Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Livstids julkalender: Ett listmanifest

Än en gång vill jag dra en lans för listan – som multiverktyget för livets alla skeenden, som en orubblig Sancho Panza vid vår sida i striden mot vardagliga och extraordinära väderkvarnar, som en… ja, ni förstår. Och för er som inte gör det ska jag förklara:

Det finns en missuppfattning om att listors främsta användningsområde är att hålla reda på praktiska saker. Det kan visst vara bra, men praktiska saker har ju annars en tendens att påminna om sig själva. Har du glömt byta däck blir det halt, har du glömt köpa mjölk blir det inga pannkakor. Om du däremot missar att fånga in en klok tanke om hur du vill ha det här i livet så hör du kanske inte av den igen på bra länge, du kanske inte ens märkte att du missade den. Där om nånstans är det läge för en lista!

En annan vanlig föreställningen är att det bästa sättet är att ”sätta sig och skriva en lista”. Visst, tillfällena kan finnas. Men anledningen till att en lista behövs är ju just att det är svårt att på en och samma gång komma ihåg allt som ska stå i den. Därför behövs långsiktiga listor, lättåtkomliga bör de också vara, i mobilen till exempel. Där fyller man på saker allt eftersom man kommer på dem, när man kommer på dem. Passar särskilt bra för idéer och tankar som inte rör det man just nu har för händer. Och när man sedan plockar fram sin lista vid en oväntad paus i tillvaron så hittar man en hel liten guldgruva som liksom har samlat ihop sig själv.

Listan passar helt enkelt i en hel del sammanhang där vi kanske inte tänker på den som ett alternativ. Ett sånt exempel är den visionskarta jag länge har tänkt göra. Jag hade tänkt mig en kreativ kväll med några goda vänner. Levande ljus, målande, skrivande och collageande på framtidsvisionerna för våra liv. Färgsprakande, inspirerande och humoristiskt skulle det bli. Men jag har samtidigt alltid känt mig lite pressad vid tanken på det. Ungefär som vid en ledd avslappning när man, på kommando, ska hitta det där rummet inom sig, där man kan slappna av fullständigt… och mitt huvud känns som en lång korridor där jag irrar omkring mellan tråkiga vita dörrar.

Så; en lista får det bli istället. Som jag fyller på allt eftersom, oftare när jag har tråkigt än när jag har roligt. Direkt i ett block eller mobilen, och sen över till listans basläger i datorn. (Den elektroniska listan är förstås ett stort lyft för listan som form. Kan ändras, omarbetas, ha olika rubriknivåer, sparas över tid, ändras igen.) Nej, särskilt färgsprakande blir den sällan. Men den passar oss som får våra visioner lite pö om pö istället för i hela sjok. Och alla som har läst en bok vet vilket sinnesvidgande innehåll det kan finnas i de där raka raderna med svarta krumelurer på vitt papper.





PS. Inspiration för listskrivare: Boken Älskade lista, som också har en facebook-sida. DS

Plikten och lusten

Nu kan jag omedelbart meddela att jag med det här inlägget, titeln till trots, inte tänker bjuda in er i mitt sovrum - så långt har jag ännu inte kommit i mitt 360-graderssträvande (och frågan är om jag någonsin gör det, får kanske stanna vid 359...). Jag tänker i stället på allt sådant i livet som jag upplever som lustfyllt, behagligt, intressant, roligt, berikande. Det här vill jag göra mer av och som den list junkie jag är har jag nu skapat en alldeles ny typ av lista (är det kontrollanten som kikar över axeln igen?). I den har jag två spalter, en med rubriken "Mest pliktbetonat" och en med rubriken "Mest lustbetonat", och hela idén går ut på att se till att jag varje dag försöker göra något från båda listorna, och framförallt att det inte bara får bli sådant som hör till pliktlistan. Kanske kan det här hjälpa mig på min väg mot mer balans mellan Luther och Dionysos, till förmån för den senare?

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Strukturmuppens återkomst (eller Mina strategier för att hantera den fiktiva bristen på tid, del 2)

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit mina strategier för att hantera tidsbrist och stress. Liksom så många andra yrken idag kännetecknas jobbet som universitetslärare av en stor frihet vad gäller när, var och hur jag arbetar. Det är såklart fantastiskt bra; jag kan gå till frissan kl. 11.00 en vanlig torsdag och i stället jobba hemma på kvällen, och jag bestämmer själv hur jag vill lägga upp undervisningen i mina kurser. Men eftersom friheten är kombinerad med hög arbetsbelastning har den också ett pris. Det är lätt att ta med sig jobbet hem på kvällar och helger, och det finns sällan någon som säger att man har gjort tillräckligt. Man riskerar att inte få den ack så nödvändiga sammanhängande tiden för återhämtning och bokstavligen jobba ihjäl sig.

En av mina ledstänger i hanteringen av den gränslösa tillvaron är att plocka fram en egenskap som kikade fram i mitt inlägg om listskrivande: strukturmupperiet! Ju mer struktur jag skapar omkring mig i gränslösheten, desto lugnare blir jag. Några exempel på hur strukturerandet tar sig uttryck:

* Jag för en sorts egen "stämpelklocka" där jag noterar min arbetstid och hur den fördelar sig på olika uppgifter. Detta har bl.a. hjälpt mig att få överblick över var jag lägger min tid och inse att jag ibland måste dra ner på ambitionerna. Jag har också blivit bättre på att gå hem på fredagen och känna att jag har gjort tillräckligt - utan att ha dåligt samvete för att jag tar ledigt under helgen.

* Jag skriver som sagt listor (både hemma och på jobbet), dels för att inte missa något viktigt som ska göras (då kan jag slappna av och känna att jag har kontroll), dels för tillfredsställelsen i att bocka av och se att jag faktiskt har åstadkommit ett och annat även om jag inte har kommit ikapp.

* Jag försöker att så mycket jag kan rensa i röran - på mitt skrivbord, i min e-postlåda (mappar!) och hemma - eftersom jag har märkt att jag mår mycket bättre av att inte ha en massa saker liggande framme (alla dammråttor i hörnen stör mig betydligt mindre...). Allt enligt Feng Shui-principen att positiva energier flödar lättare då.

* Jag försöker att fokusera på en sak i taget genom att t.ex. ibland stänga av e-posten eller telefonen tills jag är klar med en annan arbetsuppgift. Men ack så svårt jag har för detta.

Ännu en del av strukturerandet handlar om att klargöra sina prioriteringar – som Sara varit inne på i inlägget Plura själv. Tror att jag kommer att återkomma till detta...

Att göra eller inte göra - mitt liv som list junkie

Gissa hur jag tillbringade min lördagskväll! På party? Hemma med familjen? Nej, ensam på Starbucks i Wimbledon, London, med en gigantisk mugg te, två ljuvliga shortbreads med citronsmak och senaste numret av tidskriften Psychologies. Anledningen var att jag hade två timmar att fördriva medan äldsta dottern var och tittade på Edward Scissorhands i balettform (inte riktigt min grej...). Vid sidan av (det mycket intressanta) läsandet skrev jag diverse små listor över vad jag ska göra veckorna fram till jul, idéer till inlägg här i bloggen, centrala teman i romanen jag ska skriva någon gång när jag får tid... Sån där är jag: skriver listor om allt - högt och lågt - och har så gjort så länge jag kan minnas. I sitt tal på mitt bröllop spelade min syster upp hur Maria, 5 år, med lillgammal förnumstig röst och mycket nöjd med sig själv - beskrev hur hon hade "sorterat och sorterat" hela dagen.

En av mina strategier för att hantera min stundtals ganska stressiga och smått kaotiska tillvaro är som jag tidigare beskrivit att försöka skapa struktur och kontroll i kaoset. Här har listskrivandet en självklar plats och är rentav livsviktigt emellanåt för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg alla mina åtaganden. Mycket av listskrivandet handlar dock inte om trista inköps- eller jobblistor utan är mer av "centrala romanteman-" och "blogginläggs"-karaktär. Tankar, drömmar och annat som inte handlar om att barnen annars blir utan mjölk till flingorna eller studenterna utan inrapporterade tentabetyg.

Jag vet att jag inte är ensam om min listmani. Under planeringen av vår gemensamma tidsfest hittade jag till och med min överkvinna i Sara. Oj, vilka listor vi skrev - gäster som skulle bjudas, saker som skulle fixas och tas med till lokalen, låtar som skulle sättas ihop... Och när jag satt där på Starbucks i lördags kväll och läste min tidskrift upptäckte jag att det till och med har skrivits en bok om fenomenet (Sasha Cagen: To-Do Lists: From Bying Milk to Finding a Soul Mate, What Our Lists Reveal About Us). En av teserna i boken är att våra listor säger en hel del om oss: "More than a wardrobe or a diary, a to-do list is a window into someone else's world. It provides un unedited snapshot of our life at any moment and can capture our anxieties and goals, along with our preference for Earl Grey" (Psychologies, December 2008).

Det var ganska befriande att läsa om andra som skriver lika knäppa listor som jag och att man i artikeln beskriver det som att listor precis som jag själv upplevt hjälper oss att kontrollera vårt kaos - så länge vi inte låter listorna ta kontroll över oss och vi börjar skriva ner att vi måste stiga upp, göra kaffe och gå ut med hunden. Man behöver varken lida av spontanitetsbrist eller total galenskap för att man är en listskrivare. Och listor kan faktiskt hjälpa oss att komma fram till vad vi vill med våra liv: "Life is a to-do list, and we can choose where our list takes us and how we want to approach it [...] But whether we fulfil our life-long dreams or not, it's the act of writing them down that gives us pleasure and a sense of purpose in the present" (Psychologies, December 2008).

Nu ska jag:
* trycka på Publicera-knappen
* stänga av datorn
* släppa ut katterna
* fixa lunchsalladen till i morgon
* borsta tänderna
* gå och lägga mig...

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz