Livstids julkalender: När det glimmar i mörkret

Sent omsider även denna afton kommer det till, Livstidskalenderns artonde luckinlägg. Och det har sina skäl, som utgör en del av dagens tema. Adventstiden är ju en period som för mig vanligtvis enbart förknippas med hög mysfaktor. Jag har det oftast relativt jobblugnt i december, och jag har inga andra hemmamåsten än dem jag själv skapar - för att jag älskar dem.

I år har de där veckorna dock hittills varit kantade av diverse små och stora snubbeltrösklar (utöver det där vanliga, som syskonbråk, enorma diskberg och ständigt utspillda mjölkglas), höga och låga, såsom...

• ... en kortvarig men jobbig konflikt som jag var helt oförberedd på, och som tog mig ganska hårt
• ... ett bensinstopp
• ... sjuka barn och en sjuk man
• ... oro över en stressad äldstadotter
• ... mer konkret insikt än vanligt (bl.a. via mitt engagemang i initiativet Matkassen) om vilket orättvist samhälle jag lever i 
• ... en havererad dator (den här kvällen har jag ägnat åt att installera om hela operativsystemet och alla program, därav det sena bloggandet)

Det osar förstås ilandsproblem om alltihop (vilket jag ju också konstaterat tidigare, men det har ändå gnisslat rättså rejält i det Vannestålska maskineriet. Något som däremot är så uppenbart numera, i det liv jag lever som fyrtiofemåring, är att det, även om det finns mörka stunder, sällan finns några helt nattsvarta dagar. Jämt och ständigt dyker de upp, de där små irrblossen...

• ... nästanfyraåring som kryper intill mig och med mysrösten viskar "Du och jag, mamma!"
• ... Livstidsdagarna med Sara
• ... bokcirkeln
• ... Livstidscirkeln
• ... TankeTrampolin-lunchen
• ... se-och-hör-stunderna (som jag skrev om igår)
• ... godnattkramarna från nästannio- och nästantolvåringen

... som lyser upp mitt decembermörker. Note to self.