The fine line between...

Som sagt, jag har tagit mig upp ur diket den här gången också. Och jag undrar om diket inte var lite lite djupare den här gången än de andra. Eller så är det bara så att man blir lite känsligare med åren, eller kanske för varje dyk. Nu när det slutat gunga under fötterna funderar jag på varför jag faktiskt klarade mig - ännu en gång - utan att bli skvatt galen (jag skojar inte, i min släkt är det nästan mer regel än undantag att ha suttit på psyket eller ha gått på psykofarmaka).

Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!

Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).

Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...