Stjärnorna i Hovmantorp

Idag är jag tacksam över att ha fått vara med om Livstids första homeparty à la cirkelsamtal. Ni som gillar Stjärnorna på slottet hade känt er som hemma. Skrattat, torkat en tår, fascinerats och förundrats. 
Så mycket liv, erfarenheter och klokskap man kan hitta i ett helt vanligt vardagsrum i Hovmantorp! Och värme. Och humor. Vi, Maria och jag, stod för en inspirationspuff i början, lite introduktion i den superenkla samtalstekniken och tidtagning med mobiltimer vid samtalen i slutet.

Tänk så lite som behövs för att ett i allra högsta grad självgående och kapabelt sällskap, som känt varann länge, ska hitta lite nya infallsvinklar till varandra. Och, i det här fallet: bestämma sig för att testa formen igen med jämna mellanrum.

Maria och jag åkte hemåt i januarikvällen uppfyllda av allt det här. Och jag tror vi kommer att göra det igen, från andra vardagsrum. Till skillnad från vissa superkockars och Kirchsteiger-filurers kreationer så är det här något som blir bättre hemma än på TV. All heder åt Malena Ernman, Lasse Åberg & co, men att sitta rörd och förundrad över sina vänners tankar och upplevelser är ändå snäppet närmare själva livet.

Livstid rekommenderar: Do try this at home!

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.

Förord på Livstid

Det finns tre ord med prefixet för som ligger på min topplista över de ledstjärnor som jag navigerar efter i min strävan efter njutning mitt i vardagsbruset. Orden är förväntan, förundran och förnöjsamhet. Och jag är uppenbarligen inte ensam; Stefan Edman, en av mina husgudar, har skrivit små fina böcker med titlarna Förundran och Förnöjsamhet.

Förväntan - när jag njuter lite extra i förväg av något som jag är ganska säker på att få uppleva, och det handlar inte om att jag vill fly bort från här och nu, bara om ett förtida uttag på glädjekontot

Förundran - över allt njutbart som bara finns där omkring mig, som under min långpromenad runt sjön mitt i stan: vita svanar som böjer nackarna ner i vattnet, vitsippsknopparna bredvid stigen, vinterbleka men vårglädjesvackra människor och så världens finaste lille guldklimp i selen på min mage

Förnöjsamhet - njutningen av det där enkla som vitsippsknopparna och ett leende från guldklimpen, vardagsglädje i stället för stora kickar

I vilket universum bor du - just nu?

I mitt ekologiskt anpassade svenska medelklasshem äter jag leverpastejmacka och tittar på ett niominuters youtube-klipp med zumbadans, en ny dans/träningsfluga som nog måste undersökas närmare. Det finns ett inslag av salsa som väcker minnet av tidigare erfarenheter.

På radion talar Människor och tro om den lilla men kraftfulla amerikanska subkulturen muslimsk punk, som sipprat fram mellan betongblocken främlingsfobi och extremism.

Tidigare idag utanför Konsum packade jag mina cykelväskor och tog omständligt på mig cykelhjälm och reflexväst medan ett par i tjugoårsåldern grälade högljutt med spruckna röster strax bredvid. Båda delar så helt oglamoröst men med helt olika tempo och förtecken.

Jag upphör aldrig att fascineras av alla dessa parallella universum vi människor kastar oss mellan. Man får vara glad så länge man ser finessen med den mångfalden, och så länge man mestadels är i samma universum som sig själv.

Stressed or desserts? En reflektion om livets efterrätter

Ett palindrom av det engelska ordet "stressed" blir "desserts" och här har vi temat för mitt inlägg idag. "Barnbarn är livets efterrätt", brukar man säga, men vet ni vad: Jag tror att jag har börjat ta för mig av den där efterrätten redan nu. Inte måste man väl vänta tills man blir pensionär eller får barnbarn?

I samband med bloggens ettårsjubileum bestämde Sara och jag oss för att trycka upp visitkort med tre små centrala tankar:

FÖRundran

EFTERtanke

MITT i livet

Dessa små ord innehåller precis det som allting handlar om för mig. I stället för att stressa fram utan riktning - vilket jag har gjort alldeles för mycket i mitt liv - ägnar jag allt större del av mitt liv åt FÖRundran, att vara här och nu och verkligen njuta av allt härligt som finns omkring mig. Vidare tillbringar jag många minuter av mitt vakna jag till EFTERtanke, inte minst när jag sitter här vid datorn. Som Sara och jag konstaterade i jubileumsinlägget hjälper bloggandet oss i vårt vridande och vändande på oss själva och vår tillvaro med alla dess vindlingar. Och det bästa av allt är att jag njuter av efterrätterna FÖRundran och EFTERtanke redan nu - MITT i livet!

Vad vill du säga dig själv en söndagskväll?

Det är söndagskväll och som alltid har helgen gått alldeles för fort - trots att jag gjort ovanligt lite. "Tips på hur man hittar energi för veckan?" undrar en vän på Facebook. Och jag berättar om det sätt jag använder för att koppla av, ladda batterier och hålla söndagskvällsångesten bort: ett långt varmt bad med levande ljus, skön musik (oftast Timo Räisenens suveräna cover-samling) och en bok som suger tag (just nu är det Stefan Edmans Förundran).

När jag ligger där ikväll läser jag följande lilla betraktelse:

"Almanackan och mobiltelefonen - glöm dem. Göm dem! Klä av dig rollerna, sjunk ner i hängmattan. Eller på ängen med näsan i klöverns honungssöta blommor. Ge benen och hjärnan semester. Ge själen tid att hinna ifatt kroppen. Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?"

Jag identifierar ett tema som jag har diskuterat under flera långa promenader med en god vän som hälsat på under helgen. Hur tar vi hand om oss själva? Söndagskvällsbadet är ett exempel på det, bloggen likaså, och strax ska jag ägna en stund åt en annan energigivare: min kvällsmeditation. Ikväll tar jag särskilt med mig det Edman skriver:

Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?

Mental miljövård

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.

Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".

En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...