På rätt plats

I solskenet på vedbacken igår kom insikten om vilken oerhört rätt plats jag känner mig på i så många delar av mitt liv. Jag lever tillsammans med en man som ger mig precis den lagoma mix av kärlek, tillhörighet och frihet som jag behöver för att känna mig trygg och samtidigt få växa. Jag har fyra barn i olika åldrar med olika egenskaper och som alla ger mig så mycket - kärlek, skratt och klokskaper - var och en utifrån sina specifika förutsättningar. Jag bor på en plats som bara känns mer och mer rätt för varje år som går. Tänk att mina barn kan få se en ko på vägen strax efter frukost och en trana på åkern under lunchen på altanen. Vilken oerhörd tur att vi bestämde oss för att korta ner äldsta dotterns åttaårskalas för att åka på husvisning den där tisdagskvällen för snart tretton år sedan... Och i vänkretsen är jag också helt rätt; jag umgås med människor som bjuder på goda samtal och fyller på mina energidepåer. Åh vad jag längtar efter att känna den här "pårättplats"-känslan på jobbfronten också!

Bättre än så här

...behöver det inte bli för min del. Tre och en halv ledig dag, med fullt kylskåp redan från början eftersom svärmor varit här och hållit plattorna varma. Barnen utvilade och extrakära valpen. Mannen och jag gör saker tillsammans och samtidigt. Triviala saker: köper stege på K-rauta, handlar mat och snickrar på hundkoja och rastgård. Det senare gör vi alla fyra. I halvskummet klockan fyra på eftermiddagen står barnen vid en flammande grill med 1,60 meter långa "blyertspennor" som sakta sotas i den spetsiga änden - det är rastgårdsstolparna som ska göras hållbarare innan de bankas ner i marken imorgon. Familjens inköpsansvarige på byggsidan ratar nämligen tryckimpregnerat.

När nu grillen ändå är igång - varför inte grilla de där kravmärkta kotletterna vi hittade i ät-snart-hyllan på Maxi? Oväntat och gott med rökaromen till novembermiddag. Och så vårt bästa mattips ever: Stora oregelbundna bitar vitkål, chunks skulle man kalla dem i reklamen, som plockas med händerna direkt ur salladsskålen när vi inte har gäster. Snabbare att tillreda och godare än att sprida vitkålen över hela köket med osthyveln och sen samla ihop den igen. På vitkålen rostade solrosfrön och Mannens underbara smakrika dressing som tillverkas i enliterssatser, eller fasters mildare men lika goda variant som bor i en vinflaska.

Middagen avslutas med nioåringens specialitet: kolasåsen som finns bland desserterna i fiskkokboken och som är den bokens enda existensberättigande i vårt hem. Barnen avslutar kvällen framför Idol medan Mannen och jag väljer ett Skavlan-avsnitt i högen på SVT Play, ett avsnitt som bara hakar upp sig en 5-6 gånger, just när Tom Jones ska börja sjunga.

* * *

Så kan en riktigt bra dag i vårt hem se ut. Den, eller hemmet, eller vi, kvalar knappast in i Dagens Nyheters omstridda hem- och inredningsspalter, eller vad tror ni? I Skavlan-programmet vi såg säger Amelia Adamo - på tal om 40-talister kontra 60-talister och framåt: "Vi var ju politiska. Ni bara möblerar." I boken jag nämnt tidigare, Ur vulkanens mun, finns ett bra exempel på den tendensen: Huvudpersonen Anna skriver presentböcker med stämningsfullt foto om vardagsnjutningar som smakrik parmesanost och årgångsglögg – och hon skriver dem vadandes i ruinerna av sitt familjeliv. Några enstaka av sinnessensationerna upplever hon själv, men de flesta tycks hon plocka utifrån eller skapa helt teoretiskt i sitt huvud. Jag förstår att Anna inte gräver där hon står just i den situation hon är, men vi andra?

Jag tänker att vi undervärderar detaljerna och vardagsritualerna i våra egna liv, till förmån för dem vi hittar hemma hos andra och i inredningstidningarna. Man skulle kunna skriva en kärleks- och stämningsfull coffee table-bok om varje hem där det alls finns kärlek. Då är smaker, dofter och ritualer inte bara utanpåverk utan hullingarna som får personer, tidsperioder och platser att stanna i våra minnen decennier framöver. Vad pratar våra föräldrar och mor- och farföräldrar om? Jo snarare ettöreskolorna än födelsedagstårtan som tog mor en halv dag att göra. Panpizzan till onsdagsmellis före ridningen blir plötsligt mera värd än den vegetariska lasagnen med balsamicotouch och rucolagarnering.

...men hemma bäst

Efter fem nätter i tält med hela stora familjen pratar jag med döttrarna om detta med att komma hem. Vi har haft en finfin resa med inte alltför många fnurror på alla relationstrådarna, trots den tropiska värmen och det extremt tajta umgänget, och det blir nästan tropiskt i hjärtat också när åttaåringen vid nattningen tackar för allt roligt hon har fått vara med om, all god restaurangmat och alla glassar hon har fått mumsa i sig (Trangiaköket blev inte direkt utslitet under just den här semestern).

Samtidigt märker jag att flickorna också är glada över att vara hemma igen, en känsla som jag själv hade svårt att få att infinna sig efter min barndoms semesterutflykter. Jag minns att hemkomsterna sällan genererade någon större förtjusning över sådant som mina egna döttrar uppskattar - att sova i egen säng, leka med hemmakompisarna eller äta den vanliga frukostmaten. Jag kunde liksom inte ställa upp på det där berömda uttrycket om borta bra men... Inte förrän jag blev vuxen och fick eget hushålle kunde jag känna så. Minns exempelvis hur fantastiskt det var att komma hem till min fina lägenhet med riktig toalett efter två månader med ett hål i golvet i en bungalow i Thailand.

Men just för att det tog så lång tid för mig att känna hemkomstglädje, blir jag så glad för att mina egna barn åtminstone emellanåt verkar vara bättre på det där med att leva i och njuta av nuet, oavsett om det är hemma i huset eller på en camping i Kolmården, än vad jag själv var i deras ålder. Kan det vara så att mammas mindfulness-strävan är lite smittsam? Kanske bidrar vår lilla kvällsrutin med att tänka igenom vad som varit särskilt bra just den här dagen en liten aning?

Hemmafredag

Hemma med två snuvungar denna fredag. Säger till busschauffören: ”Mina två tjejer är hemma idag också.” Mina två tjejer… tänk att jag har dem, lånar dem.

Fortsätter med en springtur. Bara så lång som det känns skönt, och idag är det inte långt. Varför ska jag nödvändigtvis springa längre varje gång? Och varför ska det vara jobbigt? Nej, något Göteborgsvarv blir det nog inte för mig. Aldrig höll jag på att skriva, men det gör jag inte.

Hem, stretcha, frukost, barnpyssel, några jobbsamtal och lite köksröj. Vägen till duschen är krumelurig. Träningskläderna kom jag ur nyss tack vare att de skulle in i tvättmaskinen. Bestämmer att lunchen ska intas utan saltstela kinder, men innan dess skriva lite till.

Lyssnar på P4 Kronobergs program Västergatan där konstnären Susanna Arwin intervjuas – kvinnan bakom konstprojektet Den svenska tanten (som förtjänar en utläggning i sig), vars kafé ligger alldeles häromkring.

Susanna pratar om passion för det man gör och om att visa sin glädje när man känner den, på jobbet, på gatan, hemma. Funderar på min balansgång: På jobbet drivs jag av engagemang med inslag av passion, men håller samtidigt jobbet på en armlängds avstånd. Vill inte ätas upp, jobba för mycket, tappa fotfästet här utanför. Kan kanske släppa liiite mer på tyglarna… Glad är jag ofta, Susanna stärker mig i inställningen att också visa det, alltid när det passar och ibland annars också.

En riktig skitdag - utan dammråttor i hörnen

Jag borde kanske anat oråd när jag vaknade upp med städlust. Den lusten hade haft gott om tid att ackumulera sig, om man säger så, och nu fanns den där. Efter frukost, första törnen: barnen uppfattar kravet på deras medverkan som en fullständig överraskning och fruktansvärd orättvisa – fast det ingått i veckopengsdealen i flera år. Det säger kanske något om hur ofta vi ställer kravet på dem, vilket dock inte är mer sällan än vi faktiskt städar.

Jag känner hur irritationen hugger klorna i mig när det går åt mer energi för att få igång barnen än det hade gjort att städa själv. Min tilltänkte vapendragare i allt detta, var är då han? Han sitter i glasrummet med stängd dörr och pratar släktforskning med bröder och bryllingar – på den helgjobbar-primetime som inte minst han har lärt mig att helga till förbannelse! När han väl kommer in innehåller vattnet som jag torkar badrumsgolvet med en påvisbar andel tårar och jag är skitförbannad. En klassisk kvinnomartyrscen!

Mindre klassiskt: Den här mannen är inte sen att hugga i med städningen, om än lite förbryllad över min ilska. Motvilligt och efter ytterligare tjorvande gör barnen sin del. Vi äter mat och läget börjar ljusna. Ett krux dock: Vår efterlängtade sportlovsfarmor har a ticket to ride, men inget tåg att åka hit med, vilket gör barnen ännu mer bedrövade. Vad det innebär praktiskt för den kommande veckan har vi inte vågat fundera över än. Gör hela dagen upprepade försök att boka ny biljett på en SJ-sida som av tempot att döma är nära total krasch.

Efter lunch går vi ut. Mannen och jag skottar gångar och platta tak medan barnen perforerar en snödriva med andra gångar och runda rum. Det välkända landskapet har klätt ut sig. Mellanrummen i smålandsgärdesgården är igensatta av snö, och studsmattestommen, som blev kvar ute i år, sticker upp max två decimeter. När vi skottat klart hoppar vi ner från taken, och allt känns lite bättre.

Innan vi går in tänker vi vuxna att vi kunde ta ett ryck med att gräva ut snökan, dvs den stora snöhög som vi skottat upp och som kanske blir en tillfällig sovplats någon natt inom kort. Det här är mannens och barnens projekt som jag tillstyrker för den goda sakens skull. Göra nåt lagom knäppt hela familjen och allt det där. Men tror ni att någon vill låna ut den lilla spaden – som är den enda som ryms där inne än så länge om man ska få plats själv också? Nej, förslaget är att vi står kvar och väntar i en kvart tills ett av snörummen i den nya snödrivan är färdiggrävt. För att göra något som barnen absolut vill ha gjort, men lika absolut vill få hjälp med!

För en gångs skull får vi båda två nog precis samtidigt. Mannen spänner på sig skidorna och pulsar iväg och jag sätter mig där jag sitter nu, i glasrummet med snutteburken som en varm katt i knät.

Hade det varit min partner eller en lägenhetskompis som varit problemet hade det varit dags för ett samtal nu: ”Jag tycker verkligen om dig, men om vi ska fortsätta leva ihop så måste det bli ändring. Jag orkar inte dra det här lasset själv medan du sitter där – kapabel till en himla massa men utan att göra något om du inte blir nödd och tvungen.”

Men nu är det mina barn det handlar om, och det finns inte en enda bortskämmande svärmor jag kan skylla på. Det är inte så att vi inte försöker, med kökstjänstlistor, datortidsreglering och annat. Men det verkar vara väldigt svårt att nå fram med några enkla basfakta:
- Vi är fyra personer som bor i det här hushållet.
- Vi har delvis olika roller men måste hjälpas åt.
- Chanserna att få välvillig hjälp av någon annan ökar markant om man är beredd att själv erbjuda detsamma.

Dags att säga upp basavtalet för fullständig omförhandling. Och förstås – alla goda råd mottages tacksamt!

2010 - i ordningens tecken?

Förra juldagen skrev jag ett av inläggen som ingår i Marias urval till julläsning. Det upptäckte jag för en dryg vecka sedan, på årets juldag, när jag lite trött och modstulen satte mig vid datorn för att själv läsa igenom inläggen vi valt ut. Jag kände att jag behövde träffa de där kapabla, kloka och energiska personerna som vi ofta är när vi bloggar.

Juldagen 2008 skrev jag om vad jag ville med 2009: komma framåt med glasrumsbygget, vara en lite mer närvarande mamma och dessutom hitta egen tid för bloggande och annat mitt i allt detta. Som hjälpverktyg för livsbalansen såg jag bättre ordning i hemmet och mer restriktiv konsumtion.

Glasrummet har vi just firat jul i och med barnen tycker jag att kontaktkanalerna är välrensade. Vi kan få syn på upptornande konflikter och ofta ta loven av dem med glimten i ögat innan de bryter ut. Men vi kan också ta konflikten från a till ö när det behövs. Bloggandet har ju fortlöpt, tillsammans med bokcirklande och annan egen tid, men det är fortfarande ett lite laddat kapitel som kan ge mig lika dåligt samvete för att jag utövar det som för att jag låter bli.

Den restriktiva konsumtionen går det också bra med. Återstår ordningen i hemmet, som verkligen inte har blivit bättre under det gångna året. Jag har blivit bättre på att inte tvångsmässigt städa för andra, och det är bra. Det gör mig till en mer avspänd värdinna än någonsin. Å andra sidan skulle jag vilja bli bättre på att städa för de där trevliga människorna som bor i huset, och som vistas där hela tiden – visst förtjänar vi det! Samtidigt har glasrummet tagit det mesta av vår vara-nyttig-fritid, vilket är ett gott alibi för att städambititionen är den enda på 2009-listan som inte ens kan anses påbörjad.

Dock: om nyårsdagen visar hur resten av året blir så är det Ordnung und Arbeit i hemmet som gäller för oss 2010 – jag kopplar just nu av efter städning i dagarna två. Tillåt mig tvivla på att en så pass radikal förändring är på gång. Snart är jobbsnurren igång igen med den fokusförskjutning det innebär från hemmet till andra ställen. Men det kanske rör lite på sig ändå, på två fronter:

Igår kväll när jag inte kunde somna passade jag som vanligt på att spontanaffirmera, eller helt enkelt fantisera om hur min ideala vår såg ut, som om jag redan levde den. I fantasifilmen noterade jag fler rena ytor, högt och lågt i hemmet, och det kändes så bra, så bra. Den andra fronten är konkreta och realiserbara idéer: att då och då göra punkt­insatser och rensa runtom i huset, att försöka få in det vi använder i de lägligaste skåpen och lådorna istället för att de ska upptas av sånt vi glömt att vi har eftersom vi inte ser det. Återkommer om detta, kanske framåt juldagen 2010.

Tillräckligt bra - något att skriva hem om?!

I helgen hade vi besök av vår franske vänstudent. En sån kan man få genom universitetet om man vill prata engelska, kanske lite franska, vidga vyerna och, skulle det visa sig, få hjälp att måla huset. Det var nämligen vad vår nye vän föreslog när vi vid vår första fikaträff undrade vad han ville hitta på nästa gång. Inte som vi trodde; paddla kajak, göra en skogsutflykt eller åka till någon sevärdhet i området.

Så i söndags förmiddag kom han cyklande på sin gamla damcykel. Innan dess skämtade Mannen och jag med varann om att vi hoppades att vår vän bar sin röda mössa nu när det är älgjakt. I tysthet var vi nog båda lättade när han väl dök upp. Sedan målade vi, och så var det dags för lunch. Då gjorde vi som vi brukar på helgerna: plockade fram ett antal big back-burkar med resterna från de närmaste dagarna och så är det "sju små rätter" som gäller, dvs alla kombinerar och mikrar som man vill. "Alla äter ju olika saker!" konstaterar vår franske vän förundrat.

Efter ytterligare några timmars målande och en kort trattkantarelltur blir det mat igen, den här gången tortillas med köttfärs och grönsaker. Till efterrätt big packar igen, den här gången med glass i och fasters lemon curd som tillbehör. Räknar man med de små svampsnittarna (trattisarna räckte till tre mackor på fem personer) och de franska ostarna som åkt med på pakethållaren blev det ju faktiskt en fyrarättersmiddag. Studentvännen verkar tillfreds. Han lodar fortfarande omkring i ett hopplock av våra jobbarkläder som han fått låna för att inte frysa eller måla ner sina egna. Han stoppar disk i diskmaskinen och konverserar så gott det går med barnen på deras begränsade engelska.

Denne unge man bor i Paris med en tjänstemannapappa och en hemmafrumamma. Kanske har han aldrig förut ätit en restlunch som inte försöker se ut som något annat, eller slevat lemon curd direkt ur burken. Och har han gjort det är det sannolikt inte med en svensk man i underställ och dennes osminkade hustru med vita färgfräknar. Det kanske inte är så jag alltid vill behandla mina gäster men jag frågar mig: När blev det så lätt att vara good enough? När jag fyllde 40? Eller när jag kom på tanken att se mig själv och min familj som ett exotiskt inslag i någon annans liv? Det synsättet ger onekligen ett ganska stort handlingsutrymme för vad som helst. Till exempel att bara vara som man är...

Mitt hem är mitt slott

I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.

Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.

Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.

Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?

Tack för äkta Vara

Spinner (som vanligt) vidare på Marias inlägg... Igår röjde vi i hemmet och - även om dammråttor är ett gravt uppförstorat problem - så är det ofta när man någon gång avlägsnar dem som man ser vilket härligt hem man har.

Igår kunde jag känna tacksamheten över att ha ett hem. Ett hem som är varmt och gott, men svalt på sommaren, och som har välfyllda skåp och skafferier. Ett hem som dessutom innehåller människor som jag kan vara som jag är med, iallafall 99% av tiden.

Jag är rädd för falska förespeglingar, det har jag skrivit om förut. Hellre ett kargt hem som säger något om innehavaren än ett falskvarmt där människor på spänn rör sig om varandra och sig själva.

Jag vill ha det (vara?) som vårt mjuka oljade furugolv - mjuk yta lätt att repa, men banne mej äkta vara rätt igenom.

En eufemism räddar min sinnesfrid

I min relation till hemmet finns inslag av skav mellan olika principer och önskningar - kognitiv dissonans, ni vet. Å ena sidan vill jag gärna ha ett hem som jag själv och andra tycker är fint, å andra sidan lägger jag inte den tid som krävs för att nå dit, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det finns så mycket annat som är viktigare.

En kollega berättar om byn hon bor i: ”Det är så trevligt att alla här anstränger sig för att hålla fint omkring sig. De som åker genom byn tycker säkert att det är idylliskt.” Då tänker jag på de begagnade takpannorna som ligger under plåtar längs vår uppfart. Och vårt hittills åtta år långa provisorium till förråd och vedbod. Idyll är inte rätt ord och dissonansen gnisslar i mig.

Men då dyker rätt ord upp för mig: bohemiskt. Mitt hem är inte rörigt, oordnat eller skitigt, inte idylliskt heller, utan bohemiskt. Äntligen ett begrepp som rymmer vedbodskonstruktioner av hakiställning och presenning, ett halvfärdigt glasrum och en vacker tehuva upphängd på väggen.

Det sägs att klassisk musik får korna att mjölka bättre, men vad är det jämfört med vad rätt ord kan göra för en människa? I fortsättningen ska jag förklara för nya gäster att mitt hem kanske kommer att vara lite mer bohemiskt än vanligt när de kommer. De serveras i förbifarten en etikett som de i bästa fall tar till sig. Samtidigt affirmerar jag mig själv successivt ut ur mitt inre ställningskrig mellan skrotnicke och pedanttant.