Menuett på två hjul

Cyklar min gamla jobbväg till stadsdelen Teleborg. Mestadels grusväg som sedan övergår i cykelbana när jag närmar mig civilisationen.

Ännu-mer-än-jag-cykelfantast-Mannen har berättat för mig om sofistikerade stadspinglan som började cykla som experiment. Snart upptäckte hon en helt annan lyster i huden när hon såg sig i spegeln, redan före morgonsminkningen. En sån skönhetsbehandling får jag idag av den lätta augustidimmans lite tyngre kusiner, de små osynliga dropparna som inte kan kallas regn men som känns när de landar. Varsam peeling och återfuktning i ett och samma fullständigt miljöanpassade paket.

Denna morgon möter jag inte en enda bil men möter och passerar desto fler cyklister. Vi sveper fram i våra olika stilar och hastigheter med siktet inställt på våra olika mål. Oftast nästan ljudlöst, ett stilla vinande och något enstaka metallklink. Några hälsar på varandra när de möts. Värdigt och vänligt känns det. Som en stillsam menuett. Klungan av trygga cykelbanebarn på väg till skolan äger hela bredden, makar sig omständligt och fnissande när vi enstaka plingar för omkörning, sväller sen ut igen på ett ögonblick och återupptar sina samtal.

När jag parkerat cykeln når jag ytterdörren samtidigt med en annan kvinna. Vi turas om att hålla upp de båda dörrarna för varann. "Det såg så härligt ut när du kom cyklande.", säger hon innan vi skiljs åt. Jag skulle vilja berätta om allt det här, men hinner bara le och svara: "Det var just vad det var. Härligt."

Mera mirakel

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.

Ut i skogen!

Man kan klaga på blankisen på vägen, snön på skridskosjön eller barmarken i skidskogen. Om alla underlagen tog ett steg åt höger skulle det vara perfekt, eller hur? Men, försök hitta någon nackdel med det småländska skogspromenadföret just nu! Snön slätar ut svårforcerade ojämnheter och har en skare som bär både människor och rådjuren på sina stilettklövar. Saknas snö finns tjälen som får marken att ge resonans som ett trumslag om man stampar till. Diken och sankmark är frusna till parkettgolv med enstaka tuvor i, bara där finns risk för halka. Överallt kan man gå, säg mig hur ofta det händer!

Går gör jag, idag med världens rufsigaste pudel i en förlängd lunchpaus från studerandet, imorgon kanske med familj, ved och muurikka-skogs-wok.

Vägen hem

Fluffigaste grädden på godaste moset: cykeltur hem i mörka augustikvällen efter litterära salongens senaste sammankomst. Augustimåne med lite kvar att växa i lyser på dismolnen alldeles nära och på ängsdimman här hos mig. Efter avtaget från storvägen möter jag ingen, varken bil eller vildsvin. Min väg och min måne. Och ändå alla andras.

Surrealism i snö

Cyklar hem genom ett surrealistiskt vinterlandskap i skymning. Nästan som reklam, som Stefan Sundström sjunger, eller nästan som John Bauer. Surrealistiskt också att jag cyklar, och att det går bra. Önskar att jag haft mobilkamera med blixt, då hade jag visat er synen som mötte mig i cykelstället: en fullständigt snöhöljd cykel som såg ut att vara lika förenad med underlaget och lika användbar för transport som en 200-årig häststaty på sockel. Mitt gapskratt när jag såg den dämpades av snödrivorna omkring. En stackars okänd kollega blev uppmanad att beundra åsynen innan jag sopade fram cykeln och gav mig av.

Den här vintern kommer vi att prata om i åratal, kanske decennier, och påminna våra barn om. Det är ungefär som med vår relativa skönhet och ungdom – varför vänta med att uppskatta och njuta av dem tills vi ser dem på bild om många år?

Innan jag påbörjade cykelturen ringde jag hem till min trafik- och väglagsrådgivare. Han befann sig då med äldsta dottern uppe på vedbodtaket, skottandes i förebyggande syfte (ni som följt den här bloggen vet lite om status på mina uthus). Inget surrealistiskt med det, kan man tycka, ända tills man får höra att Mannen har belönat sig själv och dottern med varsin semla för arbetet – i förväg!!! Den ordningsföljden är fullständigt surrealistisk för just denne man. Kanske ett uttryck för hans förmåga att fånga snöflingan, denna förunderliga vinter 2010.

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.