Livstids julkalender: Ett huvud fullt av griller

Ett av mina allra första inlägg på Livstidsbloggen handlade om att våga drömma, inspirerat av Mark Levengoods tankar om att drömmar inte alltid måste uppfyllas, men att de får oss att "puttra i rätt riktning". Kanske får de oss att ta fler beslut med hjälp av magkänsla och hjärta än utifrån vad som förväntas av oss. Så har det i alla fall varit för mig.

Har funderat en del kring detta att jag pratar mycket om att våga drömma, våga ta läskiga steg, våga hoppa, exempelvis i min TEDx-föreläsning. När vänner tar beslut om att ta tjänstledigt eller säga upp sig, och menar att jag har varit en av deras inspirationskällor. När jag leder en samtalscirkel med en grupp (fysiskt och neuropsykiatriskt) funktionshindrade ungdomar och ser hur deras ögon lyser när de får berätta om sina innersta drömmar - utan begränsande tankar. Tänk om jag gör fel, sätter orealistiska griller i huvudet på människor?

Men, som någon sa, när jag uttryckte mina farhågor: bättre med ett huvud fullt av griller än ett huvud tomt på drömmar...

In my dreams

Under mer än tjugo års tid har jag ägnat mig åt sådant som ofta används inom mental träning i t.ex. idrottssammanhang: affirmationer (där man för sig själv i ord klär ett tänkt scenario som om det redan hade hänt) och visualiseringar (där man i stället ser det man hoppas ska hända i bilder). Det här har hjälpt mig att använda min tankeförmåga på ett konstruktivt sätt, och det mesta av det jag har affirmerat och visualiserat har faktiskt också blivit verklighet.

När jag invaderades av cancerhelvetet var mina visualiseringar av hur immunförsvarets små vaktmästare bokstavligen åt upp de sjuka cellerna ett sätt att känna att jag mentalt gjorde allt som stod i min makt för att påverka situationen. När jag så innerligt hett önskade mig ett sladdbarn, men var övertygad om att mannen i mitt liv inte skulle gå med på det, höll affirmationerna trots allt ett litet flämtande hopp vid liv.

Idag lever jag på alla möjliga sätt min dröm. Jag är frisk och stark. Jag har fått alla de barn jag drömde om. Jag bor precis där jag vill bo. Jag lever sedan sjutton år tillbaka med en man som ger mig precis den mix av kärlek och frihet som jag behöver för att få växa och utvecklas. Och så har jag vågat släppa taget om en karriär som var trygg och statusfylld, men som kvävde min kreativitet och fick mig att krympa.

Borde jag då inte sluta affirmera och visualisera och bara nöja mig, när jag har det så bra? Det finns det nog många som tycker, men för mig finns det alltid utrymme för att utmana mig själv ännu mer - det innebär på intet sätt att jag inte är nöjd och tacksam för allt jag redan har. Men nu ger jag stora feta långfingret åt Jante och tänker stort och större. The sky is not the limit, liksom. Här är några nya affirmationer:

• Livstid sprider The Circle Way över hela landet genom att sätta igång samtalscirklar som får människor att växa och utvecklas!
• Går förbi stora skyltfönstret hos Bonniers på Sveavägen och där står min roman i skyltfönstret!
• Livstid medverkar i Tankar för Dagen och Sommar i P1 och har fått ett eget radioprogram där vi (precis som vi idag gör i vår TankeTrampolin) sätter människor vi är nyfikna på i en Het Stol!
• Mitt TEDxVäxjö-föredrag har blivit accepterat till TEDs internationella sajt! 
• Böckerna om Lovis Anjovis får inte bara barn utan även deras föräldrar att längta efter godnattsagostunden!

Och det häftiga är att alla de där drömmarna inte behöver bli verklighet. Bara känslan av att allt faktiskt är möjligt ger mig ett stort skönt leende i hjärtat.

Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Smultron och fantasi

På cykelvägen hem mot midsommarhelgen, jag, Mannen och fina H. Jag har skrivit tidigare om det braiga med en hemväg som är tillräckligt lång, som har en mitt. Den här gången hinner vi med att äta svällande smultron, alldeles vid vägkanten men säkert nyttigare än det mesta som finns i mataffären. Vi hinner stanna och titta ut över två sjöar från sundet emellan dem. Och vi hinner resonera oss igenom de flesta av H:s olika framidsscenarion, från arkitekt eller ingenjör till hotelldirektör. Allt är möjligt och jag undrar när det är man börjar säga ”Nja, det där är ju rätt svårt. Det går nog inte.” Hur länge är det okej att drömma, fläska på det ena efter det andra? Jag har förstått att en del tycker att 42-åringar har passerat den gränsen.

H, däremot, kan ju först bli arkitekt så hon kan rita hotellet som hon ska driva, och när hon drivit det några år kan hon bli hotellprovare som åker runt och bor på alla hotell och äter deras goda mat. Fast då blir det ju lite mycket resande, hon som har tittat ut exakt vilken lägenhet hon ska bo i här i Växjö.

Jag kommer att tänka på en berättelse från en kvinna som fått ett barn med Downs syndrom. Den varma föräldralyckan, men med en sorgkant för allt det som inte blev, det som hon kanske aldrig hade föreställt sig medvetet men som hon nu ändå hade förlorat. Det som hon inte ens kan få sig till att fantisera om på cykelvägen hem. Förlorade fantasier kostar sorg, det ser man så mycket lättare när barn är inblandade.

Drömmar och mål

En artikel om kubanska psykoterapeuten och författaren Cecilia Samartin fångar min uppmärksamhet i äntligen snart utlästa nummer 12/01 av Leva (herregud vad jag ligger efter med dessa härliga tidskriftsnummer, men vad gör det - kan ägna mig åt förtida uttag på glädjekontot vid tanken på all spännande läsning jag har framför mig). Samartins nya roman har minsann lyckats putta ner Stieg Larsson från boktopplistan i Norge och jag blir genast sugen (kanske något för bokcirkeln?). Det jag fastnar för först och mest är Samartins distinktion mellan drömmar och mål:

I mitt arbete som psykoterapeut börjar jag alltid med att fråga vilka drömmar mina klienter har. Och jag vet att med människor som har en dröm, och dessutom kan beskriva och klä den i ord, kommer arbetet att gå mycket lättare. [...] Mål är nämligen bara något som påverkar vår hjärna. [...] När såväl hjärta, själ och hjärna är involverade i drömmen om att skapa förändring så händer det något.

Vad skönt det känns att läsa detta, när mycket i mitt liv just nu handlar om ganska så fluffiga drömmar, snarare än konkreta mål. Jag har inte satt upp någon kravspec på livet om fem eller tio år. Däremot bubblar huvudet liksom mitt och Saras gemensamma idédokument av mer eller mindre vilda drömmar av alla de slag. Här finns definitivt både hjärta och själ vid sidan av en ganska lagom stor smula hjärna!

Fokus på det möjliga

Jag läser i tidningen Leva (nr 11/10) om kloka Alexandra Pascalidou som vägrade lyssna på det dåliga mammasamvetet och drog - utan familjen men med två goda vänner - till Elizabeth Gilberts paradis på Bali (vem blir inte sugen på den turen efter att ha sett filmen Eat Pray Love, baserad på vår första bokcirkelbok?). Tanken var att stanna upp mitt i 40-årskrisen, njuta av nuet och fundera på framtiden tillsammans. Sara och jag åker inte till Bali (just nu), men vi tänker emellanåt högt i samma banor här på bloggen.

Särskilt ett par rader pratar mig rakt in i hjärtat: "Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga." Precis! Har ingen lust och ork att sträva efter ouppnåeliga mål, utan i stället ta mig i örat så att en del av det där som finns inom någotsånär räckhåll blir verklighet. Såhär har min jobbaffirmation utvecklats under mitt timeout-år härhemma: "Jag jobbar mindre, friare och mera meningsfullt". Steg ett är redan taget: Jag har har begärt tjänstledigt för att bara jobba 60% i vår. Steg två-tre-fyra: Nu SKA jag starta det där företaget! Nu SKA jag skriva bok av annat slag än läromedel (också)! Nu SKA jag börja utveckla studiecirklar på tema stresshantering och välbefinnande! Fokus på det möjliga.

Får man drömma vidare?

Mitt i allt vridande och vändande på livet och tiden funderar jag på vad jag egentligen drömmer om och varför? Jag menar, har jag inte allt redan? En man jag älskar och som är vänlig nog att älska mig tillbaka sedan fjorton år, fyra ganska så ljuvliga ungar, ett fint gammalt hus på landet, ett intellektuellt stimulerande, varierat, kreativt och hyfsat välbetalt jobb och därtill förmånen att få skriva böcker och annat som folk faktiskt vill läsa - allt det där som jag drömt om och visualiserat.

För den som bor i ett land där vardagen handlar om att undvika att bli dödad i krig eller att försöka få ihop tillräckligt med mat till sig själv och sin familj kan tanken på att man skulle kunna vilja få ut ännu mer av livet än det jag har naturligtvis kännas förmäten. Men nu är det ju så att jag lever i en verklighet där i stort sett alla behov på behovstrappan är tillfredsställda. Innebär det att jag ska sluta drömma?

Senaste PS! skriver om att drömmandet är bra för oss. Och en dröm måste inte alltid uppnås för att göra drömmaren gott (se också Mark Levengoods fina funderingar kring detta i ett av mina gamla inlägg). Däremot kan den vara en signal om att något i vårt liv faktiskt behöver förändras. Den som drömmer om att segla jorden runt kanske bara behöver lite mer frihet i livet för att må mycket bättre. Samtidigt bör man vara försiktig med "bäst-före-datum" så att en långvarig dröm inte blir till ett värkande skavsår, en påminnelse om misslyckande och ännu ett prestationskrav. Så låt oss drömma vidare - men med både hjärna och hjärta.

Tandborstning med Tranströmer

Jag läser egentligen aldrig poesi, men igår kväll när jag borstade tänderna fick jag för mig att jag skulle ta med mig min Tranströmer-bok, som jag fått på underliga vägar, till sängs. Sen föll det ur mitt minne och jag kom inte att tänka på boken förrän tandborsten kom fram igen i morse.

Som den tandborstpromenör jag är lufsade jag upp på övervåningen och tog fram boken. Medan jag borstade vidare slog jag upp en sida på måfå och läste:

"Skogsparti
På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankrat i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. ..."
Dikten fortsätter men jag vågar mig på att klippa där.

När jag läste mindes jag vad jag drömt under natten: Att vi i familjen var på väg till en stuga som vi skulle bo i ett tag, kanske hade vi hyrt den för en sommarvecka. Den låg soligt och öppet men ändå med skog i närheten. När vi närmade oss stugan såg vi att den var byggd som en del vedbodar är: med ett par centimeters springa mellan varje väggplanka. Man kunde ana stugans innanmäte genom springorna och jag undrade: blir det här så himla bra? När vi kom in förvånades jag över att stugan kändes både frisk och ombonad, ungefär som när myggfönstren sitter i fönstren i vårt hus. Det här kan nog funka ändå, tänkte jag.

Nånting vill jag förmodligen säga mig själv med den här episoden. Jag menar, hur ofta får jag för mig att läsa i en diktsamling? Samtidigt som jag borstar tänderna? En vardagmorgon när alla reflexer är inställda på att detaljpeta i barnens förehavanden? Hur många av Tranströmers dikter handlar om byggnader "som helt och hållet består av springor"? Och hur många av mina drömmar handlar om hus som bra nära stämmer in på den beskrivningen?

Kanske finns en ledtråd i min levande relation till träd, och till ved och vedbodar? Eller så tycker något i mig att jag borde läsa fler dikter och ger mig därför en första liten spelvinst - en sån som så ofta leder vidare. Fler förslag på vad det är jag försöker hinta mig själv om?

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Vem har råd att (inte) ha drömmar?

Har just lyssnat på Mark Levengoods uppläsning av sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej. I en av hans ibland mycket underhållande och rakt igenom tankestimulerande betraktelser behandlas fenomenet drömmande (och nu syftar jag på sådant som vi gör dagtid). Mark berättar om telefonsamtalet från helvetet, där han ringde Telias utlandsnummerupplysning för sisådär 1:- i sekunden... En trött och urless telefonist malde på i all oändlighet (och pengarna tickade) utan att kunna hjälpa Mark med det han behövde, och på frågan om vad hon drömmer om att göra i stället där hon sitter och vantrivs på nummerupplysningen svarade hon: : "Vem har råd att ha drömmar?" Vad tragiskt att så fullständigt ha fogat sig i livets meningslöshet...

Själv funderar jag ibland på fenomenet dagdrömmande. Å ena sidan håller jag på att försöka lära mig att skruva upp procenten närvaro i nuet - att inte hänga så mycket i dåtiden eller grubbla över framtiden. Å andra sidan är det just de negativa sidorna av dåtid och framtid (ältande och oro) som jag vill komma bort från. Att däremot emellanåt släppa taget och drömma mig tillbaka till härligt slappa sommardagar (t.ex. när jag tittar på kort från lägerveckan tillsammans med barnen) eller liksom redan i förväg gotta mig åt allt mysigt under jullovet tror jag bara är nyttigt. Det senare hänger också ihop med Saras tidigare fundering om att ta ut glädjen i förskott. På det viset njuter man ju minst tre gånger - i förväg, under tiden och efteråt!

Sedan behöver ju inte alla drömmar gå i uppfyllelse. Som Mark Levengood uttrycker det i sin bok: "Drömmar ger kraft. Drömmar är inte ett mål att uppnå. Drömmar är en liten motor som får oss att puttra i rätt riktning. Det viktiga är att ta sig framåt". Och han avslutar sin lilla text så vackert: "Frågan är inte vem som har råd att drömma. Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna och le."