Å det är söndag morgon

... och det känns faktiskt helt okej. Kanske för att jag är uppe före alla andra, hör knastret från inte bara en utan två eldstäder. Efter en del spring har fått med mig yohurttallrik, yllesockar och dator till fåtöljen framför kaminen, där jag ser ut över åkrar och fler trän än det är folk på Stockholms central.

Inför det nya året känns det som att jag står och håller i dörrhandtaget in till en välbefolkad tillställning med massor av olika evenemang, där jag förväntas och vill vara aktiv i de flesta. På den här sidan dörren finns ännu inga krav, men när jag vaknade i morse gjorde jag det ändå med en oro i kroppen. Ekvationen som beskriver hur jobbet ska te sig den här våren är inte ens formulerad, än mindre löst. Det här halvåret kan bli riktigt viktigt, men då måste det nog få vara lite suddigt i konturerna ett tag till. Det är lätt att säga, svårare att leva.

Ett diffust dåligt samvete fanns där i morgonstunden, för sånt som jag kommer att böra men kanske inte göra - så snabbt eller så grundligt som någon kanske tycker att jag borde. Men, allvarligt (som barnen brukar säga); när gjorde jag senast ett misstag som kändes som ett misstag också i efterhand? När jag räknat ihop utdelningen i form av erfarenhet, slutsatser och träning i att förlåta mig själv?

Jag blir aldrig en sån som hellre fattar fel beslut än inget alls, som i förväg kan tänka att misstag är guldkorn. Den duktiga flickan sitter nämligen stadigt parkerad på min axel - hon är inte så dum som somliga tror, hon är en del av mig själv som jag bär med stolthet. Men det är jag och inte hon som tar ut riktningen framåt och som då och då vänder mig om och summerar resan såhär långt.

Så, om mindre än 24 timmar öppnar jag dörren till en kakafoni av vardagslogistik och utvecklingstankar, solhälsningar och familjetjafs. Jag passar på att blunda och ta några djupa andetag nu, när ingen ser mig, innan jag ger mig in dit jag faktiskt vill.

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Komma ut... ur kontorsmodulen

Ska jag berätta en hemlis? Kom lite närmare så ingen hör. Så. Vet du vad: På mitt jobb händer det att det finns lugnare stunder efter intensiva perioder. Tid för återhämtning och lite lägre tempo.

Det här är något jag är tacksam över, lika tacksam som över att känna mig behövd, effektiv och smart när det hettar till. Det är så här alla säger att det bör vara. Jag verkar kunna vara till nytta utan att slita ut mig, jag har den relation till jobbet som många säger att de vill ha. Varför känns det då som att jag erkänner det här istället för att skryta med det?

Sista biten i mitt livs pussel

När jag lagt undan mina tre äldsta barns babykläder har det varit med ett sting i hjärtat och en undran om jag någonsin ska få plocka fram dem igen. Det har alltid känts som att det funnits plats för fler ungar i mitt liv. Min yngsta är nu sju veckor och eftersom hans vikt- och längdkurvor pekar rakt upp har det redan blivit dags att plocka undan kläder i de minsta storlekarna. Men den här gången känns det annorlunda.

För första gången känner jag mig nöjd och tillfredsställd - mitt livs pussel är färdiglagt. Och särskrivningen är avsiktlig, här handlar det inte om livspussel, åtminstone inte det begreppets innebörd av något komplicerat och svårhanterat, som man måste kämpa för att få ihop. Det jag menar är att jag känner mig komplett, att ingenting längre saknas. Ett lugn i såväl hjärta som äggstockar.

Det är mycket möjligt att jag då och då kommer att känna sorg över att den barnalstrande perioden i mitt liv - som har varat betydligt längre än för de flesta, eftersom jag fick det första vid 21 och det fjärde vid 41 - är över. Men jag tror inte att det kommer att bli något tungt och upprivande, utan mer ett litet stilla vemod. Och så hoppas jag att mina barn ser till att fixa efterrätt.

Att minnas och att låta bli

I veckans avsnitt av Spanarna nämndes en undersökning (bland nunnor !?) som pekar på att folk med ett aktivt och utvecklat språk inte blir dementa lika lätt som andra, även om de har lika mycket skadligt plack i hjärnan. Gu' så bra, tänker jag där jag sitter i bilen och lyssnar, mina rallarsvingar till metaforer här på Livstid är inte bara kortsiktig njutning (för mig som skriver iallafall) utan också långsiktigt hälsosamma. Det är som att få höra att ett par hekto smågodis i veckan är det bästa man kan tänka sig för hälsan.

Extra roligt att höra för mig, tänker jag, som av mig själv och familjen ofta beskrivs som halvvimsig redan nu, och sedan länge. Men å andra sidan, tänk på hur mycket jag kommer ihåg! Våra logistiska saltomortaler i vardagen är inget för nybörjare. Jag rätar på hållningen i förarsätet, morskar upp mig lite grann. Som igår: Lämna barnens ridkläder i ridhuset på morgonen och samtidigt ha danskläderna beredda i bilen. Matsäcken till eftermiddagens stallstund packar de själva. Hämta barnen i stallet, snabbis in på känd hamburgerkedja, vidare till frissan för klippning av dem båda, därefter några klädreturer på stan, dans och hem för att ta itu med hela hemmaserven. Sådär håller jag ju på alltsomoftast, och jag kan inte minnas när jag senast glömde bort nåt!!

Får lov att skratta rakt ut när jag inser att det där sista argumentet inte kommer att övertyga någon enda människa mer än mig själv. Men iallafall, jag tycker jag förtjänar ett bättre renommé än jag har skapat mig. Att jag några timmar senare kör hemifrån med motorvärmarsladden kvar i bilen får ses som undantaget som bekräftar (den nya) regeln.

Du kära lilla pussel

För den som oroar sig för att inte ha Marias mentala råstyrka när det gäller uppgörelserna med livspusslet har jag ett litet knep på ett av alla områden som så många av oss pusslar med (ibland med ganska brutala metoder, som att lägga alla bitar tätt ihop och sen hoppas att det blir bra om vi bankar hårt på dem).

Mitt tips gäller städning. När du tycker att huset känns bara för sunkigt men tror att du blir lyckligare av att göra något annat än städa, gör såhär: Titta i fem minuter på TV-programmet Rent hus. Notera om du tänker:

a) Såå skitigt är det iallafall inte härhemma.

eller

b) Så ser det nog snart ut här om vi inte tar ett ryck.

Om a) gör vad du har lust med, om b) bit i det sura äpplet och städa. Funkar för mig. Idag har jag till exempel målat fyra fönster och gjort två blogginlägg!

Det här med livspusslet

Så ofta man läser och hör människor tala om LIVSPUSSLET, det där som vi alla jobbar med att få ihop bitarna till. Ofta har ordet negativa associationer, men Sara erkänner att hon tycker att pusslet är kul att lägga och jag kan inte annat än att hålla med henne. Visst kan man bli trött och sliten emellanåt av all vardagslogistik, men för det mesta tycker jag att det ändå flyter på förvånansvärt bra - trots våra två heltidsjobb, tre barn och ett på väg, stort hus och fullt av aktiviteter.

Många i min bekantskapskrets är dränerade på energi, och jag får nästan lite dåligt samvete när jag inte känner igen mig i deras berättelser... Igår läste jag om ännu en av dessa kvinnor (det är nästan alltid kvinnor som pratar om hur trötta och dränerade de är) i Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Lycka till! Om balans i livet och andra floskler (den är SÅ bra!).

I boken återgavs ett mail från en läsare som beskrev en ledig dag då hon skulle "bara vara", men drunknade i tvättmaskiner som skulle laddas, barn som skulle skjutsas hit och dit, mat som skulle planeras och förberedas och så vidare i all oändlighet. Plötsligt hade hela dagen gått och inte hade hon hunnit "bara vara"... Och då lever hon ändå i ett jämställt förhållande där båda parter hjälps åt! Kvinnan stressas och frustreras över budskapen i livstilsmagasinen om att "njuta av naturen och sexlivet", "strunta i dammråttorna" och "unna sig lite spakänsla i badkaret", och skriver "Kan vi inte unna oss att må lite skit under småbarnsåren?".

Självklart måste hon få känna så, och samtidigt så är det något inom mig som protesterar när jag läser - för jag tror på att man faktiskt kan ha det där stora projektet och ändå få rum att njuta av livet. Jag har ju det så själv! Det måste helt enkelt handla om vad man prioriterar och hur mycket man ser till att fylla på energidepåerna för att få kraft att orka med även det tunga. Jag väljer t.ex. att träna, facebooka, blogga, göra hemmaspa, läsa böcker och umgås med trevliga människor för att det ger mig glädje, kraft och energi.

Därmed måste jag självklart prioritera bort något annat. Läsaren skriver "Ska jag strunta i att hämta barnen också, i att köpa skor till dem när de växer, i att laga middag?" Självklart inte! Men kanske en del av det andra som fyllde hennes lediga dag, som att...

... byta lakan i alla sängar varannan vecka (sker betydligt mer sällan hemma hos oss)
... vika om barnens kläder som hennes make vikt "på fel sätt" (vadå fel?)
... planera och laga middag (hemma hos oss äter vi ofta flingor, mackor eller stekt ägg till kvällsmat och barnen växer och mår bra ändå)
... vara ansvarig för föräldraföreningens nyhetsbrev, och därmed ha åtta sidors anteckningar från senaste mötet att läsa och sammanfatta (jag har varit dålig på att engagera mig i sådana här saker, men jag står för att jag tycker att det ska vara var och ens fria val)
... gå till posten för att betala räkningar (här spar ju internet massor av tid)

Jag vill inte på något vis förringa arbetande småbarnsmammors tuffa tillvaro, och naturligtvis måste vi få vara trötta och gnälliga emellanåt, men jag envisas med att hävda att vi inte måste finna oss i att "må lite skit", i alla fall inte större delen av tiden. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Var och en har ansvar för att skapa sitt livs historia.

Dagens ord: Livspussel

Ingemar Unge skriver om ordet livspussel (Tidningen Vi nr 11 2008):

"Dessutom - är livet verkligen ett pussel? Ett evigt bekymmer? Men i ett land där man utan att bli hånad kan gnälla över hur jobbigt det är att köpa och bära hem mat, kanske livspussel hör hemma. Jag tycker vi avskaffar det. Det har blivit en bas för en klagosång och en självömkan som är fullkomligt absurd i ett globalt perspektiv."

Jag kände mig rätt träffad när jag läste - vem har inte stått och gnällt över hur mycket det är just nu (och dessutom förkylningstider), staplat I-landsproblemen på varann i en imponerande hög av umbärliga bekymmer.

Men egentligen är det inte begreppet livspussel som är haken utan vår värdering av det. I vilka andra sammanhang har pussel en negativ betydelse? Ingemar Unge fastnar i samma fälla som vi andra och kastar ut ett bra begrepp med det ett grumligt badvatten.

Det där med livspusslet dåliga rykte går upp för mig när jag inser att det jag nu ska säga inte ett konstaterande utan en bekännelse: Jag tycker livspusslandet är kul. Ungefär som att lösa sudoku. "Om du lämnar mig här vid jobbet och jag tar med mig nötfärsen ur bakluckan så går jag in och hämtar ritblocket som barnen glömde i förmiddags och sen tar jag tjänstebilen hem eftersom jag åker tidigt i morgon bitti och så börjar jag med middan medan ni hämtar din cykel och lämnar tillbaka den där kassa silikonsprutan på K-Rauta så är maten nästan klar när ni kommer hem!"

Aah, sudokun gick ut. Dags för matchanalys: Den här gången var det nötfärsen som avgjorde - att den inte blev kvar i fel bil. Han fick nåt att fundera på, kollegan jag mötte i korridoren kl 18 med ett paket nötfärs och ett ritblock i famnen. Inga skador eller incidenter rapporterade. Okej, vad gäller för imorronbitti?