Om min pappa

Precis som Sara förlorade sin mamma alldeles för tidigt, miste jag min pappa för ett antal år sedan, även det i förtid. Han var visserligen 74 år, men ändå alldeles för ung för att dö. Min starka, pigga pappa, ständigt på språng (gissa varifrån jag har fått min energi?), vissnade på ett år ihop till ett litet russin. Jag fanns där när han dog, min syster och mamma likaså och han fick dö i sin egen säng, i huset som han och mamma byggt 30 år tidigare. Strax innan han tog sitt sista andetag sjöng jag hans älsklingssång - I folkviseton - för honom, med tårarna trillande nerför mina kinder. Det blev en fin avslutning, begravningen med många många gäster och I folkviseton på nyckelharpa likaså, men visst har jag många gånger önskat honom tillbaka.

Ett tag efter pappas död kunde jag känna hans närvaro, på något sätt. Jag kunde prata med honom ute i hans garage, där han haft sin älskade lilla cykelfirma och en väldigt stor del av sitt liv under många år. Men garaget röjdes ur och huset såldes. Sedan flyttade vi till vårt älskade hus på landet - och upptäckte att min farmor och farfar bott här i byn i början av seklet, och att pappas fyra äldsta syskon är födda i det lilla torpet borta vid skogsbrynet. Ett mycket märkligt sammanträffande. Den första tiden i vårt nya hus kunde jag återigen prata med pappa - ute på altanen under stjärnorna. Med åren slutade våra samtal därute och han bleknade till ett minne.

Jag vet inte varför tankarna på pappa nu kommit tillbaka till mig med förnyad kraft efter 12 år. Kanske är det för att jag så starkt känner att han borde finnas här hos oss och uppleva mitt liv med alla dessa barn (inte minst nu när ännu ett är på väg) och vårt härliga hus som jag vet att han hade älskat och hjälpt oss med så mycket han bara kunnat (när han levde kunde min pappa inte hälsa på i min lägenhet utan att hitta någon trasig glödlampa att byta). Kanske det också har att göra med att mamma håller på att bli så gammal. Hon fyllde 80 år häromsistens och har blivit väldigt glömsk den sista tiden. Hur länge kommer hon att finnas kvar här hos oss? Kanske har det också lite att göra med att min yngsta dotter plötsligt börjat prata om morfar - som hon aldrig har träffat - och ibland gråter för att hon saknar honom. Vad jag sörjer att han aldrig fick träffa mina minstingar, samtidigt som jag är tacksam över att han fick sju år med äldsta dottern.

Häromdagen besökte min syster (som till skillnad från mig alltid varit en skeptiker) ett medium och kom därifrån ganska omtumlad. Hon fick många intressanta insikter för egen del, men en sak jag fastnade särskilt för var det som kvinnan hon besökte sa om pappa. Att han finns här hos oss, att han delat min systers tunga period och gladdes åt att den är på väg att närma sig sitt slut. Kanske kan vi återuppta våra samtal på altanen. Jag saknar dig så innerligt, pappa!