Allt är frid

Frid - ordet som smakar varm och len sommarkväll - verkar vara Livstids nya ledord. Till mig kom det också sådär plötsligt som Sara beskrev, men i mitt fall inte under en cykeltur (eftersom jag numera tyvärr cyklar max några gånger om året eftersom vi bor som vi bor, långtifrån det mesta utom sjön).

Nej, det var en kväll i våras när jag för ovanlighetens skull fick till en liten meditationsstund. Det har hänt förr att ord och meningar dykt upp från ingenstans när jag suttit där på min kudde, och den här gången kom meningen Allt är frid susande. Först ett bra tag senare kom jag på att det där ju är en textrad ur en mycket välkänd julvisa: Stilla Natt.

Mitt lilla mantra har jag haft nytta av kvällar då hjärnan varit uppskruvad av alla roliga projekt och jag behövt något för att komma till ro på min kudde i sängen. Med Allt är frid sveper jag in högspänningshjärnan i en mjuk filt av lugn, och somnar oftast väldigt fort.

Just den här varma, lena sommarkvällen känns mantrat som den perfekta signaturmelodin där jag satt mig på altanen för en liten egen stund, med svalesvirr, flugsurr, ett lätt sus i körsbärsträdets bladkrona och en sol på nedgång bakom grannens åker. Just precis nu känns faktiskt allt i mitt liv väldigt fridfullt. Såhär långt har sommaren gett mig precis vad jag behövt i en lagom blandning av kroppsarbete, goda samtal, kärlek och kreativitet. Och för första gången på väldigt länge har jag ingen som helst ångest för att jag ska jobba nästa vecka. Allt är frid.

Vila sig i form

Kom på ytterligare en situationsdefinition som kan underlätta livet. När du sitter och gör något helt annat (exempelvis bloggar) än du tycker att du borde (mindre roliga förberedelser inför säkert jätteroligt kalas) så tänk som Gaia en gång rådde mig att göra: Jag vilar inför kalaset/storstädningen/husmålningen, så att jag ska vara pigg då och orka med det bra. Precis samma soffsittande som nyss fick dig att känna dig Lat och Dålig blir plötsligt en konstruktiv och strategisk del av ett sammanhang, en ruta i flödesschemat, en punkt i handlingsplanen. Är det inte fantastiskt!

Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

Ordination paus

"Sätt dig ner. Fundera. Vila. Läs. Lyssna. Och gör det till dess att du är färdig."

Citat ur Smålandsposten den 6 februari som i sin tur citerar distriktsläkare Urban Stattin från Alvesta. Artikelns rubrik är Pausa dig till ett friskare liv. Kursiveringen i citatet är min.

Urban berättar om recepten på fysisk aktivitet som han och kollegerna var tidiga med att införa. Hur vore det att ordinera sig själv en paus i veckan som avslutas när man är färdig?

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

Naveln är världens mitt?

Just det Maria skrev om nyligen har jag också gått och plurat på ett tag: hur inkrökt får man vara, och är man, egentligen?

Genom jobbet har jag nyligen fått en rejäl dos krismedvetande och färska kunskaper på miljöområdet. I det här fallet är faktiskt kunskap emellanåt tung att bära. Jag som brukar må så bra av att lyfta blicken och leta efter sammanhangen känner att här måste jag sänka den istället, som bländad av en stor svart sol som är Krisen, Farorna och Koldioxiden. Jag får ta ett steg i taget och koncentrera mig på var jag sätter nästa fot, och nästa. Små miljönyttor och mindre skador. Leta begagnat och upplevelser som julklappar, cykla mer, streta på med miljököret på jobbet.

Sen försöker jag ju må bra också, och frågan är om detta är en konkurrerande eller kompletterande verksamhet. Ibland undrar jag om det vi petar i här på Livstid är små oväsentliga detaljer. Kliver vi rätt ut i luften från toppen av Maslows trappa? Men det jag kommer fram till är ändå att man gör så mycket mindre skada och mera nytta om man mår bra. Ett inte så vardagligt exempel är Nelson Mandela. Jag tänker mig att han måste ha ägnat en del av all sin tid i fängelse åt det som kan kallas för navelskåderi, för att försöka bli klokare och lyckligare. Hade han någonsin kommit ut om han inte gjort det? Och hur hade Sydafrikas nutid sett ut om han hade kommit ut, men med hämnd för ögonen istället för försoning?

Vad vill du säga dig själv en söndagskväll?

Det är söndagskväll och som alltid har helgen gått alldeles för fort - trots att jag gjort ovanligt lite. "Tips på hur man hittar energi för veckan?" undrar en vän på Facebook. Och jag berättar om det sätt jag använder för att koppla av, ladda batterier och hålla söndagskvällsångesten bort: ett långt varmt bad med levande ljus, skön musik (oftast Timo Räisenens suveräna cover-samling) och en bok som suger tag (just nu är det Stefan Edmans Förundran).

När jag ligger där ikväll läser jag följande lilla betraktelse:

"Almanackan och mobiltelefonen - glöm dem. Göm dem! Klä av dig rollerna, sjunk ner i hängmattan. Eller på ängen med näsan i klöverns honungssöta blommor. Ge benen och hjärnan semester. Ge själen tid att hinna ifatt kroppen. Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?"

Jag identifierar ett tema som jag har diskuterat under flera långa promenader med en god vän som hälsat på under helgen. Hur tar vi hand om oss själva? Söndagskvällsbadet är ett exempel på det, bloggen likaså, och strax ska jag ägna en stund åt en annan energigivare: min kvällsmeditation. Ikväll tar jag särskilt med mig det Edman skriver:

Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?

Att arbeta!?

Inför Arrangemanget i höst och semestern på fredag ska jag bara dubbelkolla en av hotellbokningarna, 50 rum för dem som behöver bo mest centralt. Borta!!! Den mycket trevlige unge man jag talade med för snart ett år sen måste ha varit en väldigt tom tunna. Så tom att hans skrammel fick mig att känna att en skriftlig bekräftelse var helt överflödig. Nu säger jag: ”Reservera och mejla över vad ni har i rumsväg. Sen kan ni ju leta efter den där trevlige som borde hängas upp i en stolpe.” Får man säga så som offentlig tjänsteman?

Efter lunch börjar jakten. Vilket hotell kan ha rum lediga? Inget. Vilka kan ha bokningar med luft i? Jag ringer Ann som hänvisar till Louise, vidare till Marie, Maria och till slut Martina. Martina är rätt person! Och hon har just släppt en bokning. Jag fångar den på volley och är under alla samtalen ett under av trevlighet, om vi bortser från samtalet om stolpen.

Aah, tillfredsställelse uppstår. Få nu inga konstiga idéer kära ödet men *viskar* det känns nästan bättre nu än om den första bokningen funnits där som den skulle *slutviskat*.

För min svärfar var det ett gott dagsverke att bära 60-kilossäckar hos mjölnaren. Jag får mina adrenalinkickar av en halvtimmes intensivt telefonerande, antecknande av telefonnummer och slutligen - den skriftliga bokningsbekräftelsen.

Jag cyklar!

Efter en svajig vecka med gallkänningar, allmän matthet och dålig aptit (!) verkar kroppen vara på gång igen. När jag cyklar in till jobbet lämnar den ett styrkebesked, som sportjournalisten skulle uttrycka det. Kroppen vill cykla!

Det är bra det. Bilen i hushållet befinner sig nämligen på andra äventyr 40 mil bort. Det finns ingen anledning att fundera på om jag ska cykla de åtta kilometrarna till jobbet eller inte. Det är bara en fråga om hur lång tid det ska ta, hur behagligt det ska vara och hur blött det möjligen ska kunna bli (känns främmande denna heta vecka men åskvarningar har utfärdats).

Den här cykelturen blev en puff framåt, in i den nya dagen.

Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.

Livet som buffé - revisited

I ett av våra allra första inlägg beskrev Sara livet som en buffé och oss själva som "hungriga på livet". Jag skulle vilja spinna vidare på metaforen eftersom jag just nu är inne i en fas där jag provsmakar extra friskt bland olika bufférätter. Det jag syftar på är förstås sökandet efter strategier för att hantera ett liv som (åtminstone för en utomstående betraktare) skulle kunna upplevas som stressfyllt och ganska kaotiskt, där jag navigerar mellan ett stundtals kravfyllt lektorsjobb, läromedelsskrivande, tre barn, ett jättehus och ett stort socialt nätverk.

Kanske är anledningen till det intensiva sökandet just nu en kombination av höstens 40-årskris och den här vårens stresshanteringsgrupper, där jag försöker erbjuda deltagarna ett "buffébord" med många olika strategier att smaka på, med förhoppningen att alla ska kunna hitta åtminstone någonting som retar gommen. Här är några exempel på de rätter jag provsmakar för tillfället...

... träning i medveten närvaro eller mindfulness, alltså att leva mer i nuet och ägna mindre tid åt ältande av misstag och oförätter i det förflutna eller oro inför framtiden, och att lära sig att uppskatta små anledningar till vardagsglädje i livet

... andningsövningar - läser just nu boken Lär dig andas av Inga-Lill Valfridsson och inser hur viktig andningen är för vårt välbefinnande

... identifiering av energigivare - t.ex. familj och goda vänner, läsande, min nystartade bokcirkel, träning, frisk luft och varma bad till skön musik (just nu går Timo Räisänens skönt avskalade coverplatta And then there was Timo varm i badrummets CD-spelare)

... träning i att bli mer "smartlat" och mindre "dumduktig" (med inspiration från artikeln Jobba mindre, få mer gjort i tidningen PS, 2/09) - att bli mer effektiv på jobbet bl.a med "good enough"-tänk som en av de centrala ingredienserna

Medan förespråkarna för respektive strategi ofta ser just sin metod som allena saliggörande ser jag fördelen med buffébordet - att kunna plocka ihop sin egen tallrik, gräva djupare i vissa karotter och bara skrapa på ytan i andra - lite som Sara varit inne på tidigare (Plura själv). Och som sagt, det handlar om ett livslångt lärande, där jag ibland tar två steg framåt och ibland ett bakåt, beroende på hur mycket det blåser runt omkring.

Folie à deux?

Tidigare idag hade jag ett styrkepass så gott som något: tömde på egen hand ett överfyllt bilsläp med ställningsdelar som vi monterat ner från den nymålade västfasaden på vårt bohemiska hus (- nu i två skilda gula nyanser!). I strilregnet och snålblåsten gladdes jag åt min förmåga att uppskatta livets krumelurer; att se det som ett gött fyspass som gör det skönt att komma in, när man släpar på tunga blöta trätrallar och känner hur vatten kramas ur handskarna och sipprar in mellan fingrarna varje gång man knyter handen i ett nytt grepp. Skulle jag istället ha insett att det nu är dags att boka den där lilla sinnesundersökningen?

Och just när jag skriver detta ser jag min man göra 20 armhävningar på raken med fötterna uppe på en stol för att det ska bli jobbigare. Han blir en nöjdare man av det. Han får nog följa med på undersökningen. Eller så struntar vi i det och lever lyckliga i alla våra dagar.