Livstids julkalender: På upptäcktsfärd!

Gårdagens blogginlägg: Om att ta itu med mitt bokslut för 2013 utifrån arbetshäftet Unravelling 2014. Så lätt det var. Och så inspirerande. Jag kom bara en liten bit på väg i häftet, men gjorde ändå på den lilla stunden en viktig resa in i mig själv.

Eller vad sägs om den här rubriken: What did you discover about yourself in 2013? Jo, jag kunde sammanfatta att jag hade upptäckt...

... att jag faktiskt kan skriva kreativt (om någon annan också tycker det återstår att ta reda på)
... att jag är en brobyggare mellan skilda världar
... att jag är riktigt bra på att bygga nätverk i cyberspace och utanför
... hur viktiga hela familjen Wallin är i mitt liv, inte bara Livstidskompisen Sara
... att jag har ett mycket större socialt patos än jag själv trodde, och att jag måste följa mitt hjärta och hjälpa till allt jag kan, trots liten plånbok
... hur mycket jag älskar att slippa gå upp tidigt på morgnarna
... att jag börjar lära mig att hantera situationer där jag känner mig trängd (pudel med integritet)
... att jag kan utveckla min intuition långt över den gräns jag trodde var möjlig
... att tillit till att saker och ting löser sig är något jag blir allt bättre på men att jag fortfarande har en del att jobba med
... hur lycklig jag kan vara trots ett mycket begränsat ekonomiskt svängrum

Nog borde väl alla dessa insikter ger mig en rejält positiv skjuts in i 2014! Vad har du gjort för upptäckte om dig själv under det gångna året?

Livstids julkalender: Du är som du ska!

På yogapasset häromveckan: Vår ledare berättar om hur hon varit på en föreläsning och hört fel. Raderna ur Tomas Tranströmers dikt, som jag bloggade om för längesen:

"Du blir aldrig färdig och det är som det ska…"

Detta att alltid utvecklas, vara i rörelse. Som en naturlig del av livet. Men i stället för "DET är som DET ska" hörde yogaläraren "DU är som DU ska". Och raderna fick en helt annan innebörd. Utveckling och rörelse, javisst. Men också: "Du duger precis som du är!". På en och samma gång. Så genialiskt.

Den raden blir ett nytt mantra i mitt liv. Lära nytt, förändras, utvecklas. Och samtidigt acceptera mig precis sådan som jag är.

Du blir aldrig färdig OCH du är som du ska!

Resan del 2: Sara på vift

Så var det min Resa då… I Silvas arbetsrum med ett finurligt dekorerat gammalt fönster som största blickfång slöt jag ögonen och gick ner för min mentala medvetandetrappa. Det kändes som om jag hela tiden var lika aktivt medveten som vanligt, bara valde att fortsätta blunda, men som Silva konstaterade: man sitter inte blick stilla i 3,5 timmar på en vanlig stol om man befinner sig i sitt vanliga medvetandetillstånd.

Innan vi kom så långt hade vi tillsammans formulerat vad jag strävade efter och bad om, medvetna om att kopplingen mellan det och Resans innehåll ofta är svår att se under tiden eller nära efteråt. 

Bilderna jag fick se i mitt huvud längs vägen var starka, minnena som jag återkom till var inga överraskningar utan desamma som jag har mött och bearbetat många gånger förut. Men kanske blev det på en lite annan ledd, en annan ansats och andra kopplingar till Sara idag.

Ett tag kände jag mig fast i en evig känsloloop: istället för att som praktexemplen i boken färdas igenom den ena känslan efter den andra och ut i en förlösande stillhet for jag mest runt, runt mellan samma känslor, och med den där förbaskade oron som en retsam apa på axeln. Inte konstigt kanske att jag efter ett tag blev rejält illamående, som av åksjuka. ”Om du behöver kräkas står det en papperskorg till vänster om dig.” sa Silva lugnt när hon såg kallsvetten bryta fram, men ungefär då började känslan ge med sig.

Att möta den lilla Sara var ett kärt återseende. Varför hälsar jag inte på henne oftare? Hon är en fin unge och jag tror vi har mycket att ge varandra. Tillsammans städade vi ur en del mönster och beteenden som vi inte ens skapat själva utan ärvt av tidigare generationer. Vi mötte de viktigaste människorna och det kändes lätt att förlåta dem, jag tror det redan var gjort, men kanske inte så uttalat.

Om jag nu missade något känslomässigt bråddjup som finns kvar så var väl det för att jag ännu inte var mogen att möta det. Så tänker jag nu, men direkt efteråt kände jag mig lite snuvad på den där förlösande effekten som många beskriver i boken – men faktiskt inte alla, som jag hade fått för mig.

Nu efteråt, då – har det hänt några mirakel? Redan vid eftersnacket konstaterade Silva och jag att den där oron, den har nog sina goda själ till att hänga kvar ett tag till, den vill något. Stöd för det fick jag i min lilla uppenbarelse tidigare i somras, och kanske är det den – och Resan som helhet – som plötsligt gjorde det till ett självklart val att börja meditera. Under en stor del av sommaren tog oron faktiskt en välförtjänt semester, men den verkar inte helt färdig med mig än. På natten får jag dock vara helt ifred numera. Om det är själva Resan eller meditationen som gör det vet jag inte, men sedan i våras har jag blivit expert på att somna om oavsett vad som väcker mig – till och med en ljus lördagmorgon halv sju då jag känner att jag nog behöver någon timme till. Vilken gåva!

Jag ser det som att en bärande tanke i Resan är att göra sina minnen och sin historia till sin alldeles egen. Jag anar att min Resa har ett finger med i spelet när jag hittade formuleringen om den svarta skogstjärnen som bilden av mina tyngsta erfarenheter. Vackert som i smärtsamt – så har jag nog aldrig tänkt förut.

Vad Resan i sig har gett mig kommer jag aldrig att kunna särskilja helt, men jag tror att den var och är ett av alla dessa steg som för mig dit jag är på väg. Resan var känslor och bilder då, och gav sedan tankeföda och verktyg för att möta mig själv på nya sätt. Jag tror att jag blev lite prestationsinriktad av den styrda formen. I boken tolkade jag in att det fanns ett sätt att göra Resan som vara mer förlösande och därmed givande än ett annat. Kanske skulle jag ha gett känslan ännu mer spelrum genom att inte läsa boken först även om det rekommenderas. Jag funderar vidare på det och färdas så länge vidare för egen maskin. 

Resan del 1: Själva resehandboken

Jo, jag gjorde den där Resan som jag skrev om i våras. Tre-fyra timmar i Resanterapeuten Silva Hornborgs milda grepp – på skärtorsdagen som ju är en lämplig dag för magiska resor. En tanke med att pröva den här metoden var att försöka smita förbi grindvakten intellektet och kanske få möta känslor öga mot öga. Filtrera, sortera och analysera lite mindre, och istället hitta direkt fram till en eller flera känslomässiga triggerpunkter.

Om Resan-metoden:
Resan är ”uppfunnen” av den amerikanska alternativterapeuten Brandon Bays. Metoden är inspirerad av neurolingvistisk programmering (NLP), som i sin tur har inslag av hypnos och visualiseringstekniker. Tanken med Resan är att färdas genom olika känslolager och hitta tillbaka till minnen som har skapat blockeringar och destruktiva mönster hos den som bär dem. Genom att möta minnena och aktörerna i dem, genom bilder och  känslomässig närvaro, kan man lösa upp de där mönstren som stelnat och blivit kvar långt efter att situationen har försvunnit – ungefär som när ett knippe muskelfibrer förblir spända långt efter det stora krafttaget.

Jag tycker det känns extra sympatiskt att kunskapen om Resan-metoden förmedlas 1) genom Brandon Bays bok – inklusive ”manus” och goda råd för den som vill pröva på egen hand, 2) genom tvådagarsseminarier till helt rimliga priser, det närmaste i Mora den 6-7 oktober 2012 eller för den som så vill 3) genom att man anlitar en Resanterapeut. Även om flera Resan-sessioner i rad säkert kan ge nya dimensioner så står varje session för sig själv. Metoden är alltså inte kopplad till något ekonomiskt eller sektliknande pyramidspel. 

Mer om min egen Resa i nästa inlägg!

Dolly och badvattnet

Maria berättar om Björn Lindeblads sommarprogram som en inspirationskälla i hennes kommande årslånga utvecklingsprojekt. Själv har jag fångat upp något helt annat i hans program, som gör mig allt mer säker på att ett projekt liknande Marias inte är vad jag söker just nu. Jag tänker på den gamle munken som säger till Björn: ”Jag lade ner hela självförbättringsprojektet för längesen. Det har jag aldrig ångrat. Alla har vi våra tillkortakommanden. Det är de som gör oss mänskliga.”

Det ligger till synes en fet paradox i det här: munkarna som mediterar timmavis på hårda stengolv, avstår alla ägodelar och medvetet väljer att inte gå sina preferenser till mötes när det gäller mat och dygnsrytm. Hur kan de påstå att de inte försöker förädla sig själva? Om de nu var så nöjda, varför skulle de utsätta sina kroppar och själar för dessa utmaningar?

När jag plurar som bäst på det här stiger ett citat fram i mitt inre, från en minst sagt oväntad visdomskälla – Dolly Parton:

”But above all this, I wish you love”
Ja, tänker jag – above and below, before and after, around and within – ett oändligt hav av kärlek till sig själv är vad varje personlig-utvecklingsprojekt behöver flyta runt i, för att bli just en kärlekshandling till den man är allra längst in och inte en prestation som ska bockas av.

Paradoxen hänger med: Ibland behöver man gå vägen via intellektuella, strukturerade analyser och metoder för att hjälpa sig själv hitta den kärleken, och ibland behöver man vara både högljudd och närmast brutal för att övertyga sig själv om att man faktiskt är värd den.

Jag tror att det här berör vad både Maria och jag har skrivit om den senaste tiden, längtan efter mer känsla och mindre intellekt. Vi är som så ofta på väg åt samma håll, Maria och Jagm men mitt sätt att gå vidare blir ett annat – som jag inte har någon vidare koll på än. Jag vill... söka kranen till kärlekens badvatten och sänka ner mig själv i det, så ofta som möjligt och med alla mina egenheter i behåll. Det tror jag är vad han har gjort, Björns läromästare som inte längre strävar utan bara vilar i sig själv. Och då, när man har kärleksmarinerat sig till kraften att ge sig på vilka självförbättringsprojekt som helst, då har man kanske glömt vad som var problemet från början.

Dags för en ny resa?

Såhär är det kanske: större delen av 2011 har varit intensivt, full snurr på kompassen som pekar ut vartåt jag ska härnäst. Förändringar på jobbet och en mängd Livstidsidéer som faktiskt har realiserats och lagt grunden till en egen verksamhet i liten skala. Ett antal steg mot mera 360-gradersmänniska, några lite modiga kan jag tycka.

Och så nu verkar själen tycka att det är dags att komma ikapp sig. Eller är det tvivlen som har letat rätt på mig på nytt gömställe? Den där gränslinjen mellan självförtroende och självkänsla är inte så lätt att se. Jag har stort förtroende för många av mina förmågor, men tilltron till min förmåga att använda alla förmågorna – handlar den om självkänsla eller självförtroende?

Likt mig är i alla fall tänkandet, detta eviga tänkande, analyserande, formulerande. Det är bra, ofta otroligt användbart, och har på många sätt fört mig långt här i livet. Förbi en del hinder som kunde ha blivit livslång tyngande barlast. Om jag tidigare har sökt stöd för att alls orka gå vidare så handlar min önskan nu mera om att jag vill kunna leva fullt ut ännu större del av tiden, av dagarna som är återstoden av mitt liv.

Jag funderar på att söka en annan ingång; mindre intellekt och språk, mer av startpunkt i känslorna. Det är ju de som dyker upp så irrationellt – osäkerheten på väg till jobbet som jag vet att jag klarar bra, känslan av rädsla där jag hela tiden får stöd och bekräftelse på att jag ger detsamma. Visst har känslorna varit med i mina tidigare själsliga djupdykningar också, men kanske är vägen via intellektet en omväg? Jag kanske behöver gå samma väg från andra hållet för att få syn på något nytt.

Jag funderar som sagt - sån är jag ju - och läser om Resan-metoden. Ett antal händelser den senaste tiden tycks föra mig just dit. Och jag känner mig inte alls rädd för att släppa taget, möjligen för att inte hitta något där i djupet. ”Helst vill jag braka genom isen…” kanske är det detta jag menar?

Fyra kloka på väg

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Budord på Livstid

Nu har jag korrekturläst hela manuset till bloggboken Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet, 190 sidor funderingar skapade av två lagom kloka och kapabla kvinnor, med start en sen kväll i november 2008 och mål i juni 2010. Texten har följt mig i soffan, sängen och badet, på toaletten, tåget och bussen, och jag har - Jante, vik hädan! - njutit av (nästan) varenda minut, inte minst i jämförelse med den mindre behagliga upplevelsen att korrekturläsa mina 544 sidor grammatikbok sex gånger för några år sedan.

Att gå igenom alltihop i ett svep såhär är en häftig upplevelse och under tiden framträder min alldeles egen lilla budordslista ur våra inlägg. En Livstidology, liksom. Huller om buller kommer nu här några vandringsstavar som jag vill använda på min fortsatta pilgrimsvandring här på jorden (samtidigt som jag fortsätter drömma om en dito i Pyrenéerna):

• Att ägna mig så mycket jag kan åt förtida uttag på glädjekontot och njutning i backspegeln. Därutöver, att leva precis just här och nu, inte minst i mötet med andra människor. Att försök undvika att låta gamla surdegar och misslyckanden nafsa mig i hälarna, och om de envisas: se dem som nyttiga läxor att lära av. Förtida uttag på oroskontot undanbedes också vänligt men bestämt.
  
  
• Att frossa i precis varenda liten anledning till vardagsglädje och tacksamhet, även grådaskiga februarimåndagar då det mesta känns trist. Att njuta av fullmånen på hemväg från jobbet och att vända på steken och vara tacksam när jag plockar ur den ledsamma disken ur maskinen - för att jag har mat att äta på tallrikar som behöver diskas och, inte minst, att jag har lyxen att äga en diskmaskin.
  
  
• Att komma ihåg att alla har 24 timmar på dygnet, och att det är JAG som prioriterar vad jag vill använda dem till med hjälp av just MIN inre kompass för att skapa MITT livs historia. Att vägra ta på mig offerkoftan och låtsas som att jag inte kan påverka. Allt kan jag inte förändra (och då måste jag acceptera det utan att fastna i gnäll- och bitterhetsträsket), men med tillräckligt mycket utrymme för sinnesro kan jag lära mig att identifiera de områden där jag faktiskt har ett val.
  
  
• Att sätta på radarn och låta den fånga in människor och sammanhang som ger mig energi, inspiration och glädje. Att sätta upp myggnätet för fönstret till mitt hjärta och sila bort energitjuvarna, och se upp för dem jag skapar själv av stress och trötthet. Att låta dem spricka som troll i solljus! Att också se upp så att jag inte får för mycket energi, så att jag när jag är på topp drar igång projekt som jag inte ror i land: balans i energidepåerna!
  
  
• Att leva så hållbart jag bara kan: sortera mera, återvinna, tänka efter innan jag handlar och handla mindre/mer begagnat/mer ekologiskt och rättvisemärkt, välja tåget om jag kan, släcka lampor och dra ur kontakter. Att också ägna mig åt mental miljövård: goda vänner, kulturupplevelser och reflektion.
  
  
• Att trolla med tråket - hitta just mitt sätt att göra alla vardagssysslorna lite roligare: göra dem långsamt och meditativt, göra dem till bra musik eller radio, göra dem till ett träningspass om de har en mer fysisk karaktär, göra dem och acceptera men belöna mig med att göra något riktigt kul när jag är klar - eller busa till det och gör tvärtom: det roliga först! Att slå på blåljusen när jag än tänker att "Egentligen borde jag..." - i stället göra det direkt om det verkligen är viktigt eller stänga av tanken!
  
  
• Att låta det enkla vara det goda!
  
  
• Att skapa så mycket struktur i min tillvaro att det passar just mig, men inte strukturera så mycket att jag missar längtansrymd och sköna tillfällen till spontanitet.
  
  
• Att le mot främlingar, sprida värme, kärlek och vänlighet omkring mig. Att ge komplimanger och beröm till träningsinstruktören, kassörskan eller servitrisen i stället för att bara tänka, men komma ihåg att (i synnerhet när det gäller mina barn) inte bara uppskatta någons prestationer utan låta honom eller henne känna sig värdefull bara precis för den hon eller han är. Att försöka hjälpa den som behöver mig, men inte så att jag missar att ta ansvar för mina egna behov.
  
  
• Att ta alla tillfällen till att skapa bubblor (parenteser) i livet, där jag ostört får vara kreativ, filosofera, observera eller bara vara jag en stund. Att också låta alla frustrerande väntestunder (i kassa- och telefonkön, på tågstationen och vid reklampausen på TV) ersättas av behagliga små mellanrum.
  
  
• Att vara good enough i alla sammanhang där det räcker så att jag faktiskt orkar prestera top-of-the-pops när det verkligen behövs.


• Att plocka vaxet ur öronen och verkligen lyssna på kloka vänner och radiopratare, likaledes läsa med närvaro och suga åt mig av all livsvisdom som finns precis runt hörnet.
  
  
• Att affirmera och visualisera att jag har det precis så som jag vill ha det, för det är jag värd! Att se det framför mig, känna efter hur det känns. I tanken är jag redan där!
  
  
• När livet är som värst, acceptera och möta min smärta i stället för att kämpa emot den eller dubbelstraffa mig själv genom att bli arg på mig själv för att jag mår dåligt, inse att ibland kan jag inte ens vara good enough, och lyssna (på riktigt!) på Bodil Jönsson, när hon säger åt mig att "Still dig, det går över!". När det bara är lite smårisigt, acceptera mina lågvattendagar, krama mig själv och försöka tänka att i morgon är en annan dag.

Jahapp, så är det dags att sluta blogga då eller? Här är väl all visdom jag någonsin kan hinna behöva under min livstid? Inte behöver jag tjöta vidare? Jomenvisst sörru, det är ju just precis det jag behöver, tjöta och älta och kanske undan för undan komma lite lite längre på den där stigen, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Låt mig för guds skull inte inbilla mig att allt går som på räls bara för att jag försöker följa mina budord. Jag kommer att halka i diket med ojämna mellanrum och ibland tar jag mig upp med mina egna klätterrep, men ibland måste jag våga be om en bogserlina. Personlig utveckling är ett livslångt lärande.

Livstids julkalender: Mmmm...mundekulla

Som höstpresent gav jag mig själv två helger av eftertanke, levande samtal, spännande människor, kärlek, dans, öppenhet, yoga, underbar mat och det vackraste av Småland. Det gjorde tolv andra kvinnor också, på kvinnocirkelkurs i Mundekulla. Jag har förstås tänkt blogga om vårt gemensamma äventyr, men varför ska jag skriva något som någon annan redan fått på pränt så bra? Tack för det Charlotte! Och tack Anne och alla ni andra!

Jag och världen

I senaste numret av Leva (12/09) läser jag om 23-årige Sven Heijbel som genast blir en ny idol. Han bröt en tung släkttradition och tog en paus i sin läkarutbildning för att jobba med att engagera ungdomar i miljö- och klimatfrågor. Idag är han vid sidan av arbetet med sitt företag Wake Up Call klimatambassadör för Världsnaturfonden och just nu förstås på plats på klimatmötet i Köpenhamn.

"Jag vill att alla coacher där ute [...] inser att vi lever i en tid då det inte längre räcker att förverkliga sina egna drömmar. Vi lever i en tid då hela mänsklighetens projekt står på spel", skriver Sven i sin krönika och ger mig först dåligt samvete. Här håller jag på och bloggar om personlig utveckling och privat välbefinnande när jag kanske borde jobba med helt andra och mycket viktigare frågor.

Men så tänker jag ett steg till och funderar på hur många av alla som springer runt i sina ekorrhjul och kämpar med att lägga bitarna till det "omöjliga" livspusslet som överhuvudtaget hinner tänka på någonting annat än just detta. Aldrig någonsin har jag funderat så mycket över miljön som det senaste året, och säkert har det delvis att göra med den ökade uppmärksamheten i media. Samtidigt tror jag att det är just för att jag har satsat på att komma till ro med mig själv och min tillvaro som jag också lite oftare lyckas lyfta blicken bortom min egen lilla sfär och fundera på vad jag kan bidra med för världen och klimatet.

Och även om det finns så oändligt mycket mer att göra så har jag faktiskt kommit en bra bit på väg på ganska kort tid.

Munken som sålde sin Ferrari och sammanfattade mitt liv

Jag har just läst ut Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari, en liten och lättsmält histora, som sålt i många miljoner exemplar och översatts till mängder av språk. Här sammanlänkas uråldrig österländsk livsvisdom med västerländsk framgångspsykologi i form av en berättelse om en amerikansk f.d. toppadvokat som bränner ut sig, får en hjärtinfarkt, flyr till ett gäng mystiker i Himalaya, återvänder totaltransformerad till kropp och själ och startar sitt uppdrag om att sprida mystikernas budskap genom att under en natt berätta om det för en f.d. vän och kollega.

Boken upplevs säkert som ytlig, flummig, orealistisk, floskeltyngd och "töntigt amerikanskt newage-ig" av många, och den är definitivt inte någon litterär höjdare, men för mig blev den en snyggt förpackad summering av en del av de tankar jag tänkt och de förändringar jag har gjort under de senare åren. Det gjorde mig glad och rentav lite upprymd att inse att jag faktiskt lever ett ganska annorlunda liv nu jämfört med tidigare, samtidigt som det blev tydligt att det finns områden där jag definitivt behöver fortsätta skrynkla min hjärna (och kropp).

Jag har t.ex.

• blivit bättre (om än på somliga plan - såsom när det gäller självkänslan - långt ifrån mästare) på att ta herraväldet över mina egna tankar
• börjat ägna mer tid åt fysisk aktivitet, meditation, avslappning och reflektion
• insett vikten av att prioritera och kunna säga nej
• lärt mig att fokusera mer på här och nu, njuta av och vara tacksam för de små vardagliga finsakerna i livet

Däremot kan jag definitivt komma mycket längre t.ex. när det gäller att

• äta bättre, t.ex. mindre kött (inte så svårt), mer vegetariskt (inte så svårt) och mycket mindre socker (väldigt, väldigt svårt...)
• våga utmana mig själv mer och se motgångar som någonting att lära sig av, personligt eller professionellt
• göra saker för andra, vilket inte bara berikar deras liv utan även mitt ("En liten gnutta av doften från rosorna dröjer sig alltid kvar vid den hand som överräckt dem", s. 179)

Nu ska jag kasta mig från en ytterlighet till en annan och sätta tänderna i nya bokcirkelboken Våtmarker av Charlotte Roche. Från livsvisdomar och andlighet till kvinnliga kroppsvätskor av alla de slag. Undrar vad det kan bli för blogginlägg av den...

Ett år på Livstid

Idag skriver Sara och Maria sitt allra första (men inte nödvändigtvist sista) gemensamma inlägg här på Livstid. Just idag, den 8:e november 2009, är det nämligen på dagen ett år sedan vår blogg kom till världen hemma i Marias kök, efter två fyrtioårskriser och en gemensam tidsfest – och därtill några glas rödvin på lördagskvällen.

Tidsfesten krönte en lång periods festplanering som även inkluderade många spännande diskussioner om tiden och livet - och allt detta hade gett mersmak. Bloggen har blivit vår kanal för att fortsätta diskussionerna, med oss själva och med varandra, och även om huvudsyftet med bloggandet var – och fortfarande är – att fungera som vårt lilla sortera-älta-grubbla-över-livet-och-tiden-projekt, så har bloggen också kommit att bli lite mer än så.

Förutom att fungera som en viktig ventil för våra tankar och ett stöd i vår personliga utveckling, har den också hjälpt oss i riktning mot att vara 360-graders-personer. Här försöker vi våga visa oss, för alla och ingen, som de hela och komplexa individer (professionella och privata) vi faktiskt är.

Vi är också oerhört glada över att det vi skriver berör våra läsare, vilket avspeglar sig såväl i en hel del ”tummen upp” på Facebook (där vi brukar marknadsföra våra funderingar) som i följande kommentarer:

• ”Jag har läst på er blogg och ville bara säga att den är fantastisk!”
  
• ”Inspirerande och kreativt!”
  
• ”På pricken!”
  
• ”Jag har djupdykt i er blogg idag och vill bara säga hur bra den är! Ni skriver med mycket insikt, känsla och klokhet!”
  
• ”Hittade till er fantastiska blogg efter reportaget i PS! Befinner mig själv i en omfattande livsstilsförändring och inspireras mycket av er blogg!”
  
• ”Så underbart att ni har startat detta!”
  
• ”Det här är min nya favoritblogg! Igenkänningometern går i topp!”
  
• ”Vilka kloka kvinnor ni är! Livsbejakande, nyfikna och kritiska...”
  
• "Fantastiskt, jag ska läsa så ofta jag kan! Sånt här får en att känna verklighet i livet vi så ofta bara rusar igenom!"

Drygt 18o inlägg har vi lyckats åstadkomma under det här året, alltså i genomsnitt nästan ett varannan dag, även om vi har en viss berg- och dalbanetendens som gör att det ibland går långt emellan, medan vi ibland sprutar ur oss våra tankar, och ofta ungefär samtidigt. Hittills har bloggen omnämnts i två artiklar, en i lokaltidningen Smålandsposten (då Livstid fortfarande bara var ett projektskelett), dels i tidskriften PS! Personlig utveckling och psykologi. Inom kort kommer den att skymta fram i en artikel i tidskriften Laura.

När vi nu avrundar vår lilla tillbakablick vill vi göra det med två uppmaningar till våra läsare:

• Gå gärna tillbaka och läs det vi har skrivit tidigare, eftersom den här bloggen inte är någon tidsbunden dagboksvariant utan snarare en ständig cirkelrörelse där våra funderingar återkommer och utvecklas undan för undan. Ett sätt att hitta inlägg om det som intresserar just dig är att använda bloggmolnet med nyckelord till höger.
  
• Vi tycker också att det skulle vara väldigt spännande att få kontakt med fler av er som läser. Statistiken säger oss att mellan 15 och 30 personer besöker bloggen dagligen. Lägg gärna till er som bloggföljare och skriv en kommentar till det här eller något annat inlägg, gammalt eller nytt!

Tack för att ni finns och för att ni läser! Allt gott i höstmörkret!

Maria och Sara

Läsa sig till visdom

"Var får du din själsliga näring?" frågar chefredaktören för tidningen Leva, Catharina Hansson" i sin krönika i nummer 10/09, och konstaterar att för henne känns det skrivna ordet lika livsviktigt som luft och mat. Just det här numret av tidskriften har en litteraturspecial på temat "Böckerna som lär dig leva". Vid sidan av intervjuer med några kända svenskar (t.ex. Åsa Nilsonnne, Bodil Jönsson och Henrik Fexeus) om deras syn på läsning bjuder man bland annat på en massa boktips av olika slag.

I mitt förra inlägg ställde jag frågan om man kan arbeta aktivt för ökad visdom. Många av svaren på livets många frågor söker jag i litteraturen. Sedan vi startade vår bokcirkel tror jag också att jag läser skönlitterära romaner mer medvetet, mer sökande - vilket inte på något sätt förtar själva njutningen, utan snarare förhöjer den. Att sedan mötas och diskutera det lästa ger nya intressanta perspektiv som jag själv inte hade uppmärksammat.

Jag tycker också om att läsa böcker som på olika sätt tar upp livets olika frågor i mer faktabetonad eller instruerande form. "Självhjälpsböcker" avfärdas ofta lite lättvindigt som ytliga och "quick fix"-betonade, och visst finns det en och annan som lovar lite för mycket guld och gröna skogar, bara man följer ett visst recept. Samtidigt tycker jag att de flesta av dem ger mig åtminstone någon ny tanke. Och som den buffé- eller smörgåsbordsälskare jag är plockar jag russinen i kakorna snarare än att sluka biffstekarna med hull och hår.

Mitt sängbord är ständigt belamrat av böcker, och hur mycket jag än läser minskar aldrig mina högar - här funkar inga köp- eller lånestopp. Men det gör mig aldrig stressad - bara lycklig över alla spännande läsupplevelser som väntar mig. För tillfället ligger där bland annat Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is, Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari och Tinni Ernsjö Rappes och Jennie Sjögrens Diagnos: duktig. Ofta har jag flera på gång samtidigt.

Skulle det mot förmodan bli tomt bredvid sängen, finns det gott om sajter och bloggar för att hämta inspiration till nytt läsande:

• Bokcirklar.se
• Vi läser
• Boktipset
• Nittonde Stolen

Här, cirkelkompisar, ska vi väl kunna hitta mer "food for thought" framöver!

Om visdom

Visdom är för mig ett av det svenska språkets vackraste ord. Jag associerar det inte till sådant som faktakunskap, teoretisk kunskap, intelligens eller intellekt, utan tänker mig att begreppet i stället står för något som vem som helst kan tillskansa sig helt enkelt genom att leva och lära sig något av livet självt. Inte heller tror jag att man måste vara 100 år och ha tillbringat sina dagar i ett ashram i Indien ständigt mediterande för att bli vis.

Visdom är något jag strävar efter i takt med att år läggs till år, och jag tycker faktiskt att jag blir lite visare för varje dag som går, genom den ständiga dialog som mina tankar för kring sådant som val och prioriteringar, och i takt med att jag försöker lära mig av mina misstag i stället för att låta dem stjälpa mig. "Du är så klok - som vanligt! Jag är så glad att ha dig som vän :-) Du berikar mitt liv. Tack!" skrev en vän till mig på Facebook som kommentar till ett tidigare inlägg här på bloggen. Kommentaren gjorde mig glad och rörd, och samtidigt vet jag naturligtvis att jag har oändligt mycket kvar att lära. Eller som Sara uttrycker det i en kommentar till mitt inlägg om oförmåga till samtalsnärvaro häromdagen: "Det krävs några mil till längs vishetens väg innan jag kan ta sånt med upphöjt egoneutralt lugn och bara ägna mig åt att vara närvarande...".

Frågan är: kan man arbeta aktivt för ökad visdom? I senaste numret av tidningen Kattis & Company (7/09) läser jag om läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn, som tror att man kan det, och behandlar ämnet i sin senaste bok, Vägen till visdom. Einhorns tankar är knappast revolutionerande, men ändå intressanta. Han menar att det är bland våra medmänniskor vi hittar vägen till visdom, genom att lyssna på andra människor i vår vardag, vara nyfikna, be om råd och ifrågasätta våra egna övertygelser.

Ett av Einhorns tips är att hitta en mentor "som kan fungera som vän, rådgivare och lärare". Jag är lycklig nog att ha många människor omkring mig som lär mig om livet, men om jag skulle lyfta fram en enda som betyder särskilt mycket i det här avseendet så måste det vara just Sara. Jag är så glad för att du är min vän och bloggpartner, och för varje samtal - face to face och här på bloggen - kommer jag ett par millimeter längre på min egen personliga väg till visdom. Tack för att du finns i mitt liv!

Kvinnofestivalen 1 - lugn, inspiration och nya insikter

I helgen som gått övergav jag familjen och åkte alldeles ensam på Kvinnofestivalen i Mundekulla, en kurs- och retreatgård oerhört vackert belägen mitt i den småländska utvandrarbygden. Fast ensam var jag förstås inte länge. Här delade jag djupa samtal, skratt och tårar med fyrtio andra kvinnor mellan tjugo och sextio. Tänk att man utan att någonsin ha träffats förut kan komma så nära varandra på så kort tid. Samtidigt kände jag det behov som alltid infinner sig när jag vistas bland många människor - att emellanåt få gå undan och vara helt för mig själv. Eftersom jag bestämt mig för att tälta var det inget problem att ta ansvar för behovet att dra sig tillbaka.

Festivalen bjöd på inspirerande föredrag och workshops om bl.a. tankekraft, kvinnocirklar, självkärlek och pilgrimsvandring längs den berömda El Camino de Santiago. Vi yogade, mediterade, dansade frigörande dans, sjöng och åt massor av god, hemlagad vegetarisk och ekologisk mat. Tack Anne, för att du förverkligade din dröm och startade Mundekulla! Du är en stor inspirationskälla för alla oss andra som fortfarande mest drömmer... Tack Anna, Lina och Mona för minicirkeln där vi alla delade våra innersta tankar och fick mycket starka upplevelser tillsammans!

Vid den vackra avslutningsceremonin fick vi alla säga något om vad vi hade fått med oss. Min slutsats var att mina förhoppningar om att helgen skulle bjuda på lugn, inspiration och gemenskap har infriats till fullo, och jag hoppas att kunna återvända till Mundekulla många fler gånger i mitt liv, gärna med nära och kära - eller som nu, ensam och öppen för nya kontakter. Så mycket som jag har fått med mig den här helgen så borde det räcka till minst tio blogginlägg till. Alltså - to be continued...

9B i nöd och lust

Runt i mitt huvud tumlar tankarna om gångna helgens klassträff. Den där klassen som jag så ofta avfärdat utan att tänka närmare på saken. Jag passade aldrig in där, trivdes inte nåt vidare, i myten om mig själv börjar livet i gymnasiet.

När inbjudan kom visste jag ändå att jag skulle gå. Jag älskar ju fester, att prata med kända och nya, dansa, vara i ett nytt sammanhang. Hade inte dragit mig för en fest med fullständiga främlingar om jag bara visste att alla var i samma sits.

Jag funderade förstås en del inför festen. Hur var det egentligen då, i grundskolan? Vilken roll tycker jag själv att jag hade, och vad tänker dom andra? Jag var som sagt en sån som inte tyckte att jag passade in – men hur många tyckte att dom gjorde det? Hur många satte sig själva i ena ringhörnan och ”dom andra” i den andra – i ett eller flera sammanhang, hela eller delar av tiden?

Det finns en stor självupptagenhet i att känna sig utanför och osäker. ”Nu ser alla hur mina händer skakar när jag håller i mitt föredragsmanus.” Känns den igen? Jag tror till och med att jag i efterhand någon gång har beskrivit mig som mobbad, men det påståendet håller inte för någon närmare prövning. Jag tror bara att jag var en aktör bland alla andra i en skolmiljö med alla roller besatta. De flesta av oss var nog ganska osäkra på om vi själva dög. Ett sätt att skydda sig var att fästa gruppens uppmärksamhet på någon annans egenheter och påstådda brister. Och varje gång vi gjorde det skavde våra egna tillkortakommanden ännu mer. Nästa gång kunde det ju vara vår tur.

* * *

Så träffas vi nu – 25 år senare. Uppslutningen är god, tack vare några målmedvetna lobbare men framför allt, antar jag, för att många vill komma. Stämningen är från första början festlig, vänlig, intresserad och prestigelös. Så förblir det en hel lååång kväll som slutar med att en handfull av oss sävligt vallas ut ur festlokalen av ordningsvakten.

Strax innan dess hann jag få teorin om självupptagenhet bekräftad: ”Du nappade ju aldrig när vi stötte på dej” säger nån lite surmulet sent i baren. Nej, tro fasen det. Som feta skygglappar i vägen för alla såna signaler satt känslan av otillräcklighet och av att inte höra till – som jag kanske delade med många, ironiskt nog. Och på franskan sjöng vi ”Tous les garçons et les filles de mon age…”.

Nu går jag runt och är glad och mallig över oss i 9B, att vi kunde träffas utan att hamna i skrytfacket, att så många var så trygga, avspända och bara glada. Men jag blir också ack så sorgsen, eller vemodig kanske. Varför kunde vi inte, eller jag inte, uppleva det så då, för 25 år sen? Eller har det selektiva minnet slagit till nu igen? Trösten får bli att något skulle vi väl ha dom här 25 åren till – att bli en hel hoper tryggare människor, att förvanska sanningen – eller möjligen båda delar.

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.

Livslångt lärande

Bland mina humaniorakollegor på universitetet raljeras det ibland över diverse begrepp och uttryck som våra dito på pedagoginstitutionen gärna svänger sig med, ibland kanske lite alltför lättvindigt. Ett av dessa uttryck är det livslånga lärandet. Ett område där jag dock tycker att begreppet har en viktig plats är inom personlig utveckling. Jag blir lätt skeptisk då jag ser eller läser om intervjuer med människor som har gått igenom en eller annan livskris, kommit tillbaka och säger sig ha hittat de perfekta verktygen för att leva ett fullkomligt liv. Jag tror helt enkelt inte på dem!

Själv har jag - sedan jag var på väg in i väggen och blev sjukskriven under två månader för åtta år sedan - jobbat mycket med just detta: att hitta mina strategier för att hantera en gränslös tillvaro. Och på ett sätt har jag lyckats: trots minst lika stora yrkesmässiga och privata påfrestningar som före sjukskrivningen har jag stått på benen med näsan någorlunda ovanför vattenytan. Men det har inte varit lätt och jag känner mig långt ifrån fullärd. Och det är just det som jag tycker är så viktigt att komma ihåg. Man kan hitta strategier och verktyg, men man kommer alltid att råka ut för situationer och faser i livet då de inte fungerar och man riskerar att glida ner i diket igen.

Detta är också något jag betonar för deltagarna i de stresshanteringsgrupper jag just nu leder vid sidan av mitt vanliga jobb. Jag blev lite rädd när jag hörde någon prata om gruppen som en "kurs". Jag tror inte på att man kan gå en kurs, hitta sina strategier och sedan fungera resten av livet. Gruppen är bara en början - ett sätt att kanske väcka en och annan tanke och få några nya perspektiv - men att lära oss att hantera livet med alla dess berg och dalar är något som vi måste arbeta med så länge vi lever.