Livstids julkalender: När det glimmar i mörkret

Sent omsider även denna afton kommer det till, Livstidskalenderns artonde luckinlägg. Och det har sina skäl, som utgör en del av dagens tema. Adventstiden är ju en period som för mig vanligtvis enbart förknippas med hög mysfaktor. Jag har det oftast relativt jobblugnt i december, och jag har inga andra hemmamåsten än dem jag själv skapar - för att jag älskar dem.

I år har de där veckorna dock hittills varit kantade av diverse små och stora snubbeltrösklar (utöver det där vanliga, som syskonbråk, enorma diskberg och ständigt utspillda mjölkglas), höga och låga, såsom...

• ... en kortvarig men jobbig konflikt som jag var helt oförberedd på, och som tog mig ganska hårt
• ... ett bensinstopp
• ... sjuka barn och en sjuk man
• ... oro över en stressad äldstadotter
• ... mer konkret insikt än vanligt (bl.a. via mitt engagemang i initiativet Matkassen) om vilket orättvist samhälle jag lever i 
• ... en havererad dator (den här kvällen har jag ägnat åt att installera om hela operativsystemet och alla program, därav det sena bloggandet)

Det osar förstås ilandsproblem om alltihop (vilket jag ju också konstaterat tidigare, men det har ändå gnisslat rättså rejält i det Vannestålska maskineriet. Något som däremot är så uppenbart numera, i det liv jag lever som fyrtiofemåring, är att det, även om det finns mörka stunder, sällan finns några helt nattsvarta dagar. Jämt och ständigt dyker de upp, de där små irrblossen...

• ... nästanfyraåring som kryper intill mig och med mysrösten viskar "Du och jag, mamma!"
• ... Livstidsdagarna med Sara
• ... bokcirkeln
• ... Livstidscirkeln
• ... TankeTrampolin-lunchen
• ... se-och-hör-stunderna (som jag skrev om igår)
• ... godnattkramarna från nästannio- och nästantolvåringen

... som lyser upp mitt decembermörker. Note to self. 

Grottvandring eller guldvaskande?

Med jämna mellanrum synkar Sara och jag på olika sätt - skrivlust, skrivolust, bloggtankar, Livstidseufori, småskav. Så väl jag känner igen det hon beskriver i senaste inlägget, den där känslan av att det inte är något stort och förskräckligt som stör, utan något litet och obestämbart. I mitt fall har skavet den senaste tiden manifesterat sig bland annat i form av överdrivet stor irritation - över barnen och tingen - och en för mig ovanligt hög nivå av oföretagsamhet. Bokföringen drar ut på tiden i all oändlighet, diskbänken svämmar över, och inte blir det mycket bloggat.

Jag funderar på balansen mellan två strategier. Den första: att riktigt gå in i något jobbigt, grotta ner sig, för att komma så långt ner på botten att den enda vägen vidare är upp. Den andra: att använda klätterrepet som Dalai Lama gav mig en gång i tiden - att fokusera på att uppmärksamma det positiva, eftersom det negativa ältar sig självt och inte behöver mer näring än det ändå får genom mina ofrivilliga tankar på det.

Min slutsats är att strategi nummer ett passar mig bäst när det är fråga om ett storskav - som förrförra höstens babysömnbrist-i-kombination-med-dementmamma-vansinne. Då behövde jag få leva ut min förtvivlan, på Facebook och bloggen, skrika ut den i skogen en sen lördagskväll. Älta älta. När det bara småskaver tror jag mer på strategi nummer två. Att försöka kompensera småskavet med aktivt vaskande av guldkorn i den trots allt inte så tokiga vardag jag befinner mig mitt upp i.

Senaste veckorna har det skavt lite obestämt igen, och skavet har spätts på av återkommande magsjukevändor hos barnen som minskar mitt jobb- och egentidsutrymme, ett aprilväder som till och med får den numera så mycket mindre väderberoende Maria att sucka, dyra bilreparationer och ett guldfiskminne som gör att jag ideligen missar och får göra om. Här krävs aktivt guldvaskande! Och visst hittar jag kornen, bara jag anstränger mig aldrig så lite:

- tranorna på åkern precis utanför huset och alla blå och vita sippor som vågat titta fram trots det envetet återkommande snöfallet

- äldstadotterns glädjefyllda rapport från vistelsen hos pappa i Frankrike - energin och kreativiteten som kommit tillbaka, hennes roman som börjar ta form

- ett konstruktivt tråk- och bråksamtal med döttrarna, där vi efter månader av suckar, stön, gnäll och gapande, äntligen kan mötas och hitta fram till gemensamma strategier (kanske mer om dem i ett annat inlägg)

- tvååringens formidabla språkglädje (äntligen!), hans intensiva blick och hans uppfordrande "mamma, HALLÅ!" många gånger om dagen då han har något som han bara måste visa

- Livstidskvällen om livsglädje på ett bibliotek i Ängelholm, då en åhörare efteråt säger att det vi pratat om är så viktigt att det borde komma in i skolans läroplan på ett tidigt stadium

Det där sista var nog det viktigaste guldkornet - påminnelsen (genom föredraget vill höll) om alla ganska så kloka saker vi tänkt och skrivit här på bloggen, alla fiffiga strategier som ibland kommer bort där mitt i skavet. Dags att återvända till min budordslista!

Skriva med skav

Jag försöker och försöker, men att skriva går inget bra när jag dras med den där mentala skoskaven som är så lindrig att den inte ens vet var den sitter. Hellre må eländigt eller bra, det här mellantinget känns bara... gnälligt. Och vem blir lyckligare av gnäll i textform? Inte jag, och alltså får det vara. Tills skaven plötsligt släpper en stund, som idag.

Märkligt när något skaver utan att man vet vad. Det är ett detektivarbete att klura ut vad det handlar om. Sentensen "Allt hänger på mig." tror jag har med saken att göra. Hur klok och balanserad jag än kan verka, vilken kontroll jag än kan tyckas ha på mitt kontrollbehov(!) så är det ett av mitt livs grundantaganden. Jag tror ta mej tusan att det finns en särskild gen som inte gör annat än bryter ner mina logiska resonemang och mentala strategier till att jag i grund och botten faktiskt är fullt ansvarig. För så gott som allt.

Försök få tilliten att bygga bo i ditt liv som granne till den övertygelsen. Eller försök stå ut med en period då du inte kan/måste/förväntas prestera maximalt, då du kanske sitter i händelsernas väntrum och faktiskt behöver göra det för att timingen ska bli rätt. Ja du, Sara, ta ett djupt andetag och försök.