Livstids julkalender: Mammatankar i lussetid

Igår var det lucia och jag vet ingen som älskade dessa luciamorgnar, med pepparkakor och lussekatter framför tv:n, som min mamma gjorde. Så glad jag blev när jag hittade det här kortet på mamma och mina döttrar, från just en sån där megamysig decembermorgon då mamma sovit över hemma hos oss för att kunna bli lussad för. Pyjamasbyxor, lusekofta och en frisyr befriad från de permanentade tantlockar som hon emellanåt envisades med att lägga dyra pengar på och som jag avskydde så innerligt.

Fem år sedan, bara ett halvår före de första tecknen på mammas demenssjukdom som ledde till hennes bortgång för snart två år sedan.

Att jag kom att tänka på mamma just den här lussemorgonen har säkert att göra med att hon just nu är högaktuell i mitt liv, trots att hon inte själv lever länge. Romanen jag snart är klart med ett första grovmanus till baseras ju en hel del på mina egna erfarenheter, tankar och känslor kring att ha en dement förälder, just när man själv är mitt i sin allra mest intensiva livsfas.

Och trots att ämnet är tungt njuter jag ofantligt av varje liten skrivstund. Det får gå som det går med utgivning, men den här boken måste jag bara få ur mig. Förhoppningsvis finns det någon som vill läsa också.

Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

Min färg, mitt liv, min bok

Den här månaden kliver jag utanför min komfortzon och provar något som jag länge har drömt om. Jag går en distanskurs i medial utveckling. Att jag tror på en massa saker som vi inte kan se är ju inget nytt, men det här är inte en kurs där man blir ett medium. Det handlar helt enkelt om att utveckla sin intuition, och vi är en grupp människor som tränar den genom olika övningar från vår kursledare. Den här veckan fick vi bland annat i uppgift att känna in någon annan i gruppen (som vi ju inte träffar fysiskt) och försöka koppla en färg till den personen.

Idag hörde en deltagare av sig och berättade att hon hade valt att känna in just mig, och jag blev så glad över hennes ord - färgen hon valt och hur hon förklarade det hon upplevde. 

"Färgen jag får till mig från dig är gul, härligt varm och strålande solgul med inslag av guld. Får en positiv, skapande och mycket kreativ känsla med en stark längtan till självförverkligande. Du har helt enkelt hittat din inre sol och du låter den lysa och beröra alla som du möter."

Just den här veckan känns orden om kreativitet så oerhört passande, då jag släppt lös den på riktigt för första gången sedan jag var barn och drömde om en författarkarriär. Under några underbara dagar på skrivretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen tillsammans med min äldsta dotter har äntligen det romanprojekt som funnits i mitt huvud så länge hittat vägen ner till mina tangenter i datorn. Lite nervös var jag allt - tänk om inte inspirationen skulle infinna sig nu när jag faktiskt hade gett mig själv tiden att skriva. 

Och så flöt det på som rinnande vatten. Orden bara kom och nästan skrev sig själva. Visst, det är kanske inte så konstigt, eftersom historien bygger så mycket på mina egna erfarenheter, men det gladde mig att det inte heller var några problem i de delar där jag lämnar det självbiografiska. En synopsis, en baksidestext och tjugofem sidor romantextsidor tog form där i de vackra dalaomgivningarna, och nu ser jag fram emot fortsatt arbete med boken under sommaren med ungefär samma känsla som i en ny förälskelse.

Hos min frisör igår fick jag ännu mer bränsle till skrivandet, i en artikel som handlade om precis det jag skriver om - att vara en kvinna i sandwichgenerationen, klämd mellan krav från åldrande föräldrar och egna barn, samtidigt som vi gör karriär. Allt fler hamnar i den situationen, då vi föder barn senare och därmed har äldre föräldrar när vi väl blir föräldrar själva. Jag har varit där och jag har tagit mig igenom det. Kanske kan mina erfarenheter hjälpa någon annan. Kanske kan de tankar och känslor jag förmedlar beröra. Kanske kan läsandet ge lite tröst. Nu skriver jag boken jag själv hade velat läsa.

Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Skriva med skav

Jag försöker och försöker, men att skriva går inget bra när jag dras med den där mentala skoskaven som är så lindrig att den inte ens vet var den sitter. Hellre må eländigt eller bra, det här mellantinget känns bara... gnälligt. Och vem blir lyckligare av gnäll i textform? Inte jag, och alltså får det vara. Tills skaven plötsligt släpper en stund, som idag.

Märkligt när något skaver utan att man vet vad. Det är ett detektivarbete att klura ut vad det handlar om. Sentensen "Allt hänger på mig." tror jag har med saken att göra. Hur klok och balanserad jag än kan verka, vilken kontroll jag än kan tyckas ha på mitt kontrollbehov(!) så är det ett av mitt livs grundantaganden. Jag tror ta mej tusan att det finns en särskild gen som inte gör annat än bryter ner mina logiska resonemang och mentala strategier till att jag i grund och botten faktiskt är fullt ansvarig. För så gott som allt.

Försök få tilliten att bygga bo i ditt liv som granne till den övertygelsen. Eller försök stå ut med en period då du inte kan/måste/förväntas prestera maximalt, då du kanske sitter i händelsernas väntrum och faktiskt behöver göra det för att timingen ska bli rätt. Ja du, Sara, ta ett djupt andetag och försök.

Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.

Förunderligt många författare

På Facebook har coachen och författaren Nina Jansdotter startat en sida om att Skriva bok. Massor av "gillare" och livliga diskussioner från första början.

Någon listar viktiga punkter: "‎1) Fundera över – Vem ska läsa din bok?" Det kan man ju faktiskt undra, när vi nu är så många som vill skriva. Kan inte låta bli att filosofera lite över litteraturens och bokens död som man talat om så länge. Nån som har sett till den? Fascinerande att vi är så många som vill och behöver få ur oss något, som tycker vi har något att berätta. Härligt icke-jantigt!

En del klagar över kvaliteten på bloggar och annat som skrivs i parti och minut. Jag håller inte med: Problemet är inte att det finns för mycket som jag tycker är dåligt och inte vill läsa, för det kan jag ju låta bli. Däremot finns det en himla massa som jag skulle vlja hinna läsa och ta till mig, men inte hinner. Det skulle man ju kunna kalla ett problem om man nu vill det. Eller en vilande möjlighet.

Om skaparglädje

Poeten-krönikören-författaren Bob Hansson har en speciell plats i mitt hjärta. Det är något med den där finskånska rösten, i P1:s Tankar för dagen och SVT:s Babel. Det är något med hur han vänder till det enkla till något riktigt finurligt, samtidigt som igenkänningsfaktorn ofta är hög. Bäst tycker jag han är som krönikör/filurare (snarare än som poet - det kan bli lite för finurligt för min smak - eller romanförfattare), i radio, och i tidningen Leva, där han i varje nummer tar sig an ett ord från läsarna och förklarar det på sitt speciella sätt (se t.ex. här).

I Leva (06/10) är det orden skapa och skaparglädje som reds ut. Och det är så klockrent. Att skaparglädje och prestationsångest liksom tar ut varandra - där det ena finns, finns inte det andra. Som det känns på bloggen, antingen bara sprutar det ur mig (som ikväll) och jag bryr mig inte ett skvatt om vad eventuella läsare tycker om det jag skriver. Eller så börjar jag fundera på just det, och då försvinner skaparglädjen och det blir oftast inget inlägg alls.

Men kanske skulle jag tänka lite mer som Bob tänker om sitt skrivande: "Också den dikt jag tycker är dålig, kan glädja någon annan. Om det händer blir jag såklart genast glad, och för detta krävs en generositet som överstiger min egen fåfänga. Men herregud, man ska väl inte visa upp det sämsta man gör, det är väl inte snällt varken mot en själv eller den andra? Jo. För om man delar med sig också av det sämsta man gör, ja, då kan ju någon annan få tanken att herregud, det där kan jag också göra, kanske till och med mycket bättre. Och vips så har man gett en annan människa lite skaparlust." Fiffigt!

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!

Skrivandets välsignade kraft

Att skrivande i alla tider har varit ett sätt för oss människor att hantera våra känslor - kanske i synnerhet sorg, saknad, rädsla, frustration och vrede - är ingen nyhet. Jag har sett det på nära håll under min äldsta dotters turbulenta tonårstid, där hennes diktskrivande varit ett sätt att hantera stor smärta. Hennes poesi är enormt stark, går rakt in i mammahjärtat och har ibland gjort mig förtvivlad, men samtidigt har jag känt en lättnad i att hon hittat ett verktyg som inte skadar henne själv.

Jag har precis lyssnat klart på Marcus Birros bok Svarta vykort, vars titel är hämtad från en Tranströmer-dikt. I boken har han skrivit om sin sorg och smärta i samband med att ha förlorat två för tidigt födda barn. Utan skrivandet hade han inte klivit upp ur sängen när det var som värst: "Skrivandet och läsandet räddade mitt liv. Ännu en gång. Jag flyttade in varje uns av behörighet och anledningar att leva till litteraturen". (Och just idag läser jag på Aftonbladet att han blivit pappa - vilken tur att han skrev och överlevde!)

För egen del har jag - utöver ett och annat tämligen pinsamt diktförsök när jag mått väldigt dåligt - inte använt skrivandet så mycket på det här sättet. Däremot använder jag det sedan en tid tillbaka för att sortera mina tankar vid dagens slut. Det handlar inte om något krävande dagboksskrivande där jag måste berätta om allt som har hänt. I stället skriver jag ner några korta reflektioner kring sådant som berett mig vardagsglädje och ber (Gud? universum? mig själv?) om styrka till det jag behöver hjälp med.

Dessutom har jag - som jag bloggat om i ett tidigare inlägg - kommit att inse hur skrivandet för mig kan leda till förändrade tankemönster och beteenden. Och nu syftar jag förstås på bloggen. Gång på gång märker jag hur en massa saker som jag tidigare förstått på ett intellektuellt plan plötsligt går in i hjärteroten och blir verkliga när jag skriver ner dem och läser dem igen och igen. Tack för att du läser - jag hoppas att detta skrivande som ger mig så mycket också kan ha något litet att ge till dig!