Livstids julkalender: Just precis du...

Idag fyller min andra dotter 12 år. Det är något lite magiskt med barnens födelsedagar, tycker jag. I alla fall är jag sådan att jag gärna vandrar bakåt i tankarna, till alltings början. Försöker minnas hur livet var innan den där lilla varelsen gjorde entré, och kommer fram till att det är omöjligt. Den lilla varelsen var ju så självklar i vår familj redan från första stunden - precis som de tre andra.

Och tänk att du blev just du. Att du över huvud taget blev till. Att jag träffade just din pappa. Att han ångrade sitt första uttalande om att han väl inte kunde ha barn - han som knappt kunde ta hand om sig själv. Att den där hormonsprutan satt som den skulle så att det blev fart på mina samarbetsovilliga ägg. Att den där stora barnmorskan med Oskarshamnsdialekt lade sig med hela sin tyngd över min mage och klämde ut dig, när hjärtljuden började gå ner och läget plötsligt var kritiskt.

Tack för att du blev just precis du!

Livstids julkalender: Mammatankar i lussetid

Igår var det lucia och jag vet ingen som älskade dessa luciamorgnar, med pepparkakor och lussekatter framför tv:n, som min mamma gjorde. Så glad jag blev när jag hittade det här kortet på mamma och mina döttrar, från just en sån där megamysig decembermorgon då mamma sovit över hemma hos oss för att kunna bli lussad för. Pyjamasbyxor, lusekofta och en frisyr befriad från de permanentade tantlockar som hon emellanåt envisades med att lägga dyra pengar på och som jag avskydde så innerligt.

Fem år sedan, bara ett halvår före de första tecknen på mammas demenssjukdom som ledde till hennes bortgång för snart två år sedan.

Att jag kom att tänka på mamma just den här lussemorgonen har säkert att göra med att hon just nu är högaktuell i mitt liv, trots att hon inte själv lever länge. Romanen jag snart är klart med ett första grovmanus till baseras ju en hel del på mina egna erfarenheter, tankar och känslor kring att ha en dement förälder, just när man själv är mitt i sin allra mest intensiva livsfas.

Och trots att ämnet är tungt njuter jag ofantligt av varje liten skrivstund. Det får gå som det går med utgivning, men den här boken måste jag bara få ur mig. Förhoppningsvis finns det någon som vill läsa också.

Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl - i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan - om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: "All people and events in our lives teach us valuable lessons".

Som tidigare bloggat, allt jag behöver är inte guld och gröna skogar.

Pappornas parad

Idag skrev jag på Facebook om pappor, men det tog inte slut med det...

"Jag ser glada unga pappor runt mig idag. En som gungar sin unge i parken nära där jag parkerar. En annan som skuttar jämfota bakom kundvagnen, halv fem fredag eftermiddag, och får sin lilla att kvillra av skratt. Se där något som går åt rätt håll. God helg!"

När jag skrivit klart stoppar jag mobilen i fickan igen och hämtar mig en egen kundvagn. Väl inne på Maxi ser jag ytterligare två pappor med barn i just den där åldern då man helst inte handlar med dem, särskilt inte utan understöd av andra vuxna. Papporna pratar med sina små, ser dem, bär dem fram och tillbaka mellan kundvagn och hyllor samtidigt som de samlar på sig matvarorna. Inga mammor med småbarn i sikte. Nej, idag är uppenbarligen de pedagogiska tålmodiga pappornas dag i min mataffär.

Strax efter grönsakerna ser jag killen med kundvagnsskutten igen. För visst är det väl  han? Jag följer min första impuls och går fram och frågar just det; var det du som skuttade fram med kundvagnen ute på parkeringen? Han ser inte mer förvånad ut än man kan vänta sig, svarar ja med viss vaksamhet. Jag visar honom mina Facebook-rader på mobilen. Han skrattar gott - och kanske lite lättad. Jag tänker att han väl knappast blir en sämre pappa av det här. 

 

En unge i taget

Det är väldigt roligt att ha fyra barn. Inte minst att ha fyra barn i så olika åldrar som jag har: 3, 8, 11 och 22 år. Jag tror också att de (trots alla bråk mellan de tre minsta) är väldigt glada åt varandra. Inte minst kommer de att vara det den dagen jag blir gammal och skruttig, och de kan dela den bördan mellan sig. Gud så underbart det var att inte vara ensam, när min mamma gick in i demensdimman.

En baksida med att växa upp i en familj med flera syskon är att man ständigt har andra att slåss om uppmärksamheten med. Ett barn känner ofta att de två andra låter högre, hinner först, snor fokus. På sistone har vi försökt bli lite bättre på att ibland göra saker med bara ett barn. Det kan vara så enkelt som att ta vara på de sällsynta tillfällen då man bara har en av dem i bilen, exempelvis för att man har hämtat henne lite senare hos en kompis. Ibland pratar vi viktiga saker, ibland tränar vi på engelska. Försöker undvika spela-på-mobilen just då.

Och så hittade vi på världens bästa julklapp i år. Varje unge får en egen helg med en förälder (vilket råkade bli jag - flickorna var iväg med pappa på en gemensam liten skidhelg i stället). De får bestämma vad vi ska göra, vad vi ska äta och under hela helgen får de min så gott som odelade uppmärksamhet (nåja, nån liten titt in på Facebook och några foton på Instagram kan det väl bli...).

För några veckor sedan for jag och åttaåringen till Jönköping. Hennes högsta önskan var att få vara en hel dag på äventyrsbadet, så då fick hon det. Efter bad och bastu (med mamman längst ner och den entusiastiska åttaåringen längst upp: "Lova, ska vi inte gå ut nu?", "Bara lite till, mamma!"), grekisk mat  (hennes val igen) och en natt på billig men otroligt charmig bed and breakfast på en hästgård, i ett underbart rum precis ovanför stallet. Drömmen för en liten hästälskare.

I morgon tar elvaåringen och jag tåget till Eskilstuna, där vi ska gå på musikal. Klart att hon valde det alternativet, familjens teaterälskare. Störstatösen fick inte välja, utan jag gav henne helt diktatoriskt något både hon och jag behöver och kommer att njuta av: några dagars skrivretreat på ett vandrarhem i Älvdalen i juni. Då ska vi jobba med vår gemensamma barnbok och skriva på våra respektive romaner. Alla som bor där samtidigt som vi skriver också, och vill vi umgås med dem på kvällarna så kan vi det. Eller så skriver vi då också.

Nu valde vi det här lite mer påkostade alternativet, med en helgresa för varje barn; i stället skippade vi vuxna alla presenter oss emellan. Men att köra principen "en unge i taget" kan ju vara mycket enklare och mindre kostsam än så. Som bilexemplet ovan, att ta med bara ett barn och handla, eller som en upplevelse från i höstas, när vår diskmaskin var trasig och vi hade haft stor söndagsmiddag och tog hand om disken efteråt - jag, min man och vår elvaåring. Två timmar tog det och så mycket vi hann avhandla under de timmarna. Barnet ifråga, som vanligtvis inte är den mest tjänstvilliga i den här familjen, var överlycklig och tyckte att vi borde diska för hand tillsammans varje dag...

Vems business sköter du?

Vem är det som ska se till att en femåring kommer upp i tid på morgnarna? Föräldrarna, svarar nog de flesta. En femtonåring då? Hen själv, eller hur? Så långt är det rätt enkelt. Knepigare kan det vara att ta sig från det ena läget till det andra.

Väcka eller väcka

En morgon när klockradion skvalar på halvtimmavis innan jag går in och hjälper dottern över vaknagränsen kan kännas på två helt olika sätt för mig. Jag kan börja stressa upp mig nästan innan radion har satt igång, definitivt innan första låten är slut. På sin höjd halva mitt fokus finns vid frukostbordet, oss som sitter där och morgonyoghurten. Resten surrar som en uppretad fet fluga utanför en viss sovrumsdörr. Irritationen växer, och blickarna på klockan är många – när ska jag gå upp och väcka? När jag väl gör det är jag redan irriterad. Nästan värre om det inte behövs, då får jag ju inte utlopp för humöret.

Eller så sköter jag mitt på morgonen, och om jag har vägarna förbi ett sovrum med radiobröl så kan jag få för mig att titta in för en puff och klapp på kinden. Utifrån ser det nästan helt likadant ut, men inuti känns det väldigt annorlunda.

 

Ansvar eller business

Skillnaden där inuti stavas ansvar. Och tycker man det låter för präktigt – och det gör det ju verkligen – kan man kanske dra till med MBYBGB (my business, your business, God’s business). Vårt bästa knep har varit att bestämma oss för när det är dags för något att övergå från det ena stadiet till det andra. I den processen är barnen remissinstans – utan vetorätt.

Ett steg var när jag började följa med dottern-som-alltid-var-klar-tidigt ner till busshållplatsen för en stilla prat- och väntstund medan dottern-som-alltid-var-klar-sent fnattade runt i huset som den där flugan, jagandes gympakassar, läxböcker och strumpor. Över alltihopa svävade ett löfte om sällskap på cykelturen till skolan – om bussen skulle hinna gå. Omedelbara finessen var att jag hade det lugnt och behagligt på morgnarna, slapp se, slapp stirra upp mig. Långsiktiga finessen var att fördelen med lite morgonmarginal blev rätt tydlig för alla inblandade. Liksom insikten om vem som egentligen missade nåt när gympakassen blev kvar hemma. Inte var det jag. 

Nyckeln – till en hund

Ett annat exempel var när barnens husnyckel allt oftare låg kvar i farstun på morgnarna när barnen gått, vilket innebar att de skulle bli utelåsta om inte vi föräldrar la ut nyckeln. Och en vacker dag skulle vi glömma det. Kanske en dag när vi båda satt i möten hela eftermiddagen på annan ort. En dag, när jag visste att jag kunde sluta tidigt, lät jag nyckeln ligga kvar när barnen än en gång glömde ta den med sig. Visst kände jag mig lite olustig när dottern ringde från grannens telefon, mer skärrad än jag hade väntat mig. Jag valde faktiskt att mörka mitt uppsåt. Men jag behövde inte fejka min starka medkänsla och hade en kvarts cykeltur kvar hem.

Nyckeln är nu där den ska vara, näästan alltid. Och barnen vann något på den här processen som jag och Mannen verkligen INTE hade förutsett: Sedan drygt två år är de hundägare, trots mitt och Mannens bristande intresse och min pälsdjursallergi. Det var inga bedjande valpögon som smälte oss, utan insikten om att barnen skulle ta ansvaret om vi gav dem det. En enkel summering visade att plussidan för barnens del var så mycket större än minussidan för oss föräldrar. Alla är helt på det klara med att deras engagemang – två promenader om dagen, matning, träning, pälsvård – är förutsättningen för vår femte familjemedlem. Och det gör inte kärlekshistorien mellan denna bruna lurvas och hans två favoritjejer mindre, om man säger så…

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Mammaförundran i höstmörkret

När jag fick barn första gången var jag till en början så fascinerad över det här nya livet och hennes litenhet att jag emellanåt funderade över hur det skulle bli när det lilla livet blev större. Skulle det vara lika lätt att älska en femåring, en nioåring, en fjortonåring?!! Vad gör man med dem i alla dessa olika åldrar? Eftersom jag var först ut i bekantskapskretsen hade jag ingen att fråga, ingen att spionera på. Och så gick åren och jag minns hur fascinationen över det lilla barnet övergick i stilla förundran över femåringen, nioåringen, fjortonåringen och hur jag för varje ålder och varje fas tänkte att "Wow, jamen, den här är ju den bästa!".

Idag har jag den smått svindlande förmånen att samtidigt vara mamma till fyra barn mellan snart 2 år och 21, så här får jag samtidigt uppleva de olika åldrarna i all sin charm (och, för all del, även deras mindre charmiga sidor). Den lille som överlycklig skriker "Mamma!!!" i falsett, oavsett om jag varit borta i fyra dagar eller tio minuter. Som gnuggar sin mininäsa mot min, hänger om min hals, babblar oavbrutet, aldrig kan sitta stilla och driver mig till såväl kärleksfnatt som vansinne. Sexåringen med sin första tappade tand, sina ständiga smarta kommentarer och frågor, sin hängivenhet inför alla projekt hon engagerar sig i, sin obotliga livsglädje 95% av tiden och sin lilla smultronmun som ibland nyper ihop sig nästan till osynlighet när hon de där andra 5 procenten i livet härsknar ihop över att jag inte lyssnar eller i en konflikt med storasyster. Nioåringen, hon som alltid har gett mig mest motstånd och understundom utmanar mitt tålamod till den milda grad att jag alldeles för lätt hamnar i tjat-gnat-och-skäll-fällan, men som för varje dag växer och utvecklas till en prunkande magnolia med en integritet och en empati som får mig att häpna. Tänk bara att kunna (och våga) kanalisera sin ilska till att läsa lusen av tre stöddiga sexor som retat en liten kompis!

Och så 21-åringen - hon som faktiskt inte längre är något barn, och ändå, såklart, förblir det i mitt hjärta. Hon som idag är lika gammal som jag var när jag blev gravid med henne. Magiskt. Idag har vi en relation där vi pratar mycket om det som känns viktigt för oss båda. Jag förundras över att hon på många områden i sin utveckling kommit minst lika långt som jag själv rest under dubbla tiden. Jag stöttar henne med bilskjutsar och pengalån när det kniper, hon med barnvaktshjälp och grafisk formgivning. Vi möts i musiken, i filmerna, i böckerna vi båda gillar och - nu senast - i ett gemensamt skrivprojekt som ger oss anledning att då och då ses över en kreativ lunch.

Jag är verkligen rik på riktigt!

I väntan på prinsessa av september

Vi tar en fika, tre vänner som nästan glömt hur vi en gång lärde känna varann. Mammor är vi också alla tre, jag är den som har alla barn kvar hemma. Vi pratar om att varje ålder hos barnen bär med sig sin gåva till oss föräldrar. Man tittar skeptiskt på de där större drasuterna - åtta veckors om ens bebis är fyra veckor, 14 år om ens eget barn är 8 - och tänker "Kan det va' nåt? Så stora. Kan omöjligt vara lika mysiga  och roliga som min unge är nu." Och så kommer man dit och får ytterligare en dimension av att vara förälder, möter ytterligare en version av den där personen man känner utan och innan, men som också skapas framför ens ögon.

Om två månader är jag tonårsförälder. Jag har släppt den där drasut-rädslan, slutat leta efter bromsen, men de kommande åren bär respekt med sig. Så mycket utveckling och förändring som väntar. Och inte minst, en fas som få ser tillbaka på utan svärta i kanterna, många med betydligt mer svärta än ljuspunkter. Och där ska man vara med och försöka göra mer nytta än skada. Jag känner mig så rustad som jag kan, vad nu det betyder. Om det blir tungt ska jag tänka på, och kanske spela för henne, Peter Lemarcs sång om att släppa taget och försöka stå kvar bredvid: Älskad från första stund.

Alla dessa våra ungar

Sommar i P1 med Nanne Grönwall och Svinalängorna på dvd (denna sommar är Sommar-program till matlagningen och filmkvällar när barnen somnat frekvent förekommande inslag i min semestervardag). Båda på temat uppväxt i missbrukarmiljö. Det gör så ont att jag nästan slutar andas när jag hör talas om barn som far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol. Och så tänker jag att hur usel jag än kan känna mig som mamma vissa stunder så är i alla fall detta något som mina ungar inte behöver uppleva. Aldrig har våra barn sett (eller ska de få se) sina föräldrar berusade. Aldrig händer det att våra fester går över styr. Tack alla fina vänner för att ni tänker likadant! Jag ska försöka minnas och trösta mig med, när jag känner mig otillräcklig, att även om jag ofta gör tokigt, säger dumt, har för dåligt tålamod, inte lyssnar ordentligt, kunde mycket bättre, så har mina ungar det ändå så mycket bättre än många många barn i världen.

PS! Lyssna på Nannes sommarprogram. Vilket fantastiskt maskrosbarn denna lilla kvinna är - jag hade ingen aning...

PS2! På Afrikas horn (liksom såklart på många andra håll i världen) kämpar mängder av små för sina liv just nu, medan vi sjunker djupare i TV-soffan med vår lördagsgodispåse. Ge vad du kan, exempelvis till Rädda Barnen eller Röda Korset.

PS3! Kortet är taget på mitt sommarparadis, som jag bloggat om flera gånger, och som jag just återvänt ifrån. Den här gången blev paradisvistelsen lite mer av sin motsats, vilket jag kanske återkommer till i ett senare inlägg - om inte annat så för att trösta den som fått för sig (och kanske stört sig över) att jag går omkring i ständig rosaskimrande förundran över livets ljuvlighet.

Jag på riktigt och jag på skoj

Jag är nöjd med min förmåga att vårda relationen till mig själv, att fortsätta överraska mig fastän jag har känt mig så länge. Idag har jag till exempel begått löparpremiär för i år. Det märkvärdiga är inte att det bara är den 7 feburari utan att jag har visat mig vara en sådan som alls begår löparpremiärer (ibland många på ett år). Det hade jag inte trott.

Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?

Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.

Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?

Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?

När good enough blir en boja

För ganska länge sedan blev jag kompis med uttrycket good enough, ett av inneorden i den stora floran av artiklar och böcker med fokus på personlig utveckling som dykt upp de senaste tiotalet åren. Jag har nog haft ganska stor nytta av att tänka i sådana banor, prestationsprinsessa som jag är, och begreppet har använts flitigt här på bloggen. Men nu har jag - utifrån flera oberoende händelser - kommit att inse att good enough ibland kan stjälpa mer än hjälpa.

Första gången: Jag pratar med min terapeut när det är som svårast med mamma och baby. Hon säger: "Maria, jag vet att du gillar good enough, men ibland orkar man inte ens vara good enough! Ibland är livet så eländigt att måste man få vara skitdålig."

Andra gången: Vid vår bokcirkelträff samtalar vi om senaste boken Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, och de flesta enas om att skildringen av det totala relationshaveriet är välbeskrivet. Haveriet handlar inte bara om föräldrarnas relation till varandra utan också om deras (och i synnerhet den kvinnliga huvudpersonens) relation till barnen, hennes känsla av att vara en totalt misslyckad förälder. Hon kan baka bullar, men hon vet inte hur hon ska hantera sina barn, hur hon ska tala med dem. Allt blir fel - nästan hela tiden. Långt ifrån good enough.

Jag erkänner mig skyldig till att i värsta fall ha spätt på dåliga föräldrasamveten genom blogginlägg som good enough mothering. För där handlar det om att jag - trots att jag ser mina tillkortakommanden - ändå känner att jag är i grunden bra. Hur känns det när man inte har några sådana känslor överhuvudtaget? När man upplever sig själv som totalt misslyckad som (exempelvis) förälder? Skam. Skuld. Tabu.

När jag tänker i de här banorna känner jag en sorts befrielse. Att våga säga rent ut att jag är INTE good enough. Jag misslyckas, inte hela tiden, men ibland, och ganska ofta under de senaste jobbiga månaderna. Ibland skäller jag på mina barn mycket mer än jag kramar dem. Ibland tapetserar jag eller hänger på Facebook mycket mer än jag spelar fia. Ibland har jag inte alls orken och tålamodet att vara en sån där skön, glad, lugn fyrabarnsmamma som leker och har intressanta samtal med mina barn om liv och död och allt däremellan. Så, nu är det sagt. Och det är OK. Jag har ett existensberättigande, jag duger ändå. Det handlar helt enkelt om acceptans.

Chutney - en nygammal smak på tillvaron

Just nu går mina föräldraledigheter i snabbrepris - ledig med familjens senaste tillskott, mellanpudelvalpen Chutney. Den största faktorn på plussidan är att vara ledig när andra arbetar. Det finns något skolkbusigt över det, även om jag den här gången faktiskt väljer att ha lite jobbkoll via datorn, allt för att inte högarna ska ha vuxit till när jag kommer åter och fortfarande måste räkna med en hel del hundjour. I den egna bubblan som ensam (människa) hemma finns emellanåt en stilla frid. Den kan när som helst slå om i rastlöshet och ett tvivel på om jag verkligen finns på riktigt, nu när ingen ser mig. Och nu när jag inte GÖR särskilt mycket.

Också det är en parallell till föräldraledigheten: man avgör inte själv hur länge man gör något. Ett utmärkt sätt att sabotera sin dag är att föresätta sig att slutföra det man påbörjat. Första morgonen när resten av familjen åkt till skolan tog jag fram cykeln och verktygslådan för att byta slang med pyspunka. Insåg snabbt att det var ett alldeles för långvarigt och odelbart projekt, dessutom utomhus där valpen inte känner sig hemma än och saknar varmt vilställe. Tacka min mamma-erfarenhet för att den insikten kom innan cykeln var sönderskruvad, jag inoljad och hunden i upplösningstillstånd! Jag skruvade tillbaka den enda lossvridna muttern, ställde undan cykeln och hittade på något annat.

"Är det såhär det ska vara nu?" Tanken kommer när valpen kissar på golvet mitt i natten eller ylar hjärteknipande under sina första ensamstunder. Egentligen en helt irrationell tanke när man har med en växande varelse att göra: Hur det än blir, så inte sjutton blir det likadant som det är nu. Det undrar jag om någon kunde ha bankat in i ens huvud då när barnen var pyttesmå: "Det ändrar sig hela tiden. Ät din elefant i små tuggor, en i taget. Tänk inte längre än möjligen till nästa tugga." Medveten närvaro i bäbisland, det kan nog lätta vardagen för nyblivna föräldrar, åtminstone när den obarmhärtiga sömnbristen inte är i tjänst.

Ett nytt inslag i den här "föräldra"-situationen är att de starka känslorna inte finns där. Visst är han söt, det lilla pyret, charmig och sällskaplig, varm och go. Men jag kan krasst konstatera: han hade inte funnits i vårt hem om inte barnen hade velat ha hund. Nu har vi vridit och vänt på detta intresse som aldrig vill ge med sig, våra möjligheter att ordna det bra för en hund, och för oss, och tanken att vi alla fyra kanske kommer att uppskatta honom lika mycket, fast på olika sätt, i förlängningen. Barnen får ta ett stort ansvar, men det är vi vuxna som tagit beslutet och får stå för prognosen att deras intresse kommer att hålla i sig, och för konsekvenserna om prognosen visar sig slå fel.

Såna svala, intellektuella resonemang var det aldrig fråga om med barnen. På sätt och vis kom de när det var som minst lämpligt, mitt i ett husbygge, till en helhet som kunde kostat oss föräldrar både hälsan och varann. Men mina känslor var med från första ögonblicket. Så är det inte för alla barnaföräldrar har jag insett. Och varför skulle omvälvande händelser och starka känslor alltid lyckas gå i takt? Så är det inte alltid med förlust och sorg heller, det känner jag bättre till. Om nu föräldrar lyckas med hjältedådet att ta hand om obegripliga små knyten med icke förhandlingsbara krav medan de inväntar sina känslor för dem, då är jag inte särskilt orolig när det gäller mig och hunden, som just nu lustmördar sin rosa pipleksak på köksgolvet intill mig.

Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Lite lätt klämd i våffeljärnet

Min statusrad på Facebook igår kväll löd: "så trött, så trött". Som Sara skrev häromsistens kan det vara tvära kast här på bloggen, mellan förnöjsamhet och förtvivlan, mellan lust och nöd - precis så som livet är för oss alla. Just då var det hon som trampade runt i sirap och jag som seglade runt i kärleksfullt lyckorus. Idag behöver jag lätta på trycket av helt andra orsaker än då det senast begav sig.

Att livet är intensivt med fyra barn, varav ett mycket litet, ett stort hus, ett stort socialt nätverk och ett jobb som inte riktigt vill släppa taget om mig (eller om det nu är tvärtom...) får väl knappast någon att höja på ögonbrynen. Möjligen med ett litet undantag av det där sista är situationen också helt och hållet självförvållad och i allra högsta grad uppskattad och älskad, även om jag emellanåt blir urless på syskonbråk och husets alla krånglande apparater.

Det som tröttar mig mest nu är i stället att gå igenom en fas som för de flesta turligt nog inte sammanfaller med småbarnsperioden, den där ens egen förälder behöver allt mer hjälp för att kunna leva ett så människovärdigt liv som möjligt. Ända sedan min pappa gick bort för mer än tolv år sedan har jag varit mer mamma än dotter till min mamma, men det senaste året har läget förvärrats på grund av en tilltagande demenssjukdom. Plötsligt klarar min lilla mamma, som alltid haft dålig självkänsla och lite svårt att få saker ur händerna, allt mindre på egen hand. Hemtjänsten gör ett fantastiskt arbete, men det räcker inte riktigt till.

Det rent praktiska fixandet - med biståndsmöten, telefonsamtal och annat - drar mycket energi, men sedan finns förstås också den andra biten, den mer mentala och emotionella. Det handlar exempelvis om skuldkänslor för att jag inte gör nog, inte har tillräckligt tålamod eller helt enkelt för att jag tycker att det är tungt att dra det här lasset parallellt med all hemmalogistik. Jag hade inte riktigt föreställt mig att föräldraledigheten i så stor utsträckning skulle ägnas åt detta mitt "femte" barn. Och så medlidandet med mamma själv, eftersom den här demensformen gör att man ena stunden är inne i dimman, ena stunden helt klar, och därmed är i högsta grad medveten om och plågas av sin sjukdom.

Samtidigt tror jag att det hade varit mycket värre om den här våffeljärnssituationen - med krav på mig som såväl mamma som dotter - hade inträffat för några år sedan, då jag själv var i betydligt sämre balans än jag är nu. Trots att jag gnäller och suckar emellanåt har jag ju flera verktyg som ofta fungerar: medveten närvaro, som hjälper mig att ta ett ögonblick i sänder och inte grubbla för mycket på framtiden, kombinerat med en av Bodil Jönssons "vandringsstavar" för att klara av jobbiga situationer: "Stilla dig - det går över". Numera har jag ofta förmågan att inse att en tung dag inte varar för evigt. Och när jag vaknade i morse sken solen över den gnistrande vita snön!'

Slutet på skitdagen - allting gott?

I söndags kväll hade vi familjeråd med anledning av dagens vedermödor. Budskapet gick fram, utan konfrontationer eller bortförklaringar. Lika snabbt lär det inte gå att byta och bryta vanor. Ett pedagogiskt grepp, som vi inte hade förberett, var att helt enkelt berätta för barnen alla hushållssysslor som jag och mannen utfört under den gångna dagen. Det tog säkert 10 minuter och vi blev rätt förundrade själva över allt man gör på en dag. Barnens andel framträder ännu tydligare som minuscule (ett av mina franska favoritord som betyder pytteliten).

I övrigt var grundbudskapet från oss föräldrar till våra barn att om vi hade varit era fruar hade vi pratat skilsmässa nu. Inget tyder för närvarande på att våra döttrar kommer att ha just fruar, det var mer en referens till Grottbjörnens folk och andra urminnes kulturer där det var just fruarna som gjorde mest, löpande, hela tiden, medan männen gjorde sina jakträder eller åtta timmar på fabriken och sen tog igen sig. Nån som hört talas om dessa svunna epoker?

Det konkreta resultatet av förhandlingarna, som var påfallande ensidiga, det ska erkännas, blev några hållpunkter som ska följas upp veckovis på söndagkvällar. Däremellan ska vi vuxna försöka låta bli att tjata.

När jag håller på med sånt här anar jag alltid på ena sidan om mig järnföräldrarna, som aldrig skulle låta det gå såhär långt, på andra sidan dem som gör allt för sina barn och trivs med det, på den tredje de tålmodiga som vecka efter vecka lekt fram städning och gemensam matlagning så att barnen lär sig med ett leende, och så vidare. Så lätt att känna sig ogenerös, velig, hårdhjärtat – beroende på åt vilket håll man tittar.

Samtidigt, vart man än ser så verkar det ju bli folk av de flesta. Jag har skrivit tidigare om det här och om min vän som beskriver sig som supercurlad av sina föräldrar, men som blivit påfallande generös, empatisk och matlagningskunnig ändå. Och jag tänker på min farmor som kunde vara både kärv och sträng, men som också respekterade oss barnbarn som enskilda individer.

Kanske bär de allra flesta vägar någorlunda rätt, om man gör som man känner att man själv måste för sinnesfridens skull. Och kanske tar med några grundingredienser. Barn - och vi andra - behöver kärlek, stöd och en känsla av att veta vilka spelregler som gäller i olika miljöer. Barn ska inte behöva vara brickor i någon annans spel, ifrågasättas som individer eller utveckla superkänsliga tentakler för att kunna läsa av oberäkneliga och nyckfulla vuxna. Mycket kan man säga om just de här föräldrarna, men jag tror att barnen vet väldigt väl både att och var de har oss.

Till min son - den vidunderliga kärlekens historia

Då och då ber min åttaåring att jag ska nypa henne i armen för att hon ska veta om det verkligen är sant att hon har fått en lillebror. Till sina föräldrar säger hon: "Mamma och pappa, jag älskar er för att ni födde Adam!". Och jag är lika förundrad som hon: Tänk att jag för fjärde gången får uppleva det magiska med ett nytt litet barn och tänk att jag - som varit flickmamma i nästan tjugo år - har fått en son. Sista pusselbiten är lagd.

Älskade, fantastiska Adam, den totala sanslösa förälskelsen drabbade mig där i sjukhussängen för snart sex veckor sedan. Jag vet att moderskärlek kommer till de flesta förr eller senare, men också att det för många dröjer länge eller är blandat med mycket smärta. Därför är jag så oändligt tacksam över att - liksom med dina systrar - få uppleva omedelbar och oblandad kärlek från första stund.

Jag tar in dig med mina sinnen - ser på din perfekta lilla kropp, luktar på ditt ulliga huvud, känner din mjuka hud under mina fingrar, lyssnar på dina olika ljud och försöker tolka dem. Saknaden när vi är ifrån varandra känns i hela kroppen och gör nästan ont.

Mycket kan hända framöver, och nog kommer vi att ha våra mindre roliga stunder. Jag kommer att sucka, gråta, gnälla, skälla, men en sak kan jag lova: att älska dig lika intensivt när du har fjunig överläpp och storlek 45 i skor. Så lik som alla säger att du är din far så får du säkert stora fötter, även om de just nu ryms i min handflata.

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvudet och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...