Hela hon strålar av energi och glädje och kraft när vi möts. I en bisats om familjeläget flikar hon obekymrat in att ”sexlivet är verkligen inget vidare just nu”; och så flödar vi vidare i samtalet. Först efteråt börjar jag fundera på om jag verkligen tror på det hon sa, alltså att
hon inte är nöjd med sakernas tillstånd.
Vem bestämmer om sexlivet är något vidare eller inte? Något vidare för vem? Hur ofta menar vi med "inget vidare sexliv" att frekvensen av penetrerande sex i en heterosexuell relation är glesare än, säg, en gång i veckan? Det låter ju verkligen som en modern, mänsklig, könsneutral och individorienterad definition. Eller?
Det här och mycket annat sätter P1:s
Tendens fokus på i sitt tema
Mellan njutning och övergrepp. Programmet jag har lyssnat på (
det första) säger mycket som jag så ofta tänkt, eller försökt tänka, men inte lyckats formulera. Som att den där normen om hur och när vi har sex leder till att:
- en stor andel av befolkningen (mest män) tycker sig ha ett problem med att vara för snabba
- en lika stor andel (mest kvinnor) tycker att de är för långsamma
- en tredje grupp (både kvinnor och män) upplever att de inte vill eller kan alls.
Ska vi gå här och lida allihopa eller ska vi kanske se över normen?
Om jag längtar efter att läsa bok-korrektur och inget annat en kväll betyder det sannerligen inte att det är något fel på mannen bredvid mig, och – har jag börjat inse – det är inget fel på mig heller! Det är inget som ska tränas bort genom förnumstiga beröringsövningar, eller förvillas bort genom att kroppen luras igång, om det inte är vad
jag vill. Det är som det ska vara, den kvällen. Korrekturläsning önskas, korrekturläsning it is.
En annan morgon kan jag ha en påtaglig afterglow – efter långsam, sinnlig ryggmassage som jag kan återuppleva, i svepande rörelser från axlar till korsrygg, många timmar efter att den avslutats. En tredje gång kanske vi vill och gör något helt annat… (dot, dot, dot för er som sett Mamma Mia).
Jag tror jag hoppar det där med sexliv. Åtminstone tills jag vunnit styrkan att fylla det begreppet med mitt alldeles egna innehåll. Däremot vill jag ha ett
njutningsliv och ett
närhetsliv, där jag ger det jag kan och vill till den som är mig nära och han gör likadant till mig, med utgångspunkt i vad var och en av oss faktiskt vill och behöver just då. Gärna det vi kallar sex, men minst lika ofta något annat. Och bästa sättet att komma fram till vad är att fråga, och att berätta.
PS. Många kloka tankar och handfasta tips om lust, liv och sex finns i bloggen
Ingen skam i kroppen där kloka Charlotte Rudenstam huserar. DS
Alltemellanåt bara måste jag dela med mig av de där små vardagsglädjeämnena i tillvaron. Den här gången handlar det om ljud. Inte de höga, skärande, bullrande, störande, utan de mjuka, ljuvliga som lägger sig runt hjärtat och gör mig varm. Det kvillrande skrattet som kommer ända nerifrån maggropen och som bara ett mycket litet barn utan förställningsförmåga kan åstadkomma. Rasslet från alla granbarr på väg in i dammsugaren när jag städar ut julen (och rensar i själen). Porlet från den lilla bäcken fylld av kabbelekor på våren, invid skogsvägen ner till sjön. Klucket från vågor mot en gammal eka eller gisten brygga i solnedgången efter en varm sommardag. Och så tystnaden som uppstår i bilen när jag ibland, trots att jag är helt själv och har total makt över vilken radiokanal eller CD-skiva jag vill lyssna på, väljer att ändå stänga av ljudet och överlämna mig åt mina tankar. 
