In my dreams

Under mer än tjugo års tid har jag ägnat mig åt sådant som ofta används inom mental träning i t.ex. idrottssammanhang: affirmationer (där man för sig själv i ord klär ett tänkt scenario som om det redan hade hänt) och visualiseringar (där man i stället ser det man hoppas ska hända i bilder). Det här har hjälpt mig att använda min tankeförmåga på ett konstruktivt sätt, och det mesta av det jag har affirmerat och visualiserat har faktiskt också blivit verklighet.

När jag invaderades av cancerhelvetet var mina visualiseringar av hur immunförsvarets små vaktmästare bokstavligen åt upp de sjuka cellerna ett sätt att känna att jag mentalt gjorde allt som stod i min makt för att påverka situationen. När jag så innerligt hett önskade mig ett sladdbarn, men var övertygad om att mannen i mitt liv inte skulle gå med på det, höll affirmationerna trots allt ett litet flämtande hopp vid liv.

Idag lever jag på alla möjliga sätt min dröm. Jag är frisk och stark. Jag har fått alla de barn jag drömde om. Jag bor precis där jag vill bo. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med en man som ger mig precis den mix av kärlek och frihet som jag behöver för att få växa och utvecklas. Och så har jag vågat släppa taget om en karriär som var trygg och statusfylld, men som kvävde min kreativitet och fick mig att krympa.

Borde jag då inte sluta affirmera och visualisera och bara nöja mig, när jag har det så bra? Det finns det nog många som tycker, men för mig finns det alltid utrymme för att utmana mig själv ännu mer - det innebär på intet sätt att jag inte är nöjd och tacksam för allt jag redan har. Men nu ger jag stora feta långfingret åt Jante och tänker stort och större. The sky is not the limit, liksom. Här är några nya affirmationer:

• Livstid sprider The Circle Way över hela landet genom att sätta igång samtalscirklar som får människor att växa och utvecklas!
• Går förbi stora skyltfönstret hos Bonniers på Sveavägen och där står min roman i skyltfönstret!
• Livstid medverkar i Tankar för Dagen och Sommar i P1 och har fått ett eget radioprogram där vi (precis som vi idag gör i vår TankeTrampolin) sätter människor vi är nyfikna på i en Het Stol!
• Mitt TEDxVäxjö-föredrag har blivit accepterat till TEDs internationella sajt! 
• Böckerna om Lovis Anjovis får inte bara barn utan även deras föräldrar att längta efter godnattsagostunden!

Och det häftiga är att alla de där drömmarna inte behöver bli verklighet. Bara känslan av att allt faktiskt är möjligt ger mig ett stort skönt leende i hjärtat.

Familjeliv eller Fjällbacka

I förmiddags hade jag svårt att komma ihåg vad som är poängen med det så kallade familjelivet. Är det inte ett enda evigt stretande, knölande och konfliktande som till slut - i bästa fall - resulterar i ljumma kompromisser som ingen är särskilt nöjd med. Alla i den här familjen vill ju olika saker, och vill vi någon gång samma sak så vill vi det inte samtidigt. Blä, ta bort mig! Men vart?

Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.

Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.

Livstids julkalender: Ett listmanifest

Än en gång vill jag dra en lans för listan – som multiverktyget för livets alla skeenden, som en orubblig Sancho Panza vid vår sida i striden mot vardagliga och extraordinära väderkvarnar, som en… ja, ni förstår. Och för er som inte gör det ska jag förklara:

Det finns en missuppfattning om att listors främsta användningsområde är att hålla reda på praktiska saker. Det kan visst vara bra, men praktiska saker har ju annars en tendens att påminna om sig själva. Har du glömt byta däck blir det halt, har du glömt köpa mjölk blir det inga pannkakor. Om du däremot missar att fånga in en klok tanke om hur du vill ha det här i livet så hör du kanske inte av den igen på bra länge, du kanske inte ens märkte att du missade den. Där om nånstans är det läge för en lista!

En annan vanlig föreställningen är att det bästa sättet är att ”sätta sig och skriva en lista”. Visst, tillfällena kan finnas. Men anledningen till att en lista behövs är ju just att det är svårt att på en och samma gång komma ihåg allt som ska stå i den. Därför behövs långsiktiga listor, lättåtkomliga bör de också vara, i mobilen till exempel. Där fyller man på saker allt eftersom man kommer på dem, när man kommer på dem. Passar särskilt bra för idéer och tankar som inte rör det man just nu har för händer. Och när man sedan plockar fram sin lista vid en oväntad paus i tillvaron så hittar man en hel liten guldgruva som liksom har samlat ihop sig själv.

Listan passar helt enkelt i en hel del sammanhang där vi kanske inte tänker på den som ett alternativ. Ett sånt exempel är den visionskarta jag länge har tänkt göra. Jag hade tänkt mig en kreativ kväll med några goda vänner. Levande ljus, målande, skrivande och collageande på framtidsvisionerna för våra liv. Färgsprakande, inspirerande och humoristiskt skulle det bli. Men jag har samtidigt alltid känt mig lite pressad vid tanken på det. Ungefär som vid en ledd avslappning när man, på kommando, ska hitta det där rummet inom sig, där man kan slappna av fullständigt… och mitt huvud känns som en lång korridor där jag irrar omkring mellan tråkiga vita dörrar.

Så; en lista får det bli istället. Som jag fyller på allt eftersom, oftare när jag har tråkigt än när jag har roligt. Direkt i ett block eller mobilen, och sen över till listans basläger i datorn. (Den elektroniska listan är förstås ett stort lyft för listan som form. Kan ändras, omarbetas, ha olika rubriknivåer, sparas över tid, ändras igen.) Nej, särskilt färgsprakande blir den sällan. Men den passar oss som får våra visioner lite pö om pö istället för i hela sjok. Och alla som har läst en bok vet vilket sinnesvidgande innehåll det kan finnas i de där raka raderna med svarta krumelurer på vitt papper.





PS. Inspiration för listskrivare: Boken Älskade lista, som också har en facebook-sida. DS

Jag springer med lätta steg!

Tänk så svårt ibland att leva som man lär, att applicera en uttänkt strategi på ett nytt område. Så lätt att att dra gnällbältet lite hårdare runt midjan i stället för att släppa ut några hål och andas lättare. Häromdagen kom jag på mig själv - igen. I fyra månader har jag stått där i min trappa och tänjt min stackars förtjockade hälsena 90 gånger om dagen, suckat och stönat och haft så trååååååååååååååååkigt. Inte något trolla med tråket här inte. Inte en endaste liten gnutta acceptans.

I stället: skulle ju ta alla tillfällen att skapa små fina mellanrum av de där trista väntestunderna. Tänka lite finurliga tankar eller kanske bara vara där och då utan att tänka alls. Eller varför inte ta till en av mina gamla inarbetade livlinor: affirmationer och visualisering. Hädanefter står jag i min trappa och tänker "Jag är frisk och stark och springer på lätta ben". Och inom mig ser jag mig sväva fram som en heliumballong genom skogen, förbi de gamla kära stenarna och kottarna och med öronen fulla av Marillion, My Chemical Romance, Lars Winnerbäck, Jimmy Eat World och Within Temptation. Tillfreds. Både i trappan och på skogsstigen i mitt huvud.

Livstids julkalender: Tankens kraft

De båda vännerna leker pensionärer på färja(!) i snödrivan på lunchrasten. En av killarna i klassen ska hela tiden in och störa, på gränsen till förstöra. När han tränger sig in för tredje gången spänner ena vännen ögonen i honom och meddelar: "Vet du vad, Oskar, jag är faktiskt naken!" Ett gällt skri hörs över skolgården. Resten av rasten får de vara i fred.

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Fluffiga drömmar - handfasta resultat

Det är nästan läskigt kraftfullt, det där med att visualisera att man redan nått målet i en fråga som man egentligen inte tror sig rå på. Några exempel från senaste veckorna:

- Inför fjällsemestern var det späckat på jobbet. Början av veckan kändes knölig. När jag inte var på möte satt jag och lyfte håglöst i det ena ärendet efter det andra utan att komma loss. På måndagnatten drömde jag att jag släpade på en Ikea-kasse med gammal dålig ved och missade bussen där resten av familjen fanns.

På tisdagkvällen tog jag mig i kragen och byggde bilden av hur jag på torsdag eftermiddag skulle cykla hemåt och känna mig nöjd med att både ha gjort ett bra underlag inför min arbetsgrupps redovisning och ha satt sprätt på de där småärendena (veden) som har en tendens att växa fast på mitt skrivbord. Ett högst osannolikt scenario tänkte jag, men det fick mig att sova gott. På onsdagen var jag sedan superstrategisk, medan jag på torsdagen rörde runt i alla liggande ärenden och fick iväg de flesta. Torsdagens cykeltur hem blev skrattretande lik den jag fantiserat om. Stolt och kapabel, med vind i håret cyklade jag där och log.

- Skidsemestern inkluderade ett byte av boende och därför också en packningsrunda extra, vilket betyder obehagskänslor för mig. Få med allt, packa smart, ut ur rummet (ungefär) i tid, hinna utnyttja dan. Lekte med en annan bild av hur det skulle kunna kännas, och det funkade!

- Skidsemester handlar förstås också om skidåkning. På turskidor för vår del – stålkantade lite bredare skidor av längdkaraktär. Uppåt och framåt är okomplicerat, neråt har alltid varit värre för mig. Några månader nu har jag föreställt mig Sara görandes välformade kontrollerade telemarkssvängar nerför fjällbranterna.

Den funktionella delen fick jag till, efter många år av nervöst plogande svänger jag och skidorna i harmoni. För att det ska kallas telemark får jag väl erkänna att det krävs lite mer: ändan ska in och knäna böjas lite till, men det handlar mest om fåfänga. Och jag kan inte se någon annan anledning till att det plötsligt går så bra än att jag matat min hjärna med påhittade bilder av just detta.

Utmaningen nu börjar bli att komma på mig när obehaget växer till, så att jag kan styra in mig på fantasibanorna, som gärna får svulsta på lite, innehålla lite prutmån, vara nöjsamt färgstarka. Jag har börjat se fram emot att gå och lägga mig, även när jag har ett grubbel i bakhuvudet, och släppa iväg mig själv på lite onyanserat dagdrömmande med happy ending.

Huspredikanten Pollak

Jag tror Kay Pollak smyger på mig om dagarna. Varje kväll ordnar han sedan om i sin bok (Att välja Glädje) på mitt sängbord så att de små epistlarna ska komma i lämplig ordning för att passa mitt liv.

Igår kväll inledde Kay sin predikan såhär:
"Ett exempel: Du skall hålla en presentation inför några på jobbet. Du vill att det ska bli riktigt bra. Du förbereder dig genom att göra en visualsiering."

Där var han faktiskt lite sent ute, den gode Kay. Presentationen, eller snarare mötet, hade jag redan hållit samma förmiddag, ett möte där jag ville vara mycket tydlig med vad min åsikt innebar och med att den krävde goda motargument för att rubbas. Samtidigt ville jag vara närvarande och mottaglig för de övriga deltagarnas synpunkter och reaktioner.

Jag lyckades med strategin att roa istället för oroa kvällen innan genom att 1) förbereda mig väl, 2) tänka igenom vilken hållning jag själv ville ha av närvaro, lugn och öppenhet, 3) föreställa mig hur nöjd jag skulle vara efteråt när jag hållit mötet på det allra bästa sätt jag är kapabel till. Efter mötet var det just så jag kände, och - inte minst - före mötet hade jag sovit gott hela natten! När Kay pratar om visualisering är jag alltså inte svårövertygad.

Nästa ämne i boken, Maria, anknöt till vårt mejlutbyte tidigare samma kväll om den akademiska miljön. Kay Pollak berättar om den amerikanske forskaren Warren Bennis som intervjuat framgångsrika ledare i USA och letat gemensamma nämnare hos dem. En av dem var följande:
"Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta." Kay Pollak formulerar det som att personerna värderade sig själva högt och vågade "byta sandlåda" istället för att stanna kvar som offer.

Ja, när vet man att måttet är rågat? Särskilt om man kanske inte själv känner sig som det mest utsatta offret, men upplever att klimatet man verkar i har offerrollen som en av sina byggstenar? Det kanske framgår av nästa kapitel i Pollaks bok. Lovar att återkomma i så fall.

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.