Livstids julkalender: När det glimmar i mörkret

Sent omsider även denna afton kommer det till, Livstidskalenderns artonde luckinlägg. Och det har sina skäl, som utgör en del av dagens tema. Adventstiden är ju en period som för mig vanligtvis enbart förknippas med hög mysfaktor. Jag har det oftast relativt jobblugnt i december, och jag har inga andra hemmamåsten än dem jag själv skapar - för att jag älskar dem.

I år har de där veckorna dock hittills varit kantade av diverse små och stora snubbeltrösklar (utöver det där vanliga, som syskonbråk, enorma diskberg och ständigt utspillda mjölkglas), höga och låga, såsom...

• ... en kortvarig men jobbig konflikt som jag var helt oförberedd på, och som tog mig ganska hårt
• ... ett bensinstopp
• ... sjuka barn och en sjuk man
• ... oro över en stressad äldstadotter
• ... mer konkret insikt än vanligt (bl.a. via mitt engagemang i initiativet Matkassen) om vilket orättvist samhälle jag lever i 
• ... en havererad dator (den här kvällen har jag ägnat åt att installera om hela operativsystemet och alla program, därav det sena bloggandet)

Det osar förstås ilandsproblem om alltihop (vilket jag ju också konstaterat tidigare, men det har ändå gnisslat rättså rejält i det Vannestålska maskineriet. Något som däremot är så uppenbart numera, i det liv jag lever som fyrtiofemåring, är att det, även om det finns mörka stunder, sällan finns några helt nattsvarta dagar. Jämt och ständigt dyker de upp, de där små irrblossen...

• ... nästanfyraåring som kryper intill mig och med mysrösten viskar "Du och jag, mamma!"
• ... Livstidsdagarna med Sara
• ... bokcirkeln
• ... Livstidscirkeln
• ... TankeTrampolin-lunchen
• ... se-och-hör-stunderna (som jag skrev om igår)
• ... godnattkramarna från nästannio- och nästantolvåringen

... som lyser upp mitt decembermörker. Note to self. 

Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)

Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Kronobergarnas guldkorn och knep

Vi på Livstid samlar på guldkorn i vardagen – små omärkvärdiga anledningar att glädjas åt en vanlig regnig novembermåndag. Vi är också alltid på jakt efter knep och strategier för att hantera stunder då de där guldkornen inte syns till och livet känns tungt och hopplöst. Många guldkorn och knep/strategier har vi samlat på oss här under de dryga fyra år som Livstid har funnits, men runtomkring oss finns ju alla andras tankar att inspireras av. 

Därför beslöt vi att under två mässor de senaste veckorna, Kvinnomässan och Kronobergs Bokmässa, båda i vår hemstad Växjö, utlysa en tävling där de som kom förbi vårt bokbord fick bidra med sina bästa guldkorn och knep. Vi fick in massor – tänk så mycket klokskap det vandrar runt omkring oss. Välkommen att ta del av kronobergarnas egna idéer:

”Skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ned idag!”

”När jag känner att jag är deppad/allt blir för mycket, tar jag på mig löparskorna = kvalitetstid med frisk luft och ensamtid.”

”En lyckostund minst om dagen, det hinner alla med. Hoppsasteg med barnen till bilen fast det är bråttom. En extra kram utan stress på morgonen. Små saker som lägger grund för dagen.”

”Dra i handbromsen! När det blir för mycket – STOPPA! Ställ in aktiviteter och s.k. ”måsten”. Prioritera tiden med familjen. Jag menar att släppa allt och bara vara tillsammans. Tid är så mycket värt!”

”Min strategi för att hantera det svåra i livet är att tillåta mig själv att bara vara i min sårbarhet. Att finnas i all min otillräcklighet och att anser att det är fullt tillräckligt."

”Lyssnar varje morgon på Mix Megapol för att få höra Anders Timells skämt, det blir att jag börjar dagen med ett leende på läpparna.”

”Då och då sätter jag mig i bilen och kör sakta genom skogen med takluckan öppen så jag kan höra ljuden och känna dofterna och kanske ha chansen att se några vilda djur. Bilkörning ger mig avkoppling.

”Rida ut i skogen med en vän och diskutera allt mellan himmel och jord.”

”Man ska vara snäll mot sig själv så länge man har sig.”

”Löpning hjälper mot allt. Därför är jag löpare.”

”BLOGGA!”

”Handarbetet skapar samling och lugn, även hjärngymnastik.”

”Mitt guldkorn i vardagen är när jag ser regnbågen i fontänen, det ger mig lite extra lycka.”

”Mitt guldkorn och strategi är att bege mig ut i naturen. Gå där det är lite folk och stanna upp och titta på alla färger i naturen.”

”Mina djur är något som ofta förgyller min dag.”

”Varje kväll skriver jag ner 3 saker som jag är tacksam för i livet.”

”Om det känns för jävligt vet man ändå att det finns andra som har det mycket värre.”

”Mitt guldkorn är att kunna hjälpa andra människor. Alltifrån att hjälpa en gammal dam att bära matkassen till att lyssna på en kompis när denne behöver prata.”

”Då det krisar: Går ut i skogen och skriker så mycket jag orkar”

”Inget slår att bli väckt av min hund. Först två frågande bruna ögon, sedan en paus. Jag blir så glad hela dagen – garanterat!”

”Några ord av P. Tudor-Sandahl: ’Vanliga dag, låt mig vara medveten om vilken skatt du är’.”

”Ta med någon vän till närmaste sjö (finns många runt om i Kronobergs län) och prata, medan ni blickar ut över den rogivande sjön. Tanka energi från naturen!”

”När det är svårt säger jag till mig själv: ’Jag är inte ensam, det finns en god kraft som vill mig väl. Jag är värdefull för att jag är jag, oavsett vad andra tycker och oavsett vad som händer mig!’”

”Krama min syster.”

”Gå ut och ta en promenad, andas, njuta!”

”Att lyssna på Sommar i P1 och få ta del av olika människors livsöden. Det gör att man påminns om att det alltid finns levande människor – som haft med- såväl som motgångar – bakom varje lyckad fasad.”

Stort tack till alla som delat med sig. Som utlovat har vi också hittat tre vinnare av boken Älskade lista!, nämligen Birgitta Hall, Anneli Berntsson och Set Söderholm. Grattis! Boken kommer på posten lagom till jul!

Vill du själv dela med dig av dina bästa guldkorn och strategier? Skriv en kommentar till det här inlägget!

Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.

Döden ger liv... 2

Än en gång förundras jag, liksom i blogginlägget från förra sommaren, över hur närvaron av död kan ge livet ett extra skimmer. Då bloggade jag om katastrofen i Norge, min egen cancer, en dotters drunkningstillbud, en annans dramatiska förlossning och en tredjes tonårsdepression, och hur tanken på dödens närvaro får mig att glömma vardagsfuttigheter och ge viktigare perspektiv. 

I kväll tänker jag dels på alla i min omgivning som faktiskt har gått bort: min morfar och farfar innan jag föddes, min mormor och farmor när jag var barn, en mycket nära vän till familjen när jag var tonåring, min pappa för femton år sedan och nu senast min mamma i våras. Jag tänker också på alla de människor som dött i aids, fint skildrat i Jonas Gardells nya bok och TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. 

Men framförallt tänker jag på vad som kunde ha hänt - och inte hände - när min älskade igår förmiddag råkade ut för en bilolycka, där såväl han själv som bilisten han körde på klarade sig oskadda. Om han inte haft de där metrarna att bromsa in från de 120 km i timmen han körde i när bilkön plötsligt dök upp bakom en krök. Om bromsarna inte hade fungerat. Om han själv blivit påkörd bakifrån. 

Livet får vackrare konturer när man tänker på hur lätt man kan mista det.

Tänka lite mindre, känna lite mer?

Då och då kommer vi lite på kant med orden, Sara och jag, trots att de, precis som Sara skrev om senast, också är våra käraste vänner och arbetsredskap. Vi bloggar, vi samtalar - med varandra, med familjen, med vännerna, i Livstidscirkeln - och vi använder dem i våra tankar, vårt ältande, vårt evinnerliga grubblande, som ger oss så mycket. Men just som Sara beskriver så kanske det ibland finns anledning att låta orden, skrivna eller tänkta, sätta sig i baksätet en stund, och låta något annat - känslorna eller ingentinget - ta plats bakom ratten. Meditation är ett bra sätt, och det finns fler.

I en terapiform som kallas Resan ligger fokus på att låta känslorna ta överhanden en stund, för att kunna släppa taget om gamla blockeringar och konflikter som - enligt förespråkarna - kan påverka såväl vår fysiska som vår mentala hälsa. Egentligen har jag nog aldrig någonsin mått så väl som jag gör just nu, både fysiskt och psykiskt, men jag funderar ändå på att göra en Resa, för vem har sagt att bra inte kan bli ännu bättre? Och ja, ja, ni som tycker att detta låter som världens flum har helt rätt - det är det! Tänk, jag är så glad att jag nu är så gammal att jag vågar tillåta mig att både vara en person som har doktorsexamen och femton år  i forskarvärlden (där bevisbarhet är A och O) och en som ibland bara behöver tro och vara nyfiken, inte bevisa. 

Och så, senaste bokcirkelrundan, där vi läst Tranströmer och jag blivit frustrerad över allt jag inte förstår, i stället för att bara känna utan att anstränga mig för att förstå. När jag gör så, kan jag plötsligt njuta av allt det vackra (ord, javisst, men mer känsla än innebörd). Just som en av mina husgudar, Bob Hansson, beskriver i ett av sina senaste Tankar för dagen, att poesi ska upplevas, inte förstås! 

Just idag är hela jag bara en enda stor känsla: Euforia - över livet, som är mitt och som jag älskar även en dag då det regnat småspik och som jag uteslutande ägnat åt nyttigheter, som att städa, laga mat och baka. Stillsam lördagslycka upplevde jag när jag gick till växthuset för att plocka basilika till lunchlaxens gräddfilssås och en vildare variant infann sig när hela familjen rockade loss i köket till Ebba Gröns 800 grader. Målet för sommaren: lite mindre tänka, lite mera känna!

Lyckan i att ha ett ekorrhjul att springa i

Jag får mig en tankeställare när jag lyssnar på Emma Hellberg, som är 25 år och kämpar mot sin livmodercancer och berättar om sin resa från beskedet och framåt i P1:s dokumentär Nio mil - en paus från cancern:

Folk snackar om ekorrhjulet, hur tråkigt det är att vara fast i det och jag bara känner att jag älskar ekorrhjulet. Jag vill springa där hur många varv som helst, liksom. Det är ju inga stora drömmar, det är ju bara drömmen om ett normalt liv, ett friskt liv. 

Det handlar om det där igen, att inte ta saker för givna. Jag behöver påminnas om det med jämna mellanrum, såhär snart tio år efter mitt eget tillfrisknande, att jag ska vara oändligt tacksam över mitt ekorrhjul. 

De vackraste orden

De senaste veckorna har jag varit låg, lägre än på länge. Sjuka och gnälliga barn. En rad inställda trevliga sociala aktiviteter. Sömnbrist. Resultat: en ovanligt grinig mamma. Kanske känns det extra tungt just för att jag så ofta mår så bra annars numera. Lite välmåendeknarkare har jag nog blivit. Det är bara att ta ett djupt andetag och acceptera att ibland är livet inte någon Bullerbydröm, hur många söta ungar man än har begåvats med. Och sen sakta men säkert sega sig uppåt med hjälp av diverse klätterrep. Svettiga träningspass och fina samtal i vår Livstidscirkel. En lång kram tillsammans med mannen jag älskar men ibland inte ser när jag tjurar ihop. Ett plötsligt kvillrande tvååringsskratt mittemellan gnällstunderna.

Och så hittar jag listan med ”De vackraste orden jag vet” som jag samlat på mig i mitt ex av vår bok Älskade lista. Det är ju en av finesserna med att samla på glädjeämnen när livet leker – då har man en burk att gräva i när det känns mer som kolgruva än lekstuga. Orden jag skrivit ner får mig att klättra flera pinnhål på stegen på bara några sekunder:

Längtansrymd – Bodil Jönssons ord för det där som många av oss nog skulle må bra av att ge oss lite mer utrymme för i en tid med högt tempo och snabb tillfredsställelse av många av våra behov

Mundekulla – ordet som är lika vackert som platsen det beskriver, kurs- och retreatgården där Sara och jag har fått äran att arrangera årets upplaga av det traditionstyngda samtalscirkellägret Circle Way Camp i juli

Sommarmorgon – ett ord som nästan känns som om det kommer från ett främmande språk när vinterkylan nyper i kinderna eller snöslasket smaskar runt kängorna, men som jag börjar ana möjligheterna till en dag då februarisolen inte bara ger ljus utan även lite värme på mina bleka kinder

Pilgrimsvandring – ordet för äventyret jag vet att jag ska ge mig ut på en gång när Bullerbyungarna blivit lite större och kan vara ifrån sin mamma (och jag från dem) tillräckligt länge för att jag ska hinna vandra alla åttio milen till Santiago de Compostela

Andningsgunga – ett nytt ord för citat och foton att vila i, upphittat på bloggen Punctum Saliens, och som när jag ser det genast gör min mentala luft lättare att andas, och förflyttar min fysiska andning från bröstet ner till ankaret i magen

Kreativitet – ett ord som beskriver den underbara känslan när inspiration och flow plötsligt finns där, idéerna flödar och pennan (eller tangentbordet) börjar glöda

Frihet – ordet som kan betyda så olika saker för olika människor i olika sammanhang, men som just nu för mig pekar på den framtid jag har valt ut åt mig, där jag äntligen har satt mig själv i mitt yrkesmässiga förarsäte

Det finns fler ord på min lista, men dem spar jag tills nästa gång jag tappar greppet om livsglädjen.

Ljuvliga ljud

Alltemellanåt bara måste jag dela med mig av de där små vardagsglädjeämnena i tillvaron. Den här gången handlar det om ljud. Inte de höga, skärande, bullrande, störande, utan de mjuka, ljuvliga som lägger sig runt hjärtat och gör mig varm. Det kvillrande skrattet som kommer ända nerifrån maggropen och som bara ett mycket litet barn utan förställningsförmåga kan åstadkomma. Rasslet från alla granbarr på väg in i dammsugaren när jag städar ut julen (och rensar i själen). Porlet från den lilla bäcken fylld av kabbelekor på våren, invid skogsvägen ner till sjön. Klucket från vågor mot en gammal eka eller gisten brygga i solnedgången efter en varm sommardag. Och så tystnaden som uppstår i bilen när jag ibland, trots att jag är helt själv och har total makt över vilken radiokanal eller CD-skiva jag vill lyssna på, väljer att ändå stänga av ljudet och överlämna mig åt mina tankar.

Jaha, så blev det ännu en liten njutningslista. Den lär inte bli den sista.

Livstids julkalender: På språkresa en fjärde gång!

Något av det allra mest spännande med att ha barn är att få följa med på deras resor in i och igenom språket, och nu får jag vara med om detta en fjärde gång. Möjligen gör min yrkesmässiga bakgrund mig ännu mer observant och begeistrad än majoriteten föräldrar, men jag tror ändå att fascinationen är något som de allra flesta av oss delar.

Första gången var ju allt nytt och jag stod bara mållös bredvid och kunde inte begripa hur den där lilla människan - som bara ett år tidigare varit helt nyfödd och skrynklig - både kunde förstå och formulera ord (jag är förresten lika förbryllad fortfarande, trots allt jag läst - och till och med undervisat - om språkutveckling hos barn). Den här ungen var tidig med att prata. Jag minns hennes första fyraordsmening, på stranden i Thailand, där jag och hennes far som unga studenter tillbringade flera månader med vår kurslitteratur hemifrån Sverige. Varje kväll gick vi bort till en österrikisk farbror som lagom till solnedgången blåste vackra toner i en flera meter lång alplur: "Habon pelar hin ik!" konstaterade 19-månadersbabyn. Och på den vägen är det. Språket har varit i hennes hand sedan dess och formats till alltifrån skoltidningskrönikor till engelska sonetter till låttexter i egna bandet till poesiromanen som blev hennes projektarbete på gymnasiet. Jag gläds åt att hon också valt att göra språket till sitt framtida arbetsredskap genom att läsa engelska, översättning och kreativt skrivande på universitetet.

Så kom barn nummer två, nioåringen, som även hon tidigt gjorde språket till sitt redskap och idag förbluffar mig med sitt ordförråd och gläder mig med sin nyfikenhet på betydelser, former och synonymer. Trean, sexåringen, blev också en tidig ordekvilibrist."Farmors lilla gurka" kallas hon fortfarande ibland, eftersom gurka - enligt farmor - var hennes första ord efter mamma och pappa. Hon är också den som kläckt ur sig flest underfundigheter, och roliga eller häftiga ordvändningar, och "Dagens Lova" är ett ofta förekommande inslag på mina Facebook-statusrader.

Nu hänger jag med på en fjärde språkresa med en liten son som snart fyller två. Vid åtta månaders ålder sa han "mamma!" och jag tänkte att, hoppsan, där kom den fördomen på skam, att pojkar skulle vara senare än flickor. Men sen tog det liksom stopp och hände inte så mycket mer. Visst har han en uppsättning ord som han använder (och han förstår nästan allt vi säger till honom), men han har inte en enda gång försökt sätta ihop dem till en mening, och det är fortfarande mycket han inte kan uttrycka, vilket gör honom frustrerad. Universalordet "gacka!" ljuder allt högre när vi inte förstår. Men kanske är det på väg att lossna. Vi har observerat en ökad frekvens av nya ord senaste veckan - möjligen var det det nyligen anlända beskedet om dagisplats i januari som satte fart på ordfontänen. På dagis behöver man ju kunna göra sig förstådd även av dem som inte har tillgång till hemmaordboken. Hursomhelst konstaterade storasystrarna att nu var det dags att lära sig alfabetetet, och satte omedelbart igång med undervisning, såväl skriftlig som muntlig. Inte lätt att vara lillebror i den här familjen!

Jag observerar vidare, njuter och fortsätter skriva ner det som är extra minnesvärt. Det har jag gjort med alla tre hittills och sparat i dagböcker för dem att titta tillbaka på och förundras över som vuxna. Och så säger jag som lillebror: "Oh wow!".

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Menuett på två hjul

Cyklar min gamla jobbväg till stadsdelen Teleborg. Mestadels grusväg som sedan övergår i cykelbana när jag närmar mig civilisationen.

Ännu-mer-än-jag-cykelfantast-Mannen har berättat för mig om sofistikerade stadspinglan som började cykla som experiment. Snart upptäckte hon en helt annan lyster i huden när hon såg sig i spegeln, redan före morgonsminkningen. En sån skönhetsbehandling får jag idag av den lätta augustidimmans lite tyngre kusiner, de små osynliga dropparna som inte kan kallas regn men som känns när de landar. Varsam peeling och återfuktning i ett och samma fullständigt miljöanpassade paket.

Denna morgon möter jag inte en enda bil men möter och passerar desto fler cyklister. Vi sveper fram i våra olika stilar och hastigheter med siktet inställt på våra olika mål. Oftast nästan ljudlöst, ett stilla vinande och något enstaka metallklink. Några hälsar på varandra när de möts. Värdigt och vänligt känns det. Som en stillsam menuett. Klungan av trygga cykelbanebarn på väg till skolan äger hela bredden, makar sig omständligt och fnissande när vi enstaka plingar för omkörning, sväller sen ut igen på ett ögonblick och återupptar sina samtal.

När jag parkerat cykeln når jag ytterdörren samtidigt med en annan kvinna. Vi turas om att hålla upp de båda dörrarna för varann. "Det såg så härligt ut när du kom cyklande.", säger hon innan vi skiljs åt. Jag skulle vilja berätta om allt det här, men hinner bara le och svara: "Det var just vad det var. Härligt."

Mera mirakel

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.

Vardagsmirakel

Ibland känns det - trots allt läsande, bloggande, grubblande och samtalande med kloka människor - som att jag står och stampar på ruta ett i min utveckling av Maria AB. Så är det förstås inte, jag har klättrat en hel del pinnhål på många plan, men ni förstår nog vad jag menar. (Som när jag än en gång sitter där på den höga stolen på mötet med fina docenterna, och känner att benen inte når ner till marken, samtidigt som jag till råga på allt dubbelstraffar mig själv med att tänka att vad korkad jag är som inte kan sluta banka mig själv i skallen och nån gång tycka att jag duger ändå...).

Men på ett plan känner jag med kropp, hjärna och hjärta att det har hänt något. Jag har blivit väldans mycket bättre på att upptäcka och njuta av det där som HC Andersen så fint beskriver: "Hela världen är en rad underverk men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag" (ur senaste numret av Landstinget Kronobergs fina må-bra-tidning Det Goda Livet). Mitt i en period med enormt hög arbetsbelastning, då jag kämpar med en jättehög med uppsatser såväl sena kvällar som röda dagar, har jag numera förmågan att faktiskt se de där små miraklen: grönskan längs vägen till jobbet, gonattsagan tätt tätt intill sexåringen, diskussionerna om att våga gå sin egen väg med nioåringen, 20-åringens bubblande glädje över att ha klarat av sin första uppsatsopponering på universitetet, frukosten på farstutrappan ackompanjerad av fågelsång och glada tjoanden från en yster liten baby på grönbete i gräset.

Mitt i allt härjet är jag så lycklig. Och det är så enkelt.

Recept på en formidabel fredag

Det är nåt särskilt med fredagar - sen får man säga vad man vill om att det är lika viktigt att trivas med alla vanliga vardagar (och bojkotta fredagsmys à la Paolo Roberto om man så önskar). Just det här året är fredagarna alldeles extra sköna för mig eftersom jag för första gången är ledig en dag i veckan för att skriva på min nya bok. Och nu i fredags hade jag helt enkelt the Mother of All Fridays. Sådär så att jag nästan måste nypa mig lite lätt emellanåt för att känna efter att jag verkligen är vaken och har det SÅ bra.

Här kommer mitt recept på en formidabel fredag:

1. Tag en vän som du tycker så mycket om att du blir glad bara av att tänka på henne, och sätt henne med en dator på andra sidan bordet där du själv sitter och skriver på din bok. Tillsätt en sprakande kakelugnsbrasa och varsin stor kopp rykande varmt och gott te och tillåt er att emellanåt titta upp från era respektive knappa-på-datorn-projekt för att ni bara inte kan låta bli att bolla några nya tankar med varandra.

2. Framåt lunchdags, medtag den goda vännen och åk till en trevlig thairestaurang för inhandling av stark och god mat som ni gemensamt fraktar hem till en tredje god vän där en fjärde dito ansluter. Ägna sedan resten av eftermiddagen åt maten, kreativa idéutbyten, feedback på varandras funderingar och plansmidande för det spännande nätverk som ni fyra gemensamt har skapat och som ger så mycket energi utifrån formeln 1+1=3. Lägg därtill ytterligare ett par koppar gott te, några italienska biscotti och lite mörk choklad för ännu mera njutning.

3. Efter tre timmars intensivt nätverkande, ta dig vidare ner till ditt favoritträningspass på gymmet (i mitt fall är det förstås Body Combat), svettas, kämpa, andas och drick vatten under en skön timme med bra musik i högtalarna. Njut av en snabb svalkande dusch efteråt.

4. På vägen hem, handla hela familjens älsklingsrätt, "kyckling med plock" (titulerad så av en av döttrarna). Ingenting att laga för veckoslutströtta familjen, bara att ställa fram på bordet: en nygrillad kyckling, nybakat bröd (från affären förstås), en god ost, nya favoritcrèmefraîchen med vitlök och parmesan samt diverse goda grönsaker och frukter.

5. Toppa så slutligen med ett avsnitt På Spåret som dagen till ära erbjuder två stora favoriter, Marcus Birro och Johanna Koljonen, rakt hem i TV-soffan, lite kärleksfullt mys i soffan med ullegullungarna och sedan en påse fredagsgodis att dela med Mannen när alla småttingar kommit i säng.

Och vips har jag förhöjt den allmänna vardagstillfredställelsen ett par rejäla snäpp på min lyckobarometer.

Livstids julkalender: Lyckans tid

Igår tema sorg, idag tema lycka. Dalar och berg och ibland lite raksträcka däremellan. Ofta hänger sorgen och lyckan ihop. Lyckan lyser med starkare ljus efter en period av sorg eller annan tyngd i hjärtetrakten.

Just nu är jag lycklig, väldigt lycklig efter slitsam och stundtals sorgefylld höst. Snart är det jul, alla barnen mår relativt bra. Mannen är sliten men ska snart vara pappaledig - ett helt år som med de andra. Själv ser jag fram emot intellektuell stimulans och fikarumsskvaller med kollegorna, och i år ska jag bara göra det i lite lagom portioner. Och så ska jag få skriva bok igen - en hel dag i veckan!

Jag måste påminna mig om att jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, riktiga kickar emellanåt, men framförallt väldigt mycket vardagsglädje i form av kloka och kärleksfulla vänner, träningspass att svettas på, ett badkar och ett eget litet rum att slappna av i, blogginlägg att skriva, sköna böcker att läsa (och diskutera i litterära salongen), spännande missade sommarprogram att lyssna på och dito TV-program att titta på. Igår kväll hade jag exempelvis tänkt se Bob Hanssons En monolog om lycka - baserat på svenska folkets inskickade texter - från Dramaten i SVT Play (denna fantastiska lilla uppfinning som jag inte förstår hur jag klarade mig utan innan den fanns). Om det var den tunga snön på ledningarna som kom emellan mig och Bob vet jag inte, men jag vågar mig ändå på att rekommendera programmet; så väl tycker jag mig känna Herr Hansson vid det här laget att han i alla fall sällan gör mig besviken.

Livstids julkalender: Kvalitetstid...

…kan se ut nästan hur som helst. Morgonen då barnen är lediga men jag ska till jobbet, till exempel. Fina E hinner vakna innan jag åker, hon grymtar till när jag passerar hennes dörr. Jag behöver faktiskt inte vara på jobbet förrän om en halvtimme, så jag krånglar mig ner i sängen bredvid 11-åringen. Vi myser och småpratar en kvart under hennes täcke, helt otippat och utan agenda. Sen åker jag till jobbet.

Att uppskatta det självklara

Och så har det inträffat igen - vi tänker i princip samma tanke, Sara och jag. Den här gången var det hon som hann först i racet till tangentbordet. Själv får jag väl skylla på en liten parvel som alltsomoftast korsar min väg till datorn eller helt enkelt gör min hjärna för seg för att orka formulera ett inlägg. Sara har förresten uttryckt det så bra att mina ord egentligen är överflödiga när hon sjunger sin lovsång till det enkla, till glädjen i vardagen.

Ändå måste jag helt kort få ge mitt perspektiv utifrån där jag står precis just nu, mitt i det småländska novemberregnet och är LYCKLIG. Efter två av de tuffaste månaderna i mitt liv hittills - med mammabekymmer och babykrångel - har luften blivit lätt att andas igen. Mamman är inflyttad och börjar komma till ro. Det är tungt känslomässigt, men jag vet att hon har det så bra som det är möjligt och jag har insett att ansvaret inte längre är mitt. Babyn äter numera på dagen och sover hela natten, är glad större delen av tiden, och börjar även släppa lite på den senaste tidens extrema mammaseparationsångest.

Det som slår mig är att detta med babyn, som jag nu njuter så hejdlöst av, är sådant som jag med tidigare barn tagit för givet och inte reflekterat mycket över. Precis som med den vardagsglädje jag hittade efter att ha tillfrisknat från cancer måste jag än en gång lära mig att uppskatta det till synes självklara.

Bättre än så här

...behöver det inte bli för min del. Tre och en halv ledig dag, med fullt kylskåp redan från början eftersom svärmor varit här och hållit plattorna varma. Barnen utvilade och extrakära valpen. Mannen och jag gör saker tillsammans och samtidigt. Triviala saker: köper stege på K-rauta, handlar mat och snickrar på hundkoja och rastgård. Det senare gör vi alla fyra. I halvskummet klockan fyra på eftermiddagen står barnen vid en flammande grill med 1,60 meter långa "blyertspennor" som sakta sotas i den spetsiga änden - det är rastgårdsstolparna som ska göras hållbarare innan de bankas ner i marken imorgon. Familjens inköpsansvarige på byggsidan ratar nämligen tryckimpregnerat.

När nu grillen ändå är igång - varför inte grilla de där kravmärkta kotletterna vi hittade i ät-snart-hyllan på Maxi? Oväntat och gott med rökaromen till novembermiddag. Och så vårt bästa mattips ever: Stora oregelbundna bitar vitkål, chunks skulle man kalla dem i reklamen, som plockas med händerna direkt ur salladsskålen när vi inte har gäster. Snabbare att tillreda och godare än att sprida vitkålen över hela köket med osthyveln och sen samla ihop den igen. På vitkålen rostade solrosfrön och Mannens underbara smakrika dressing som tillverkas i enliterssatser, eller fasters mildare men lika goda variant som bor i en vinflaska.

Middagen avslutas med nioåringens specialitet: kolasåsen som finns bland desserterna i fiskkokboken och som är den bokens enda existensberättigande i vårt hem. Barnen avslutar kvällen framför Idol medan Mannen och jag väljer ett Skavlan-avsnitt i högen på SVT Play, ett avsnitt som bara hakar upp sig en 5-6 gånger, just när Tom Jones ska börja sjunga.

* * *

Så kan en riktigt bra dag i vårt hem se ut. Den, eller hemmet, eller vi, kvalar knappast in i Dagens Nyheters omstridda hem- och inredningsspalter, eller vad tror ni? I Skavlan-programmet vi såg säger Amelia Adamo - på tal om 40-talister kontra 60-talister och framåt: "Vi var ju politiska. Ni bara möblerar." I boken jag nämnt tidigare, Ur vulkanens mun, finns ett bra exempel på den tendensen: Huvudpersonen Anna skriver presentböcker med stämningsfullt foto om vardagsnjutningar som smakrik parmesanost och årgångsglögg – och hon skriver dem vadandes i ruinerna av sitt familjeliv. Några enstaka av sinnessensationerna upplever hon själv, men de flesta tycks hon plocka utifrån eller skapa helt teoretiskt i sitt huvud. Jag förstår att Anna inte gräver där hon står just i den situation hon är, men vi andra?

Jag tänker att vi undervärderar detaljerna och vardagsritualerna i våra egna liv, till förmån för dem vi hittar hemma hos andra och i inredningstidningarna. Man skulle kunna skriva en kärleks- och stämningsfull coffee table-bok om varje hem där det alls finns kärlek. Då är smaker, dofter och ritualer inte bara utanpåverk utan hullingarna som får personer, tidsperioder och platser att stanna i våra minnen decennier framöver. Vad pratar våra föräldrar och mor- och farföräldrar om? Jo snarare ettöreskolorna än födelsedagstårtan som tog mor en halv dag att göra. Panpizzan till onsdagsmellis före ridningen blir plötsligt mera värd än den vegetariska lasagnen med balsamicotouch och rucolagarnering.