ska in och knäna böjas lite till, men det handlar mest om fåfänga. Och jag kan inte se någon annan anledning till att det plötsligt går så bra än att jag matat min hjärna med påhittade bilder av just detta.

Utmaningen nu börjar bli att komma på mig när obehaget växer till, så att jag kan styra in mig på fantasibanorna, som gärna får svulsta på lite, innehålla lite prutmån, vara nöjsamt färgstarka. Jag har börjat se fram emot att gå och lägga mig, även när jag har ett grubbel i bakhuvudet, och släppa iväg mig själv på lite onyanserat dagdrömmande med happy ending.

Ett nytt verktyg i lådan?

Jag tror som kopparslagarmästaren Michaela Ivarsdotter: man kan aldrig få för många verktyg. Och jag håller med textilformgivaren Lena Håkansson: vardagen är viktig – nästan varje vecka vinner den med 5-2. Och: Det enda man vet om livet är att disken aldrig tar slut. På en av hennes kökshanddukar står texten Hej och hå, diska på. En sådan handduk tror jag skulle kunna hjälpa mig att bära den insikten.

Lena Håkansson pratar om sådant som vi skriver om här på Livstid, fast med avstamp i design av fysiska ting. Hon gör det på Växjös första Pecha Kucha-night, tillsammans med Michaela Ivarsdotter och åtta andra talare. Blommande kreativitet i en ram av strikt form – ett gammalt knep. Du får tala fritt mot bakgrund av ett bildspel du själv satt ihop. 20 bilder som visas i 20 sekunder, sedan är det slut.

I inbjudan på Smålands museum står ”ett öppet arrangemang för alla formintresserade”. Och intresserad är jag, av framförandeformen framför andra former. Min magkänsla säger att detta är ett verktyg att titta närmare på, väga i handen, se hur det kan användas. På många olika sätt visar det sig, men vid den här träffen i två huvudvarianter:

1. More is more, rallypratande för att hinna med bilderna, glöd på kinderna och ett litet förläget leende hos talaren när tiden tagit slut och han/hon inser att spurtbacillen smittat dem. (Detta bland arkitekter och formgivare, där minimalism och små uttryck annars står högt i kurs.)
2. Den sävliga stilen där nervositeten inte ens försöker döljas utan tvärtom kommenteras, precis som det faktum att respektive bild hänger kvar längre än talaren tycker känns bekvämt. Stigande dynamik allteftersom föredraget färdas mot slutet och det personliga uttrycket fångar oss som lyssnar.

Tempoväxlingarna mellan talarna tillför något i sig, men min slutsats blir ändå: Saliga äro de sävliga och småfumliga. De vinner i längden och lämnar mig med sänkta axlar, regelbunden andning och en varm boll i magen. De få utläggningar om konstnärliga uttryck jag tar in kommer vanligen genom P1 och då påfallande ofta på rikssvenska eller möjligen upper class Lundadialekt. Att höra konstnären Markus Åkesson och (stol)formgivaren Carl-Oscar Karlsson beskriva sina verk och tankegångar på småländska, och IKEA-designern Anna Efverlunds västsvenska – det ger något extra.

Det här kommer jag att komma tillbaka till och säkert använda någon gång. I min och Marias intuitiva strategi med Livstid har vi ingen aning om vad målet är, men vi vet desto mer om åt vilket håll vi ska och vad vi har nytta av: Våra erfarenheter från arbetet av stresshanteringsgrupper, arbetsmiljöarbete, ledarskap och utveckling av intern kommunikation. Livserfarenheten vi samlar på oss. En företagsregistrering, lite uppmärksamhet kring bloggen, intag av böcker och annan inspiration. Och så diverse bra-att-ha-verktyg, som Pecha Kucha-formen.

PS. En liten detalj gör sig påmind: Pecha Kucha är ett patenterat fenomen. Det är visserligen skiftnyckeln också och den finns i var mans verktygslåda. Exakt vad detta innebär får man ta reda på. DS

När andan faller undan

Det är mycket nu – vem höjer på ögonbrynen? Samtidigt börjar marginalerna tunnas ut av höstmörkret och oxveckorna och summan av alltihopa. Häromhelgen vaknade jag på lördagmorgonen och kände att orken inte fanns där och inget var riktigt kul. Känslan av koll var försvunnen. Inte för att kollen egentligen var sämre än vanligt, utan för att min toleransnivå var lägre. Trouble overload som jag skrivit om tidigare, bara det att om det infaller 8.30 en lördagsmorgon är omedelbar sänggång inget bra handlingsalternativ.

Helgen blev småknölig rätt igenom, men jag kom på att jag använde ett antal strategier som bidrog till att det inte blev värre:

- Ett långsamt, djupt andetag varje gång en överfylld diskbänk eller något annat naggade min sinnesro i kanten.

- Korta skärpedjupet i det jag gör så att allt utanför absoluta fokus blir blurrigt och slutar störa.

- Göra något som reparerar känslan av koll och kapacitet – utan att bli ett straffarbete. Jag satte mig och rensade igenom årets bilder på datorn, ett gammalt samvetsgnag. Roligt, inte minst när barnen bänkade sig runt mig fnissade åt årets värsta spexarbilder.

- Fylla huvudet med annat. I det här fallet blev det en hastigt bokad teaterbiljett till Anna Vnuk och Lo Kauppis Riksteaterföreställning på söndagkvällen. Förlossningsbalett och feminism-ståupp – det var något annat för min hjärna att knåda.

- Skapa lite extrautrymme någonstans. Lyckades få till en ledig dag i den efterföljande veckan, som sedan visserligen blev en vaccin-vabbardag, men nästan lika vilsam för det.

Bara det att jag kunde räkna till fem olika strategier för att hantera situationen gjorde att känslan av koll repade sig lite grann.

Sen tror jag det fanns ett annat syfte med upplevelsen: Jag fick en liten näsknäpp som sa mig att jag ibland inte är så empatisk när Mannen tycker det är för mycket i rörelse runt oss. Det händer att det långt inuti hörs ett småländskt ”amen skääp te daj”, eller att ett överseende leende lurar i vassen. Så vill jag inte bli bemött när jag har råkat ta en överdos av livets låtsasmåsten, och det ska inte han heller behöva vara med om.

Huspredikanten Pollak

Jag tror Kay Pollak smyger på mig om dagarna. Varje kväll ordnar han sedan om i sin bok (Att välja Glädje) på mitt sängbord så att de små epistlarna ska komma i lämplig ordning för att passa mitt liv.

Igår kväll inledde Kay sin predikan såhär:
"Ett exempel: Du skall hålla en presentation inför några på jobbet. Du vill att det ska bli riktigt bra. Du förbereder dig genom att göra en visualsiering."

Där var han faktiskt lite sent ute, den gode Kay. Presentationen, eller snarare mötet, hade jag redan hållit samma förmiddag, ett möte där jag ville vara mycket tydlig med vad min åsikt innebar och med att den krävde goda motargument för att rubbas. Samtidigt ville jag vara närvarande och mottaglig för de övriga deltagarnas synpunkter och reaktioner.

Jag lyckades med strategin att roa istället för oroa kvällen innan genom att 1) förbereda mig väl, 2) tänka igenom vilken hållning jag själv ville ha av närvaro, lugn och öppenhet, 3) föreställa mig hur nöjd jag skulle vara efteråt när jag hållit mötet på det allra bästa sätt jag är kapabel till. Efter mötet var det just så jag kände, och - inte minst - före mötet hade jag sovit gott hela natten! När Kay pratar om visualisering är jag alltså inte svårövertygad.

Nästa ämne i boken, Maria, anknöt till vårt mejlutbyte tidigare samma kväll om den akademiska miljön. Kay Pollak berättar om den amerikanske forskaren Warren Bennis som intervjuat framgångsrika ledare i USA och letat gemensamma nämnare hos dem. En av dem var följande:
"Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta." Kay Pollak formulerar det som att personerna värderade sig själva högt och vågade "byta sandlåda" istället för att stanna kvar som offer.

Ja, när vet man att måttet är rågat? Särskilt om man kanske inte själv känner sig som det mest utsatta offret, men upplever att klimatet man verkar i har offerrollen som en av sina byggstenar? Det kanske framgår av nästa kapitel i Pollaks bok. Lovar att återkomma i så fall.

Programmera om autopiloten

Eva Dahlgren sjunger i låten Underbara människa:

men jag tror man kan
byta vissa delar och bygga sig sann

Jag får erkänna att jag innerst inne tror på Eva. Jag kan tycka att det är naivt - bara man förstår vad som inte funkar kan man ändra det - men fasen vet. Åtminstone har jag goda erfarenheter av ett långsamt och träget omprogrammerande av autopiloten. Att den gamla programvaran inte går att radera fullständigt får man leva med, liksom att den livet igenom plötsligt kan ta över när man är som mest pressad, och som minst vill falla tillbaka. Här är tre områden som är på tapeten just nu:

• Version 2.0 i skarp drift: Om jag senare än 21.30 - eller tidigare om dan varit särskilt knölig - börjar torna upp alla mina bekymmer, allt som måste göras, allt som inte är bra, medan modet sjunker som en sten i bröstet, då har jag installerat ett litet larm som säger "Trouble overload. Sängläge snarast." Det här är en riktigt inbodd strategi, som jag nu utan vidare framgång försöker överföra på mina barn.
• Körs i betaversion: Om jag en mer vanlig kväll börjar fundera på något som oroar mig lite, som jag undrar hur det ska gå, då skippar jag alla tankar på hur jag ska gå tillväga och vad jag ska komma ihåg och går direkt till att föreställa mig hur det kommer att vara när det går lysande, och hur nöjd jag kommer att vara efteråt. En bra kombination av affirmationsteknik och Livstids egenskapade favoritbegrepp förtida uttag (som jag anar att Maria tänker återkomma till inom kort). Jag blir på lysande humör och somnar gott med vetskapen att jag genom att roa istället för att oroa mig samtidigt ökar chanserna att resultatet faktiskt blir som jag vill ha det! Nästan för bra för att vara sant.
• Programutveckling pågår: Den svåraste hemläxan just nu är när jag blir kritiserad eller ifrågasatt och reptilhjärnans respons är att göra en automatpudel; defaultvärde=all skuld på mig! Det är inte vad jag trodde att man hade reptilhjärnor till! Jag trodde att den skulle försvara mig genom illistiga blixtsnabba hugg mot min motståndare. (Hur mycket bättre nu det blir, men ändå.)
  Får jag lite tid på mig kommer resten av hjärnan så småningom ikapp och säger "vänta här nu, allt detta är kanske ändå inte mitt fel", ungefär som Maria också beskriver. Men jag vill hitta en programsnutt, snabb måste den vara, som speglar tillbaka anklagelser och elegant placerar dem i knät på avsändaren. "Och vad är då din del i allt detta?" ska den fråga artigt och nyfiket, medan jag hinner samla mina styrkor och titta närmare på hur jag har agerat i frågan det gäller.

När det gäller automatsvar tror jag att "larmsensorn" ska kopplas till en viss känsla. När maggropen drar ihop sig hastigt och andningen far upp i brösthöjd - då ska försvarsskölden aktiveras. Ingen hård och avvisande sådan men en tydlig, som en höjd hand med flatan framåt: Stopp och belägg, nu får vi lugna ner oss. Det borde finnas en och annan i min professionella omgivning som kan lära mig det teckenspråket...

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

Du kära lilla pussel

För den som oroar sig för att inte ha Marias mentala råstyrka när det gäller uppgörelserna med livspusslet har jag ett litet knep på ett av alla områden som så många av oss pusslar med (ibland med ganska brutala metoder, som att lägga alla bitar tätt ihop och sen hoppas att det blir bra om vi bankar hårt på dem).

Mitt tips gäller städning. När du tycker att huset känns bara för sunkigt men tror att du blir lyckligare av att göra något annat än städa, gör såhär: Titta i fem minuter på TV-programmet Rent hus. Notera om du tänker:

a) Såå skitigt är det iallafall inte härhemma.

eller

b) Så ser det nog snart ut här om vi inte tar ett ryck.

Om a) gör vad du har lust med, om b) bit i det sura äpplet och städa. Funkar för mig. Idag har jag till exempel målat fyra fönster och gjort två blogginlägg!