Ut i skogen!

Man kan klaga på blankisen på vägen, snön på skridskosjön eller barmarken i skidskogen. Om alla underlagen tog ett steg åt höger skulle det vara perfekt, eller hur? Men, försök hitta någon nackdel med det småländska skogspromenadföret just nu! Snön slätar ut svårforcerade ojämnheter och har en skare som bär både människor och rådjuren på sina stilettklövar. Saknas snö finns tjälen som får marken att ge resonans som ett trumslag om man stampar till. Diken och sankmark är frusna till parkettgolv med enstaka tuvor i, bara där finns risk för halka. Överallt kan man gå, säg mig hur ofta det händer!

Går gör jag, idag med världens rufsigaste pudel i en förlängd lunchpaus från studerandet, imorgon kanske med familj, ved och muurikka-skogs-wok.

I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Förord på Livstid

Det finns tre ord med prefixet för som ligger på min topplista över de ledstjärnor som jag navigerar efter i min strävan efter njutning mitt i vardagsbruset. Orden är förväntan, förundran och förnöjsamhet. Och jag är uppenbarligen inte ensam; Stefan Edman, en av mina husgudar, har skrivit små fina böcker med titlarna Förundran och Förnöjsamhet.

Förväntan - när jag njuter lite extra i förväg av något som jag är ganska säker på att få uppleva, och det handlar inte om att jag vill fly bort från här och nu, bara om ett förtida uttag på glädjekontot

Förundran - över allt njutbart som bara finns där omkring mig, som under min långpromenad runt sjön mitt i stan: vita svanar som böjer nackarna ner i vattnet, vitsippsknopparna bredvid stigen, vinterbleka men vårglädjesvackra människor och så världens finaste lille guldklimp i selen på min mage

Förnöjsamhet - njutningen av det där enkla som vitsippsknopparna och ett leende från guldklimpen, vardagsglädje i stället för stora kickar

Tack för äkta Vara

Spinner (som vanligt) vidare på Marias inlägg... Igår röjde vi i hemmet och - även om dammråttor är ett gravt uppförstorat problem - så är det ofta när man någon gång avlägsnar dem som man ser vilket härligt hem man har.

Igår kunde jag känna tacksamheten över att ha ett hem. Ett hem som är varmt och gott, men svalt på sommaren, och som har välfyllda skåp och skafferier. Ett hem som dessutom innehåller människor som jag kan vara som jag är med, iallafall 99% av tiden.

Jag är rädd för falska förespeglingar, det har jag skrivit om förut. Hellre ett kargt hem som säger något om innehavaren än ett falskvarmt där människor på spänn rör sig om varandra och sig själva.

Jag vill ha det (vara?) som vårt mjuka oljade furugolv - mjuk yta lätt att repa, men banne mej äkta vara rätt igenom.

Livet duger!

I en insändare till min nya favorittidning PS! nr 1/2009 (som jag fick en prenumeration på i julklapp - tack snälla svärmor!) hittar jag en insändare från läsaren Åsa på temat förnöjsamhet. Hon menar att en bidragande faktor till att vi ofta är besvikna på livet är vår föreställning om att allting måste fungera problemfritt och perfekt i stället för att acceptera att "livet är fullt av svarta prickar". Jag konstaterarar att livsstilsmagasin och självhjälpsböcker (som jag själv ofta läser - jag erkänner!) naturligtvis gör sitt till för att spä på myten om enkla lyckorecept.

Men som Åsa skriver i sin insändare: "Kanske hemligheten är att inte fokusera på prickarna, utan i stället se färgerna däremellan? Våga känna att livet duger som det är. Uppfyller jag mina drömmar är det en bonus, men det är inte nödvändigt för mitt välmående". Jag tror att det ligger mycket i detta - att faktiskt kunna känna förnöjsamhet över det lilla och inte kräva LYCKA med stora bokstäver under varje minut av tillvaron. Livet duger ändå!

Förnöjsamhet och vardagsglädje

I 40-årspresent fick jag en bok med titeln Förnöjsamhet. Det är en liten bok med vackra foton av naturen och helt vanliga människor av Tore Hagman, ackompanjerade av små finurliga texter av Stefan Edman, före detta kollega till mig på folkhögskolan där jag jobbade för många år sedan. Boken handlar om precis det som titeln anger, förnöjsamhet, och att hitta de små glädejeämnena i vardagen.

Här är några exempel på sådana där små enkla saker som gör mig förnöjsam och vardagsglad:

* en kakelugnsbrasa en mörk söndagseftermiddag i november
* varma små barnfötter i min säng
* min yngsta dotters sprudlande skratt
* att stå i duschen och känna vattnet strila över min svettiga kropp efter ett riktigt härligt träningspass
* mina barns underbara språkliga experimenterande
* doften av nybakade kanelbullar
* ett glatt SMS från min äldsta dotter
* att få en oväntad stund över att göra något oplanerat eller bara vara
* ett varmt bad med väldoftande oljor och en avslappningsskiva i CD-spelaren
* en riktigt bra låt i min mp3-spelare när jag är ute och springer i skogen
* när gräsklipparen för en gångs skull startar på första försöket
* att vakna på helgen och komma på att man kan sova en liten stund till
* levande ljus (gärna många på en gång)
* en riktigt bra bok eller film som gör mig så uppslukad att jag glömmer världen omkring mig för en stund

Ska försöka bli bättre på att låta känslan från små ljusglimtar i tillvaron att stanna kvar lite längre.