Jag cyklar!

Efter en svajig vecka med gallkänningar, allmän matthet och dålig aptit (!) verkar kroppen vara på gång igen. När jag cyklar in till jobbet lämnar den ett styrkebesked, som sportjournalisten skulle uttrycka det. Kroppen vill cykla!

Det är bra det. Bilen i hushållet befinner sig nämligen på andra äventyr 40 mil bort. Det finns ingen anledning att fundera på om jag ska cykla de åtta kilometrarna till jobbet eller inte. Det är bara en fråga om hur lång tid det ska ta, hur behagligt det ska vara och hur blött det möjligen ska kunna bli (känns främmande denna heta vecka men åskvarningar har utfärdats).

Den här cykelturen blev en puff framåt, in i den nya dagen.

Kvinnofestivalen 1 - lugn, inspiration och nya insikter

I helgen som gått övergav jag familjen och åkte alldeles ensam på Kvinnofestivalen i Mundekulla, en kurs- och retreatgård oerhört vackert belägen mitt i den småländska utvandrarbygden. Fast ensam var jag förstås inte länge. Här delade jag djupa samtal, skratt och tårar med fyrtio andra kvinnor mellan tjugo och sextio. Tänk att man utan att någonsin ha träffats förut kan komma så nära varandra på så kort tid. Samtidigt kände jag det behov som alltid infinner sig när jag vistas bland många människor - att emellanåt få gå undan och vara helt för mig själv. Eftersom jag bestämt mig för att tälta var det inget problem att ta ansvar för behovet att dra sig tillbaka.

Festivalen bjöd på inspirerande föredrag och workshops om bl.a. tankekraft, kvinnocirklar, självkärlek och pilgrimsvandring längs den berömda El Camino de Santiago. Vi yogade, mediterade, dansade frigörande dans, sjöng och åt massor av god, hemlagad vegetarisk och ekologisk mat. Tack Anne, för att du förverkligade din dröm och startade Mundekulla! Du är en stor inspirationskälla för alla oss andra som fortfarande mest drömmer... Tack Anna, Lina och Mona för minicirkeln där vi alla delade våra innersta tankar och fick mycket starka upplevelser tillsammans!

Vid den vackra avslutningsceremonin fick vi alla säga något om vad vi hade fått med oss. Min slutsats var att mina förhoppningar om att helgen skulle bjuda på lugn, inspiration och gemenskap har infriats till fullo, och jag hoppas att kunna återvända till Mundekulla många fler gånger i mitt liv, gärna med nära och kära - eller som nu, ensam och öppen för nya kontakter. Så mycket som jag har fått med mig den här helgen så borde det räcka till minst tio blogginlägg till. Alltså - to be continued...

Om min pappa

Precis som Sara förlorade sin mamma alldeles för tidigt, miste jag min pappa för ett antal år sedan, även det i förtid. Han var visserligen 74 år, men ändå alldeles för ung för att dö. Min starka, pigga pappa, ständigt på språng (gissa varifrån jag har fått min energi?), vissnade på ett år ihop till ett litet russin. Jag fanns där när han dog, min syster och mamma likaså och han fick dö i sin egen säng, i huset som han och mamma byggt 30 år tidigare. Strax innan han tog sitt sista andetag sjöng jag hans älsklingssång - I folkviseton - för honom, med tårarna trillande nerför mina kinder. Det blev en fin avslutning, begravningen med många många gäster och I folkviseton på nyckelharpa likaså, men visst har jag många gånger önskat honom tillbaka.

Ett tag efter pappas död kunde jag känna hans närvaro, på något sätt. Jag kunde prata med honom ute i hans garage, där han haft sin älskade lilla cykelfirma och en väldigt stor del av sitt liv under många år. Men garaget röjdes ur och huset såldes. Sedan flyttade vi till vårt älskade hus på landet - och upptäckte att min farmor och farfar bott här i byn i början av seklet, och att pappas fyra äldsta syskon är födda i det lilla torpet borta vid skogsbrynet. Ett mycket märkligt sammanträffande. Den första tiden i vårt nya hus kunde jag återigen prata med pappa - ute på altanen under stjärnorna. Med åren slutade våra samtal därute och han bleknade till ett minne.

Jag vet inte varför tankarna på pappa nu kommit tillbaka till mig med förnyad kraft efter 12 år. Kanske är det för att jag så starkt känner att han borde finnas här hos oss och uppleva mitt liv med alla dessa barn (inte minst nu när ännu ett är på väg) och vårt härliga hus som jag vet att han hade älskat och hjälpt oss med så mycket han bara kunnat (när han levde kunde min pappa inte hälsa på i min lägenhet utan att hitta någon trasig glödlampa att byta). Kanske det också har att göra med att mamma håller på att bli så gammal. Hon fyllde 80 år häromsistens och har blivit väldigt glömsk den sista tiden. Hur länge kommer hon att finnas kvar här hos oss? Kanske har det också lite att göra med att min yngsta dotter plötsligt börjat prata om morfar - som hon aldrig har träffat - och ibland gråter för att hon saknar honom. Vad jag sörjer att han aldrig fick träffa mina minstingar, samtidigt som jag är tacksam över att han fick sju år med äldsta dottern.

Häromdagen besökte min syster (som till skillnad från mig alltid varit en skeptiker) ett medium och kom därifrån ganska omtumlad. Hon fick många intressanta insikter för egen del, men en sak jag fastnade särskilt för var det som kvinnan hon besökte sa om pappa. Att han finns här hos oss, att han delat min systers tunga period och gladdes åt att den är på väg att närma sig sitt slut. Kanske kan vi återuppta våra samtal på altanen. Jag saknar dig så innerligt, pappa!

Moloken och måttligt kapabel

Sitter här och är lite moloken. Hur ofta använder man förresten det ordet? Får inte min dos av bekräftad, behövd och kapabel misstänker jag, men vet inte riktigt vad som fattas. Känner mig lite … ensam. Omotiverat ensam – eller är det att jag känner mig omotiverat tillsammans annars? Kanske är det när jag inte kan formulera vad som fattas mig som jag blir ensam. Om jag inte själv begriper kan jag inte förklara för andra och då kan de inte heller stötta mig så som de annars brukar.

Kapabel… jag tror det ligger något där. Jag tror jag är bra på att tycka mycket är roligt, på jobbet till exempel. Man jag är inte så bra på att ta itu med det som faktiskt blir kvar i tråkigthögen, det jag inte lyckas engagera mig i. Några såna mindre men påtagliga surdegar finns på mitt skrivbord och att inte hantera dem sabbar min känsla av att vara kapabel.

Här skulle lite bita-ihop vara en tillgång, men det är inte min starka sida. Inte fysiskt heller faktiskt; mina övre och nedre framtänder har aldrig mötts, men det är kanske inte övertygande argument för att slippa slutföra vissa saker på jobbet? Bättre bryta ihop än bita ihop är namnet på en Facebook-klubb jag var snabb att gå med i när jag hörde talas om den. Men värre ändå är nog att bara gå runt och sucka, som jag gör nu.

Snällhet lönar sig

I väntan på att nästa bokcirkelbok skulle komma på posten passade jag på att läsa Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, och blev därav inspirerad till att kort återvända till ett par ämnen från början av min bloggkarriär: vänlighet och generositet. Einhorn är cancerläkaren och forskaren som börjat intressera sig även för människors insida och framförallt hur vi beter oss mot varandra, som medmänniskor. I sin bok argumenterar han med hjälp av referenser till forskningsstudier för snällhet som ett framgångskoncept - om vi är snälla och generösa mot andra, bl.a. genom att fokusera på samarbete i stället för konkurrens, får vi ofta detsamma tillbaka och som ringar på vattnet sprider sig snällheten på motsatsens bekostnad.

Einhorn noterar också att strävan efter att vara en snällare människa är ett livslångt projekt. Han ser alltså på det på samma sätt som jag ser på mitt uppdrag med att lära mig hantera min gränslösa arbetssituation och allt annat som har med personlig utveckling att göra. "Det finns inga perfekta människor och vi ska akta oss för dem som tror att de saknar fel och brister. Den dag vi tror att vi är våra ideal är det dags att börja om från början" (Einhorn, s. 18).

Inte på humör

Det är ovanligt att jag som nu känner mig oinspirerad och småtrulig på jobbet i flera dar. Positivt är att jag inte hetsar upp mig över det. Jag låter mig hållas och betraktar mitt tillstånd utan att låta det sätta igång någon spiral av dåligt samvete och annat tjafs som inte gör nån mänska glad. Det blir en övning i medveten närvaro, även om jag mellan varven gör ett stilla försök att få mig på gott humör med något av mina små välbeprövade knep:
- luncha med vänner

- köpa godis efter lunchen

- hitta rutinmässiga arbetsuppgifter som inte kräver engagemang
- lyssna på radio medan jag jobbar, vilket förutsätter just rutinmässiga arbetsuppgifter
- ge mig själv lite "skolk-feeling" genom att låta mig själv fika lite längre och gå hem lite tidigare

Inget funkar dock någon längre stund. Det gäller till och med energikicken efter möten där jag mitt i segheten känt mig behövd, bekräftad och kapabel. Det sipprar liksom ur mig och så är jag tillbaka i det loja läget. Kanske är det en testkörning av semesterhjärnan. Hur som helst är det inte hela världen. Jag far runt som en duracell-kanin och är engagerad, energisk och effektiv 98 dagar av hundra - det kan väl räcka.

När minus blir till plus

När jag för en stund sedan stod i min trädgård, under regntunga moln, kom plötsligt en stor glädje över mig - den här gången över det faktum att det snart är midsommar och dags för årets traditionella midsommarfest. Det jag framförallt gladde mig åt - och som gör mig så förundrad och tacksam - är att alla dessa härliga vänner vill komma och fira hos oss, år efter år. Då slog mig en tanke: kanske är det den mobbade fjortonåringen i mig som gör att jag gläds lite extra. Jag är inte ratad längre!

Har sett samma sak hos min äldsta dotter, som i många år till och från levt i utanförskap, och som för en tid sedan förundrat och lyckligt konstaterade att hennes lägenhet numera fylls av vänner med jämna mellanrum: "Tänk, mamma, att alla dessa människor vill komma hem till mig!". Kanske är det helt enkelt så att vi förmår att uppskatta något som för den som aldrig stått vid sidan av förefaller självklart.

Jag kommer att tänka på fler händelser i mitt liv där minus har blivit till plus. En sådan är min cancer för ett antal år sedan - hur mitt möte med döden har fått mig att (åtminstone emellanåt) känna stor tacksamhet och uppskatta de små sakerna i livet. På samma sätt har min erfarenhet av att vara på väg in i väggen lärt mig att ta hand om mig själv, och jag har dessutom kunnat använda mina erfarenheter för att visa på alternativa vägar för människor i min omgivning. Kanske har några blivit hjälpta på det sättet.

Med fötterna djupt förankrade i eländet kan man självklart inte se hur det man går igenom skulle kunna leda till något positivt. Men såhär med lite perspektiv skulle jag inte vilja vara utan mina svåra stunder. De har alla bidragit till att jag idag ser mitt liv i lite vackrare färger.

Mitt hem är mitt slott

I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.

Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.

Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.

Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?

Tandborstning med Tranströmer

Jag läser egentligen aldrig poesi, men igår kväll när jag borstade tänderna fick jag för mig att jag skulle ta med mig min Tranströmer-bok, som jag fått på underliga vägar, till sängs. Sen föll det ur mitt minne och jag kom inte att tänka på boken förrän tandborsten kom fram igen i morse.

Som den tandborstpromenör jag är lufsade jag upp på övervåningen och tog fram boken. Medan jag borstade vidare slog jag upp en sida på måfå och läste:

"Skogsparti
På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankrat i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. ..."
Dikten fortsätter men jag vågar mig på att klippa där.

När jag läste mindes jag vad jag drömt under natten: Att vi i familjen var på väg till en stuga som vi skulle bo i ett tag, kanske hade vi hyrt den för en sommarvecka. Den låg soligt och öppet men ändå med skog i närheten. När vi närmade oss stugan såg vi att den var byggd som en del vedbodar är: med ett par centimeters springa mellan varje väggplanka. Man kunde ana stugans innanmäte genom springorna och jag undrade: blir det här så himla bra? När vi kom in förvånades jag över att stugan kändes både frisk och ombonad, ungefär som när myggfönstren sitter i fönstren i vårt hus. Det här kan nog funka ändå, tänkte jag.

Nånting vill jag förmodligen säga mig själv med den här episoden. Jag menar, hur ofta får jag för mig att läsa i en diktsamling? Samtidigt som jag borstar tänderna? En vardagmorgon när alla reflexer är inställda på att detaljpeta i barnens förehavanden? Hur många av Tranströmers dikter handlar om byggnader "som helt och hållet består av springor"? Och hur många av mina drömmar handlar om hus som bra nära stämmer in på den beskrivningen?

Kanske finns en ledtråd i min levande relation till träd, och till ved och vedbodar? Eller så tycker något i mig att jag borde läsa fler dikter och ger mig därför en första liten spelvinst - en sån som så ofta leder vidare. Fler förslag på vad det är jag försöker hinta mig själv om?

Jag vill tacka livet

Jag har också varit där, i grubblande och lite sorg över att det (kanske) är över - detta med att befolka jordklotet. Efter snart 19 år som mamma och tre friska barn borde jag förstås vara mätt och nöjd i stället för att sörja över att mannen i mitt liv tyckte att vårt bidrag till världen var fullt tillräckligt. Ändå kunde jag inte släppa tankarna på en fjärde liten varelse i vår familj. Att få uppleva miraklet en sista gång.

I samband med min 40-årsdag i höstas tog jag äntligen mod till mig. Hade inte vågat fråga på riktigt tidigare, så rädd för ett definitivt nej. Och så - efter fem minuters funderande - var min älskade med på banan, med förbehållet att "vi får sätta igång direkt, du är ju inte purung längre, precis...". Och nu växer det ett nytt litet liv därinne i min mage. En liten människa som ska komma till vår familj i den period då fyra av mina och systerns sammanlagt fem barn är födda, alltså strax före och strax efter jul.

Men jag vill ta en liten tur med tidsmaskinen när jag inser att jag - om allt går väl - kommer att ha fött barn i tre olika decennier (90-talet, 00-talet och 10-talet) och att jag kommer att ha hemmavarande barn i runt 40 år av mitt liv... Allt började med ett suddigt foto på en blond fyraåring i min äldsta dotters pappa H:s plånbok. Det var ingen han kände på bilden, men när vi som högskolestudenter möttes på en kurs i engelska i 80-talets sista skälvande minuter och blev förälskade, berättade han att en sån ville han ha. Och efter någon dryg månads bekantskap sa jag att "Ja, en sån vill jag ge dig". Vilket jag också gjorde nio månader senare, då vår fina lilla S föddes. Jag ville ha men fick inga syskon till S, relationen sprack och den lilla blonda blev med åren en svartfärgad, piercad skönhet med stundtals väldigt mycket smärta inombords, men inte en enda sekund har jag ångrat mitt våghalsiga beslut den där hösten.

När jag träffade A var han en 23-årig student som inte alls hade planerat att träffa en fyra år äldre ensamstående mamma till en sexåring, och vars största mål i livet var att få fler barn. Men kärleken trotsade de yttre hindren och idag har vi två små rödtottar tillsammans - båda överlyckliga över att de ska bli storasystrar.

Lite mer orolig är jag nog den här gången, tar lite mindre för givet. Skulle det gå åt skogen kanske det inte funkar igen. Har också i färskt minne en liten flicka i min nära omgivning som dog bara en halvtimme efter födseln. Men samtidigt kan jag förstås inte avhålla mig från att njuta och glädjas.

Tack min älskade A för att du vill göra den här spännande resan med mig en tredje en gång, och tack H för att du visade mig ditt foto och startade alltihop den där hösten för snart 20 år sedan! Tack livet för att du har gett mig så mycket!

Samtal i utveckling - utveckling i samtal

På väg hem i bilen är jag slagfält för kampen mellan förnöjsamma och sänkande tankar.
F: Tänk, nu har jag hållit fem av sex utvecklingssamtal, och bra har dom känts också.
S: Fem stycken, ja. När har du tänkt hinna dokumentera dom?
F: Det är onekligen frågan. Jag kanske kan hitta ett annat sätt än tidigare, som tar med det vi behöver men är mindre tidsödande att skriva. Punktform kanske...
S: Ja, för du är ju en textpetare.
F: Men det brukar bli ganska bra också!
S: Okej, men är det verkligen en effektiv tidsanvändning?
F: Nja, det kanske är en viktig process. Jag kanske smälter intrycken när jag sitter där och flyttar komman.
S: Kanske!
F: Jag är iallafall nöjd med att jag kände mig så närvarande, faktiskt under varje enskilt samtal. De kändes som lyxiga parenteser av gemensam eftertanke.
S: Då var du säkert för snäll. Eller dom. Utvecklinssamtal ska inte vara bara lama klappar på axeln.
F: Det kan ju faktiskt vara så att gruppen funkar riktigt bra och att folk är kloka och har självinsikt. Även om jag ville tror jag inte att man kan ändra en människa särskilt mycket. Särskilt inte om man inte är beredd att först ställa sig precis bredvid och försöka se saker från samma håll.
S: Men hur gick det med hållpunkterna för samtalen? Fick du med allt?
F: Det är ju just det som jag är så nöjd med, att jag funderade mindre på körschemat än på vad vi fick fram i själva mötet. Men visst, jag tittade en del på fusklappen.
S: "Tittade en del på fusklappen..." Du är ju otrolig!
F: Ja, men det var ju det jag kom på när vi pratade utvecklingssamtal på ledarskapsutbildningen! Du minns han som berättade om sin följsamhet i intervjuerna han gjort. Och jag insåg vilken idiot till innantilläsare jag hade varit istället för att följa med, som att följa i dansen. Visst, i ett utvecklingssamtal kan jag köpa att det är jag som för, men det kräver inte mindre inkänning det.
S: Men samtalen måste hur som helst dokumenteras!
F: Tänk efter nu: Hade du hellre haft fem väldokumenterade men usla samtal än fem bra som ännu inte hunnit hamna på papper? Just det. End of discussion.